Hur gör man slut efter 22 år, med barn? Allt sitter ihop. Allt gemensamt.
Alla saker, ekonomin, släkten, barnen, vänner, förråden, allt... vi är inte gifta men har levt ihop sedan vi var i unga tonår.
Känns så tungt och är så ledsen :'(
Vill egentligen inte. Men jag är inte längre kär och då vill han inte vara med mig längre. Önskar så jag kunde ändra mina känslor.
Var börjar man? Vad gör man och i vilken ordning...? Jag vet ingenting.
I liknande sits men "bara" 15 år och fyra barn.
Hon vill inte ha sex lika ofta, och på samma sätt som mig och jag orkar inte längre.
Jag fyllde i ansökan om skilsmässa, men hon vägrade skriva på.
Är i nån sorts limbo nu.
Min överlevnadsstrategi är att försöka distansera mig från henne.
Det innebär även att jag är borta från barnen vilket inte är rättvist, men jag orkar inte vara nära henne. Vi sover fortfarande i samma säng, men på varsin kant.
Inser att det inte är helt rättvist att vända så tvärt som jag gjort, men när jag bestämt mig så är det svårt att ändra riktning.
Det hela har gått på en månad, där jag förklarat min sexuella frustration och berättat vad jag vill. Vi kom fram till att hon inte är den kvinnan jag behöver sexuellt. Då föreslog jag öppet förhållande och presenterade en kandidat. Det var inte heller OK, därefter skilsmässa vilket hon inte heller vill.
Nu vill hon försöka gå mig halvvägs till mötes sexuellt verkar det som, men jag har redan lämnat henne i tanken.
Väntar på ett drag från hennes sida, om hon vill att vi ska hitta tillbaks är det rimligt att hon visar det på något sätt - eller låter mig gå.
Samtidigt gör det ont. Fruktansvärt ont att vara den som bryter upp allt. Jag älskar henne fortfarande, men kan inte leva resten av mitt liv sexuellt frustrerad. Det gör ännu mer ont.
Detta inlägg är menat som en manlig vinkel i liknande situation, även om jag förstått att det inte är så TS man känner kanske det kan vara intressant att se hur det kan se ut och kännas för mannen.
Jag är i samma situation, men det är frun som vill gå isär. Hon har under lång tid dragit sig undan mig och vi har absolut haft våra duster genom åren. Senaste åren har hon varit ovillig till sex och hon är den som alltid varit den sexuella av oss, börjar tro att hon antingen har en affär vid sidan om eller också har hon blivit deprimerad? Nu har hon börjat prata om att hennes känslor är borta för mig, jag har så svårt att acceptera att dessa bara kan vara borta från en dag till en annan. Hon är en förhållande tjej, så det är mycket som inte stämmer här, hennes sätt har förändrats från att vara familjekär och göra allt för mig och familjen, till som nu hon tänker bara på sig själv. Känner verkligen inte igen henne, från värdens mest pålitliga och varma tjej, till ett stort ego. Vi har varit tillsammans i många år och jag förstår att jag kanske har tagit henne lite förgivet genom åren. Hon har alltid fått göra vad hon känner för, men ofta valt att prioritera barnen och hemmet, hon har aldrig varit en festprisse så att säga. Nu däremot börjar hon gå ut, träffar vänner och även festat några gånger. Känns jobbigt att jag inte sett alla uppoffringar hon har gjort tidigare, men nu ser jag ju och tycker hon borde förstå att jag vill ge henne tid till sig själv. Är bara rädd att det är försent och hon har gått med en lång olycklig känsla inombords länge. Jag har nog inte förstått allvaret då detta har varit på tapeten tidigare, nu gör jag det och vill bara göra om/ göra rätt.
Såg att hon satt och kollade lägenhet häromdagen, detta vrider sig i magen på mig. Jag kan ju inte göra annat än att vänta ut vad hon vill, kan inte tvinga någon att älska mig helt enkelt. Tänker ibland att jag kanske borde tänka mer på mig själv och lämna henne, för jag orkar inte leva i den här ovissheten längre. Hjälp mig med råd!
