Hej!
Jag är kär i en kille som äter antidepressiva samt har anknytningsproblem. Han säger att jag är allt han drömt om, men jag kan inte känna det. På något vis känns det som om han egentligen inte bryr sig så mycket. Har någon av er någon erfarenhet av en liknande situation och hur mycket påverkar egentligen medicinerna förmågan att känna förtjusning?
Ja!
Jag dras till honom för att han inte är "på" som andra killar brukar vara. Han är liksom respektfull och lämnar mig ifred.
Vi är 40 och 42 år gamla. Jag har tre barn - han har inga.
Ja - precis så. Jag vill rädda honom, lysa upp hans enformiga liv, visa honom kärlek och närhet. Det är nog så att jag måste släppa det hela.
Tack för era svar - det betyder så mycket!
Hur gamla är ni?
Hoppas det ordnar sig för dig, och att du hittar en ?enklare? man, om du förstår vad jag menar.
Är själv en sån som omedvetet dragits till den där typen av män, och det har aldrig gått bra. Nu är jag medveten om det, ser problematiken och undviker den typen av låsta, slutna, passiva och rent ut sagt skittråkiga män.
Kram!
Jag förstår inte, han säger att du är fin och allt han drömt om men du menar att han inte kan sätta ord på känslor. Han hör av sig ofta och ger dig uppmärksamhet, men du tycker att han inte tar initiativ. Vad vill du av honom?
Jag dejtade en kille som inte visade känslor.Kändes som han inte ville ses, och ibland sade han att han ville att vi skulle flytta ihop. Han kändes likgiltig till om vi skulle ses eller inte. Jag blev helt förvirrad.
Vi flyttade ihop, och han fortsatte sitt passiva sätt. Jag brukade försöka sova borta för att han skulle sakna mig och kanske visa något. Vi bråkade om det ibland och han sade att han är sådan och passar det inte så får jag gå.
Jag hängde mig kvar, för trots allt så älskade jag honom.
Försökte hålla mig borta ibland och inte höra av mig, och det verkade inte bekomma honom. Tills en dag när han insåg att han håller på att förlora mig, då hade det vart sådär i 3 år..
Han totalvände, grät i flera dagar och bad mig om förlåtelse. Han rev sin tjocka mur han hade byggt upp för att skydda sig själv, och nu är han den mest kärleksfulla mannen. Jag är fortfarande lite skadad efter de år utan bekräftelse.
Det har vart så ingrott i mig att han inte bryr sig, så nu när han visar att han bryr sig har jag svårt att tro det.. Men sakna men säkert börjar vi få det riktigt bra.
Jag dejtade en kille som inte visade känslor.Kändes som han inte ville ses, och ibland sade han att han ville att vi skulle flytta ihop. Han kändes likgiltig till om vi skulle ses eller inte. Jag blev helt förvirrad.
Vi flyttade ihop, och han fortsatte sitt passiva sätt. Jag brukade försöka sova borta för att han skulle sakna mig och kanske visa något. Vi bråkade om det ibland och han sade att han är sådan och passar det inte så får jag gå.
Jag hängde mig kvar, för trots allt så älskade jag honom.
Försökte hålla mig borta ibland och inte höra av mig, och det verkade inte bekomma honom. Tills en dag när han insåg att han håller på att förlora mig, då hade det vart sådär i 3 år..
Han totalvände, grät i flera dagar och bad mig om förlåtelse. Han rev sin tjocka mur han hade byggt upp för att skydda sig själv, och nu är han den mest kärleksfulla mannen. Jag är fortfarande lite skadad efter de år utan bekräftelse.
Det har vart så ingrott i mig att han inte bryr sig, så nu när han visar att han bryr sig har jag svårt att tro det.. Men sakna men säkert börjar vi få det riktigt bra.
Jag har tagit antidepressiva i många år, och det har aldrig hindrat mig från att känna kärlek eller att bry mig om de jag tycker om.
Känns som att han använder sin medicin som bortförklaring.
Jag förstår inte, han säger att du är fin och allt han drömt om men du menar att han inte kan sätta ord på känslor. Han hör av sig ofta och ger dig uppmärksamhet, men du tycker att han inte tar initiativ. Vad vill du av honom?
Jag har tagit antidepressiva i många år, och det har aldrig hindrat mig från att känna kärlek eller att bry mig om de jag tycker om.
Känns som att han använder sin medicin som bortförklaring.
Hoppas det ordnar sig för dig, och att du hittar en ?enklare? man, om du förstår vad jag menar.
Är själv en sån som omedvetet dragits till den där typen av män, och det har aldrig gått bra. Nu är jag medveten om det, ser problematiken och undviker den typen av låsta, slutna, passiva och rent ut sagt skittråkiga män.
Kram!
Antidepressiva tar ofta udden av både negativa och positiva känslor.
Jag dejtade en kille som inte visade känslor.Kändes som han inte ville ses, och ibland sade han att han ville att vi skulle flytta ihop. Han kändes likgiltig till om vi skulle ses eller inte. Jag blev helt förvirrad.
Vi flyttade ihop, och han fortsatte sitt passiva sätt. Jag brukade försöka sova borta för att han skulle sakna mig och kanske visa något. Vi bråkade om det ibland och han sade att han är sådan och passar det inte så får jag gå.
Jag hängde mig kvar, för trots allt så älskade jag honom.
Försökte hålla mig borta ibland och inte höra av mig, och det verkade inte bekomma honom. Tills en dag när han insåg att han håller på att förlora mig, då hade det vart sådär i 3 år..
Han totalvände, grät i flera dagar och bad mig om förlåtelse. Han rev sin tjocka mur han hade byggt upp för att skydda sig själv, och nu är han den mest kärleksfulla mannen. Jag är fortfarande lite skadad efter de år utan bekräftelse.
Det har vart så ingrott i mig att han inte bryr sig, så nu när han visar att han bryr sig har jag svårt att tro det.. Men sakna men säkert börjar vi få det riktigt bra.