Separera eller inte när barn är inblandade?

Vad vill du förmedla till dina barn?
Det är nog frågan du bör ställa dig. Själv är jag av den uppfattningen att man inte ska stanna i en relation som man mår dåligt av och inte ser någon potential till förändring. Att man ska visa sina barn att relationer ska vara kärleksfulla, respektfulla och alla ska må bra i relationen, det är för mig viktigt.

var så säker, era barn mår inte bra som det är nu! 

Det tror inte jag heller.

Hur gamla är ni?

Jag är 35 och han är ca 10 år äldre än mig

Hur mycket sämre skulle ekonomin bli om du flyttar med barnen? Har du råd att flytta till ett vettigt ställe? Kan barnen gå kvar i sin nuvarande skola?

Jag tror barn mår bättre av att ha ETT hem så att inte ha delad vårdnad ser jag inte som nåt negativt. Sen är så klart frågan om din man är kvar i deras liv ändå eller försvinner helt för det sistnämnda tror jag är grymt negativt.

Hur tror du barnen skulle reagera på en separation? 

Lite sämre skulle så klart ekonomin bli, men om jag skulle hitta ett vettigt boende hyfsat nära där vi bor nu så behöver det inte bli så mycket dyrare. Problemet är bara att det inte säljs så många såna boenden här, kanske 1-2 gånger per år. Jag vill absolut inte ta barnen ur deras skola. 

Jag tror inte pappan skulle välja att lämna sina barn helt. Å vad jag önskar att jag kunde diskutera detta med honom. Pga hans beteende så känns det som att jag måste ha en färdig lösning den dag jag väljer att öppna locket. 

Tyvärr misstänker jag att du kanske inte riktigt vet vilken reaktion som väntar efter du släppt "bomben".

Så sant, jag har ingen aning.

Jag har själv levt med en narcissist, jag valde att lämna henne. Hon ansåg dock att det var hon som lämnade mig.

Men tro mig, barnen mår bara sämre av att ni lever tillsammans. Det blir bara värre

Sitter lite I samma sits som dig; efter 16 at tillsammans har jag kommit fram till att det nog racker nu. Fast vi brakar inte, vi tiger ihjal problemen istallet. Sopar under mattan o later elefanterna vaxa. Har borjat ga i terapi (bla for att vara pa det klara pa vad JAG vill) o ganska fort kommit fram till att det dar at nagot som galler for bade hans o min familj. O jag vill inte att vara barn (8 o 6 at gamla) skall vaxa up o kanna att man inte skall beratta nar nagot at fel.

Jag tror ocksa att det som at bast for foraldrarna at bast for barnen. Men man skall nog vara tydlig med en bra plan innan man berattar for kidsen. Nar barn/familjer hamnar i kris (vilket en separation alltid innebar pa nagot satt) vander sig barnen automatiskt till foraldrarna for stod. Det betyder inte att man som foralder inte far lov att visa sig ledsen, men man skall nog forsoka ha en attityd som sager "jag at ledsen att det blev sahar, det at inte dit/ert fel. Ibland blir livet inte som man tankt sig o da far man gora det basta av situationen vilket kan vara riktigt jobbigt, men ofta blir batter i slutandan".

Funderar ocksa pa det dar med hur det blir nar "bomben" slappts men kommit fram till att jag skall forsoka inte forutse nagot utan istallet vara open for att min man kan reagera hur som helst o det far jag vara bered pa. O nog lata nyheten sjunka in innan man gar vidare med att beratta for barnen o flytta ut. Har tankt att kanske beratta men ha ett forslag till en plan nedskrivet men att vara tydlig med att det bara at et forslag o att det at viktigt att bada at overens om hur separation gar till. men lata partner vara arg/sur/ledsen ett tag forst sa han far smalta det

Jag sitter i en liknande sits. varit tillsammans i 14 år, två barn i typ samma ålder. Vi är samma ålder dock.
Kan inte diskutera en separation med honom. Han är så fast i vad han är och tycker. Han tror sig ha rätt i allt. Han har en mycket bättre lön och försöker kontrollera situationen och mig.Vill inte såra mina barn och är rädd för att behöva dela vårdnad med honom.
Jag har ett nytt jobb och skulle ha råd att flytta ut, även fast det skulle bli svårare att gå runt. Jag vet att det är slut mellan oss men väntar på det rätta tiden för att ta det där steget. Kommer behöva fixat allt innan jag berättar, och sedan dra där ifrån så fort som möjligt.

Känner igen mig där!

Kanner ocksa igen mig dar! Min man tjanar mycket mer an mig......nar jag har forsokt prata om att jag tycker det at jobbigt att han ignorerar mig/sant som at jobbigt antingen forsoker han lamna rummet, sla pa tv eller atminstone byta samtals amne. Har vid ett tillfalle blivit sur o sagt att han vill att jag skall halla mina problem for mig sjalv......sen nan timme efter pratar han garna om hur mycket han tjanar o allt han kommer ha rad med. Tillagger garna ...."du ar inte gift med en sa dum karl anda, for du hade inte haft rad med nagot av det utan mig"....suck