Jag är i samma situation, men det är frun som vill gå isär. Hon har under lång tid dragit sig undan mig och vi har absolut haft våra duster genom åren. Senaste åren har hon varit ovillig till sex och hon är den som alltid varit den sexuella av oss, börjar tro att hon antingen har en affär vid sidan om eller också har hon blivit deprimerad? Nu har hon börjat prata om att hennes känslor är borta för mig, jag har så svårt att acceptera att dessa bara kan vara borta från en dag till en annan. Hon är en förhållande tjej, så det är mycket som inte stämmer här, hennes sätt har förändrats från att vara familjekär och göra allt för mig och familjen, till som nu hon tänker bara på sig själv. Känner verkligen inte igen henne, från värdens mest pålitliga och varma tjej, till ett stort ego. Vi har varit tillsammans i många år och jag förstår att jag kanske har tagit henne lite förgivet genom åren. Hon har alltid fått göra vad hon känner för, men ofta valt att prioritera barnen och hemmet, hon har aldrig varit en festprisse så att säga. Nu däremot börjar hon gå ut, träffar vänner och även festat några gånger. Känns jobbigt att jag inte sett alla uppoffringar hon har gjort tidigare, men nu ser jag ju och tycker hon borde förstå att jag vill ge henne tid till sig själv. Är bara rädd att det är försent och hon har gått med en lång olycklig känsla inombords länge. Jag har nog inte förstått allvaret då detta har varit på tapeten tidigare, nu gör jag det och vill bara göra om/ göra rätt.
Såg att hon satt och kollade lägenhet häromdagen, detta vrider sig i magen på mig. Jag kan ju inte göra annat än att vänta ut vad hon vill, kan inte tvinga någon att älska mig helt enkelt. Tänker ibland att jag kanske borde tänka mer på mig själv och lämna henne, för jag orkar inte leva i den här ovissheten längre. Hjälp mig med råd!
Jag sitter i samma sits.
Är snart 2 veckor sedan jag talade om för maken att jag vill skiljas för det här som vi har fungerar inte och jag vill inte leva resten av mitt liv som hans föräldrar.
I en kärlekslös relation där man lever var sitt liv och undviker varandra...
Maken kör sitt race och har gjort så i väldigt många år och jag har så många gånger de senaste 5 åren försökt få honom att förstå, men han vill inte. Och jag orkar bara inte mera!
Vårt liv är lite mer komplicerat då vi har företag ihop, så jag har bett honom att ta kontakt med sin advokat och stämma av hur man värderar företaget och vad mina aktier skulle varar värda.
Sedan måste maken kolla med sin bank om han har råd att lösa ut mig för värdet eller om det blir mindre.
Jag måste veta vad jag har för pengar att röra mig med innan jag köper mig en bostad.
Inget händer...
Jag vet att han inte vill skiljas för han kommer få ett h-vete när jag flyttat m allt som ska göras som han bara tagit för givet att jag ska lösa genom åren som gått. Och jag vet att jag är en j-kligt bra och självständig fru och jag kommer klara mig galant som ensamstående då jag i princip är van att vara ensamstående då maken mest bara varit hemma och sovit och sedan jobbat resten av dygnets timmar.
Han kommer aldrig att hitta någon annan som ens är hälften så bra som jag och det vet han om.
Och ändå har han inte lyft ett finger på flera år för att få mig att vilja stanna kvar hos honom...
Jag har förklarat så många gånger vad jag behöver och det är inte dyrt utan det handlar bara om lite uppskattning och bekräftelse. Ett vänligt ord, en klapp på kinden, ett tack för att du tvättade mina kalsonger denna vecka med, tack för att du tar hand om barnen när jag jobbar eller vad som!
Blir galen på att inget händer. Att han inget gör, att han är lika handfallen som alltid när det rör privata saker. Tänk om han hade haft 10% av det driv han har för företaget i vår relation! Då skulle det hända grejor kan jag lova...
Hur gör man slut efter 22 år, med barn? Allt sitter ihop. Allt gemensamt.
Alla saker, ekonomin, släkten, barnen, vänner, förråden, allt... vi är inte gifta men har levt ihop sedan vi var i unga tonår.
Känns så tungt och är så ledsen :'(
Vill egentligen inte. Men jag är inte längre kär och då vill han inte vara med mig längre. Önskar så jag kunde ändra mina känslor.
