Hon försvann alltid
Hej på er!
Lite kort info först, och jag hoppas ni orkar läsa allt detta långa:
En tjej dök upp på mitt jobb våren 2016 och vi gillade varandra omgående. Dock hände inget, eftersom hon hade sambo (jag är singel). På en julfest blev vi berusade och hånglade. Jag vaknade med ångest, och hörde av mig till henne och undrade vad som hänt. Vi beslutade oss för att dra ett streck över allt. Under jullovet sågs vi för att prata ut om det som hände. Dock slutade det med hångel återigen. Jag visste att hennes relation var på upphällningen, och visste att det vi gjorde var fel givetvis, men attraktionen var så stark, så jag tänkte "snart får jag henne".
Men inget hände beträffande det. Dock fortsatte den farliga leken till och från under det kommande året, dessutom med sex vid de tillfällen hon kunde komma ifrån.
För att rädda det moraliska förfallet hos mig själv som bidragande faktor till det som hände, försökte jag få henne att förstå att det vore bättre om det var hon och jag, än hon och han. Hon insåg samma sak, men de hade en dotter ihop.
Men till sist bar allt frukt. Nyåret 2017-18 bröt de upp, och hon flyttade in i en lägenhet som ligger omkring 300 meter från mig. Jag tänkte: "YES!"
Men hon ville hitta sig själv, så jag gav henne tid. Varannan vecka förälder, ny lägenhet, bråk med exet (som dessutom kommit på hennes affär med mig). Vi sågs på jobbet, men jag höll mig på avstånd för att ge henne tid.
När sommaren kom, och semestern stod i faggorna, så hade det gått 2 veckor utan att vi pratat med varandra. Jag hade gjort några ordentliga försök som hon avfärdat, och jag orkade till sist inte vara en knähund längre. Men när semestern inföll, så hörde hon plötsligt av sig i ett smäktande meddelande till mig. Till saken hör att jag sade upp mig från mitt jobb till förmån för ett annat, enkom av skälet att slippa den psykiska terror det innebar att ha en tjej jag var förälskad i tätt intill mig, men som vill ha tid att fundera. Men som sagt. Nu skulle jag försvinna på riktigt, och hon blev då plötsligt mycket insiktsfull.
Hon åkte på ett utbyte till Australien under juli, och skrev till mig oavbrutet. Meterlånga mejl med bilder, kärleksförklaringar och anekdoter. Jag svarade upp. Nu hade hon bestämt sig. Nu skulle det bli vi. Hon köpte med sig kryddor och tavlor därifrån för att ge mig vid hemkomst. Jag var i Grekland samtidigt, och köpte med mig Ouzo och en massa choklad till henne.
Men i mitten av sommaren slutade hon skriva. Vi hade skrivit i en månad till varandra. Men nu blev det tyst. Vad hade hänt? Jag blev orolig. Skrev frågor. Men inget svar, trots att jag såg den där lilla bocken som bekräftade att hon läst.
Vånda.
Men jag skrev inget mer.
Tre veckor senare hörde hon av sig. Skrev: "Jag vet inte varför jag inte hörde av mig, men det blev bara så". Jag förstod ingenting. Hurdå "blev bara så"? Men jag förlät, var irriterad, men släppte in henne igen. Vi skrev återigen, och efter ett par dagar - med tanke på att hon åter var nära mig rent geografiskt - så föreslog jag middag och vin.
Då svarade hon inte.
Fem dagar senare skrev jag ett meddelande där jag åter förklarade att jag inte längre kan vara en knähund som hon kan leka med hursomhelst. Sedan blockade jag henne. Även via telefonen (som hon haft en tendens att ringa galet många gånger vissa nätter då hon plötsligt får starka känslor).
Vi är nu inne i augusti 2018, och jag har sagt ifrån på riktigt. 8 veckor går. En kväll i mitten av oktober är jag på krogen med ett par vänner. Jag blir full. Cyklar hem tidigt. Somnar. 01.30 ringer det på dörren. Det är hon. Jag är för onykter för att vara stark och hård, så jag släpper in henne. Men hon kommer inte för att ligga. Hon vill vara nära mig. Vi somnar.
På morgonen frågar jag henne varför hon alltid slutar att höra av sig till mig. Hon har ingen förklaring. Det bara blir så, liksom. Hon säger att hon saknat mig, att hon brukar åka bil förbi mitt hus och se hur det lyser i mina fönster. Jag bekräftar samma sak. Jag tänker på henne. Ser hennes bil. Memorerat hennes registreringsskylt på bilen. Hur jag ser hennes fönster ovanför den lokala matbutiken upplyst.
Vi känner samma sak för varandra, men direkt när jag bli anspråksfull och säger att jag vill mer, så försvinner hon. Och när hon försvinner, vill jag rädda mig själv, och försvinner även jag. Men alltid efter att ha förklarat att jag vill ha det fint, och vara med henne.
Men nu finns inget kvar. Fick veta idag att hon ska flytta till en annan stad.
Jag har i min tanke klurat åtskilligt, och det enda jag kan komma fram till är att hon har ett enormt instabilt känsloliv. Jag ogillar att diagnosticera folk, så undviker det. Men vad tror ni?
Hoppas ni alla har en fin afton!