Var börjar man? Vad gör man och i vilken ordning...? Jag vet ingenting.
Trist med separationer men det hör till sakens natur. Jag förstår dig fullt ut om du vill ha kärlek i förhållandet. Det är ju själva energin. Lite svårt att definiera efter 22 år men mycket handlar om att känna att man vill komma hem och kramas. Så tycker jag i alla fall. Det finns nog säkert lika många definitioner och tyckanden som förhållanden.
Att separera blev för mig:
I liknande sits men "bara" 15 år och fyra barn.
Hon vill inte ha sex lika ofta, och på samma sätt som mig och jag orkar inte längre.
Jag fyllde i ansökan om skilsmässa, men hon vägrade skriva på.
Är i nån sorts limbo nu.
Min överlevnadsstrategi är att försöka distansera mig från henne.
Det innebär även att jag är borta från barnen vilket inte är rättvist, men jag orkar inte vara nära henne. Vi sover fortfarande i samma säng, men på varsin kant.
Inser att det inte är helt rättvist att vända så tvärt som jag gjort, men när jag bestämt mig så är det svårt att ändra riktning.
Det hela har gått på en månad, där jag förklarat min sexuella frustration och berättat vad jag vill. Vi kom fram till att hon inte är den kvinnan jag behöver sexuellt. Då föreslog jag öppet förhållande och presenterade en kandidat. Det var inte heller OK, därefter skilsmässa vilket hon inte heller vill.
Nu vill hon försöka gå mig halvvägs till mötes sexuellt verkar det som, men jag har redan lämnat henne i tanken.
Väntar på ett drag från hennes sida, om hon vill att vi ska hitta tillbaks är det rimligt att hon visar det på något sätt - eller låter mig gå.
Samtidigt gör det ont. Fruktansvärt ont att vara den som bryter upp allt. Jag älskar henne fortfarande, men kan inte leva resten av mitt liv sexuellt frustrerad. Det gör ännu mer ont.
Detta inlägg är menat som en manlig vinkel i liknande situation, även om jag förstått att det inte är så TS man känner kanske det kan vara intressant att se hur det kan se ut och kännas för mannen.
Jag sitter i samma sits.
Är snart 2 veckor sedan jag talade om för maken att jag vill skiljas för det här som vi har fungerar inte och jag vill inte leva resten av mitt liv som hans föräldrar.
I en kärlekslös relation där man lever var sitt liv och undviker varandra...
Maken kör sitt race och har gjort så i väldigt många år och jag har så många gånger de senaste 5 åren försökt få honom att förstå, men han vill inte. Och jag orkar bara inte mera!
Vårt liv är lite mer komplicerat då vi har företag ihop, så jag har bett honom att ta kontakt med sin advokat och stämma av hur man värderar företaget och vad mina aktier skulle varar värda.
Sedan måste maken kolla med sin bank om han har råd att lösa ut mig för värdet eller om det blir mindre.
Jag måste veta vad jag har för pengar att röra mig med innan jag köper mig en bostad.
Inget händer...
Jag vet att han inte vill skiljas för han kommer få ett h-vete när jag flyttat m allt som ska göras som han bara tagit för givet att jag ska lösa genom åren som gått. Och jag vet att jag är en j-kligt bra och självständig fru och jag kommer klara mig galant som ensamstående då jag i princip är van att vara ensamstående då maken mest bara varit hemma och sovit och sedan jobbat resten av dygnets timmar.
Han kommer aldrig att hitta någon annan som ens är hälften så bra som jag och det vet han om.
Och ändå har han inte lyft ett finger på flera år för att få mig att vilja stanna kvar hos honom...
Jag har förklarat så många gånger vad jag behöver och det är inte dyrt utan det handlar bara om lite uppskattning och bekräftelse. Ett vänligt ord, en klapp på kinden, ett tack för att du tvättade mina kalsonger denna vecka med, tack för att du tar hand om barnen när jag jobbar eller vad som!
Blir galen på att inget händer. Att han inget gör, att han är lika handfallen som alltid när det rör privata saker. Tänk om han hade haft 10% av det driv han har för företaget i vår relation! Då skulle det hända grejor kan jag lova...
Så många i liknande situationer. Hoppas det kommer lösa sig bra för er också. Det är verkligen inte lätt detta :/ Skönt ändå att man inte är ensam och att det finns fler som bryter upp långa förhållanden även om det samtidigt är sorgligt förstås.
Mitt råd är att gå till en parterapeut. Hen kan hjälpa er att dels förstå varandra (och er själva) mer, varför det blivit som det blivit, och göra er redo för uppbrottet och göra det konkret så ni sliper gå i det vakum som ni verkar ha nu.
Hur gamla är ni?
Komplicerat, har ni träffat familjeterapeut?
Trist med separationer men det hör till sakens natur. Jag förstår dig fullt ut om du vill ha kärlek i förhållandet. Det är ju själva energin. Lite svårt att definiera efter 22 år men mycket handlar om att känna att man vill komma hem och kramas. Så tycker jag i alla fall. Det finns nog säkert lika många definitioner och tyckanden som förhållanden.
Att separera blev för mig:
Acceptera att det är jobbigt en tid framöver.
Sök bostad. Säg att du hittat bostad och flyttar om xx veckor
Gör upp om "mitt o ditt".
Packa
Gå till banken och gör upp om kontona.
Flytta, fixa släp o kör möbler och samtidigt byt adress. Fixa bredband.
Pusta ut.
Jag låter krass...
Lycka till.
Så många i liknande situationer. Hoppas det kommer lösa sig bra för er också. Det är verkligen inte lätt detta :/ Skönt ändå att man inte är ensam och att det finns fler som bryter upp långa förhållanden även om det samtidigt är sorgligt förstås.
Han vill inte gå i parterapi när vår relation är så dålig som nu, säger att han inte vill sitta där och höra hur kört det är och hur dåligt vi har det och hur jag inte är kär i honom. Hade vi haft det bättre hade han gärna gått för att lösa mindre problem säger han.Vi är närmare 40 år. Vi har träffat en sådan i samband ned en kris för några år sedan. Det gav inte så mycket och det är nog en av anledningarna till att min sambo inte riktigt vill det.Det kan nog vara så att en anledning att det känns så svårt är att jag ska bo kvar. Jag vill inte säga att han måste flytta för det känns så elakt men kan inte heller börja söka eget. Men vi är inte heller riktigt där än. Vi har väl mer eller mindre förstått att det inte finns någon väg framåt men det är inte helt uttalat och känns som att vi hoppas på ett mirakel. Men det kommer ju inte hända och tiden bara går...
Vi har sagt nu att vi ska prata om framtiden men det var förra veckan och saker kommer emellan. Barnen blir sjuka, stressigt projekt på jobbet, jobbresor, sömnbrist...
När vi får en halvtimme för oss själva är vi helt slut och bara tittar på netflix och orkar inte prata.
Jag sitter i samma sits.
Är snart 2 veckor sedan jag talade om för maken att jag vill skiljas för det här som vi har fungerar inte och jag vill inte leva resten av mitt liv som hans föräldrar.
I en kärlekslös relation där man lever var sitt liv och undviker varandra...
Maken kör sitt race och har gjort så i väldigt många år och jag har så många gånger de senaste 5 åren försökt få honom att förstå, men han vill inte. Och jag orkar bara inte mera!
Vårt liv är lite mer komplicerat då vi har företag ihop, så jag har bett honom att ta kontakt med sin advokat och stämma av hur man värderar företaget och vad mina aktier skulle varar värda.
Sedan måste maken kolla med sin bank om han har råd att lösa ut mig för värdet eller om det blir mindre.
Jag måste veta vad jag har för pengar att röra mig med innan jag köper mig en bostad.
Inget händer...
Jag vet att han inte vill skiljas för han kommer få ett h-vete när jag flyttat m allt som ska göras som han bara tagit för givet att jag ska lösa genom åren som gått. Och jag vet att jag är en j-kligt bra och självständig fru och jag kommer klara mig galant som ensamstående då jag i princip är van att vara ensamstående då maken mest bara varit hemma och sovit och sedan jobbat resten av dygnets timmar.
Han kommer aldrig att hitta någon annan som ens är hälften så bra som jag och det vet han om.
Och ändå har han inte lyft ett finger på flera år för att få mig att vilja stanna kvar hos honom...
Jag har förklarat så många gånger vad jag behöver och det är inte dyrt utan det handlar bara om lite uppskattning och bekräftelse. Ett vänligt ord, en klapp på kinden, ett tack för att du tvättade mina kalsonger denna vecka med, tack för att du tar hand om barnen när jag jobbar eller vad som!
Blir galen på att inget händer. Att han inget gör, att han är lika handfallen som alltid när det rör privata saker. Tänk om han hade haft 10% av det driv han har för företaget i vår relation! Då skulle det hända grejor kan jag lova...
Vi är nästan aldrig i samma rum. Jag tittar på tv med barnen på kvällen och han gör något annat. Jag är en person som vill ha rutiner, ordning och reda, vill vara ute i god tid, osv.. Han är totala motsatsen. Dömt att misslyckas...
Det låter likt oss. Det händer som sagt att vi tittar på netflix ihop om vi är helt slut och inte orkar ta upp relationen men största delen av tiden är han ute på sitt fritidsintresse (3 helkvällar i veckan) eller sitter vid datorn i ett annat rum eller jobbar över. Det händer liksom inte att vi är i samma rum och gör tex hushållssysslor och småpratar eller något annat. (Han gör nästan aldrig hushållssysslor). Om vi gör något ihop är det alltid något eskapistiskt tex då netflix.
Jag vill också ha ordning och reda som du och ha koll på saker liksom men han vill mer ta allt som det kommer och hålla möjligheter öppna. Så det blir att jag har koll på allt och att han förväntar sig att jag har det. Och en stor del av våra bråk har varit pga det.
Blir rädd när jag ser alla svar! Finns det ens bra män?
Det sista stycket kunde jag ha skrivit... Jag blir tokig på allt stök. Vi har barn med diagnos som behöver ordning och reda, struktur och gärna samma visa dag efter dag. Det är det jag är orolig för om vi delar på oss - hur det ska gå för min älskling när det är 'pappavecka'. Jag märker ju nu att det absolut inte funkar, det blir stressigt för barnet och jag får ångest för det. Jag har nog stannat länge just på grund av detta.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver. Dock är jag och killen unga (26&29) utan barn. Känner exakt så. Han har alltid kört sitt eget race och jag känner mig bortprioriterad och ensam. Ingen uppskattning får man heller... Jag uttrycker mina behov och vissa saker har han ändrat men vissa inte. Han är inte lojal i den mån att han skulle släppa allt om jag behövde honom. Det har han visat ett par ggr. Ont gjorde det. Jag håller nu på att lämna för jag klarar inte av att leva såhär, otryggt och ensamt. Har du något tips till mig?
Vi har också barn med diagnos...
ah glad jag hittade denna traden for sitter I samma sist.ihop 16, gift I 10 o 2 barn. Vi brakar I stort sett aldrig o det at vall kanske inget store fel pa karlen men kanslorna har runnit ut i sanden....Under arens gang har jag blivit mer o mer medveten om att det at jag som at det drivande I par relationen; jag som fixar dejter o sant. Slutade med det for ca 6 manader sen for jag orkade likesom inte vara den som alltid far honom att ma bra...o relationen har verkligen runnit ut is sanden. gjorde ett sista forsook nar det var arsdagen till att vi traffades, barnen skulle vara hans foraldrar o vi skulle ocksa bo over dar. Foreslog att vi kunde ta tillfallet I akt nar vi hade barnvakt o ga ut o ata....han ville ha en take away med foraldrarna. Forsoke lite mer men han ville verkligen inte....o nu borjag jag kanslomassigt kanna mig allt mer redo att packa vaskorna.
Funderar pa parterapi men vill egentligen inte. Vill ine bli overtygad om att stanna.Fast vet att det ju kan vara nyttigt for att avsluta en relatioin ocksa.
Problemet at att vi presis har flyttat. Till ett nytt jattehus I en annan stad. Sa barnen har fatt Borja i ny skola etc. Kanner att jag verkligen maste forsoka vanta atminstone ett par manader sa de hinner landa. och aven samla mig, for jag har valdigt lite stod fran familj o vanner (bor utomlands) o han har sin familj har som nog kommer att bli ordentligt sura pa mig....