samarbete och boende tonåring

efter att halva sitt liv, mot sin vilja, flyttat mellan två hem, har min 14 åring bestämt att inte göra det mer. först nedtrappning, men nu den här veckan stopp. hon orkar inte mer säga hon, vill inte, trivs inte i andra hemmet och har hela tiden mått dåligt över att vara där trots otaliga försök att lösa det, nå fram till andra föräldern med hennes behov och känslor och tankar. andra föräldern gör nog sitt yttersta men har inte riktigt förmåga (min tolkning) och det fungerar verkligeninte. min flicka mår riktigt dåligt, har fått diagnos lindrig depression nu i höst och jag kämpar för att hjälpa henne uppåt, balansera tillvaron och få in mer ljus och avslappning och positiva aktiviteter. hon faller ner som i svarta hål när det är dags att bo några dagar hos andra föräldern och jag har börjat säga "du bestämmer vad du behövs och mår bästa av", av respekt för att hon faktiskt inte orkar försöka mer.
jag vill inte göra fel mot någon part, försöker tänka långsiktigt, vad är rätt i deras relation, hur mår vårt barn bäst nu och på sikt osv. jättesvårt. Men den här veckan säger vår flicka stopp. hon vill inte mer. hon mår bäst hemma hos oss och vill var kvar.
nu till frågorna:
andra föräldern säger att de kan byta boschema, ger två alternativ (vilket jag bett honom ändra för flera år sedan, nu säger dottern tvärnej till det med, tror det är alldeles för sent) och menar att det är de alternativ hon har. jag skulle vilja svara: en fjortonåring har inte två alternativ, hon måste få bli bemött med ett "vad vill du, vad behöver du? hur kan jag göra så det blir bra för dig"?

det andra jag undrar, ni som är separerade, på vilka punkter samarbetar ni? vi har liksom daglig sms kontakt om allt allt allt och det blir så påfrestande. för allt ligger ju på mig, för barnet bor mest här och när hon är hos honom är ansvaret ändå mestadels mitt. så jag upplever inte samarbete utan bara en begäran om att hålla honom informerad. jag får inte ens maila skolan utan kopia till honom i minsta småsak, då blir det bråkigt. vilka punkter är man skyldig att samarbeta på?
jag har tänkt att det är vårt barns bästa att hela tiden hålla honom informerad men nu börjar det kännas mer tungt och allt mer som att vårt barn är tonring med eget liv och rätt till integritet, ska jag verkligen skriva om mående skolarbete aktiviteter, vilka hon träffar, vad som sker hela tiden? jag vill gärna veta på vilka punkt jag är SKYLDIG att samarbeta och sen fundera över på vilka ytterligare punkter som är barnets bästa, men hittar inte riktigt på nätet.

Fritidsmamman

Äldre 22 Nov 13:25

#1

Men shit, låt ungen bestämma själv! 14 år!? Hon skulle ha fått bestämt för länge, länge sedan!

Jag själv var tio år när jag satte ner foten och vägrade att packa väskan och flytta.
Jag sa: jag bor HÄR - ni får flytta om ni ska träffa mig.

Mian1973

Äldre 22 Nov 13:31

#2

tack för input. jag har försökt i flera år att säga "hon mår inte bra av det här, hon VILL inte" men inte fått gehör. Till sist satt vi på kommunen och gjorde ett avtal, där jag ville vi skulle säga att hon inte måste något alls men till sist tvingades gå med på att ok, hon ska bo 8 dagar i månaden hos den andra föräldern. det funkade hyfsat (fast med hyfsat menar jag att hon åkt dit, men hon har inte mått bra av det) en period men nu vill hon inte mer. och andra föräldern anser att hon ska och måste och jag måste samarbeta och se till att det blir av. och när hon inte kommer dit får jag "förhör" om vad skälen är, vad sker, vad säga hon, varför kommer hon inte, du måste hålla mig informerad". jag talar självklart om "hon kommer inte idag" , det är ju självklart vi måste ha koll på var hon är och att det inte blir någon miss där. men att skriva "skäl" varje dag till honom, när skälen är samma hela tiden, sen alla år, hon mår inte bra där, det börjar bli rätt påfrestande.

sextiotalist

Äldre 22 Nov 13:37

#3

Mian1973 skrev 2018-11-22 13:18:11 följande:

efter att halva sitt liv, mot sin vilja, flyttat mellan två hem, har min 14 åring bestämt att inte göra det mer. först nedtrappning, men nu den här veckan stopp. hon orkar inte mer säga hon, vill inte, trivs inte i andra hemmet och har hela tiden mått dåligt över att vara där trots otaliga försök att lösa det, nå fram till andra föräldern med hennes behov och känslor och tankar. andra föräldern gör nog sitt yttersta men har inte riktigt förmåga (min tolkning) och det fungerar verkligeninte. min flicka mår riktigt dåligt, har fått diagnos lindrig depression nu i höst och jag kämpar för att hjälpa henne uppåt, balansera tillvaron och få in mer ljus och avslappning och positiva aktiviteter. hon faller ner som i svarta hål när det är dags att bo några dagar hos andra föräldern och jag har börjat säga "du bestämmer vad du behövs och mår bästa av", av respekt för att hon faktiskt inte orkar försöka mer.
jag vill inte göra fel mot någon part, försöker tänka långsiktigt, vad är rätt i deras relation, hur mår vårt barn bäst nu och på sikt osv. jättesvårt. Men den här veckan säger vår flicka stopp. hon vill inte mer. hon mår bäst hemma hos oss och vill var kvar.
nu till frågorna:
andra föräldern säger att de kan byta boschema, ger två alternativ (vilket jag bett honom ändra för flera år sedan, nu säger dottern tvärnej till det med, tror det är alldeles för sent) och menar att det är de alternativ hon har. jag skulle vilja svara: en fjortonåring har inte två alternativ, hon måste få bli bemött med ett "vad vill du, vad behöver du? hur kan jag göra så det blir bra för dig"?

det andra jag undrar, ni som är separerade, på vilka punkter samarbetar ni? vi har liksom daglig sms kontakt om allt allt allt och det blir så påfrestande. för allt ligger ju på mig, för barnet bor mest här och när hon är hos honom är ansvaret ändå mestadels mitt. så jag upplever inte samarbete utan bara en begäran om att hålla honom informerad. jag får inte ens maila skolan utan kopia till honom i minsta småsak, då blir det bråkigt. vilka punkter är man skyldig att samarbeta på?
jag har tänkt att det är vårt barns bästa att hela tiden hålla honom informerad men nu börjar det kännas mer tungt och allt mer som att vårt barn är tonring med eget liv och rätt till integritet, ska jag verkligen skriva om mående skolarbete aktiviteter, vilka hon träffar, vad som sker hela tiden? jag vill gärna veta på vilka punkt jag är SKYLDIG att samarbeta och sen fundera över på vilka ytterligare punkter som är barnets bästa, men hittar inte riktigt på nätet.

OK, i din situation hade jag sagt ifrån att dottern åker över nästa gång när hon vill. Om den andra föräldern börja bråka och dra in om umgängessabotage och annat, så kan personen fortsätta, man kan inte tvinga ett så stort barn att träffa den andra föräldern om han/hon inte vill.
Så stå på dig, er dotter träffar den andra föräldern när hon är redo för det och när den tiden kommer, så ska det vara på flickans "villkor".

Om den andra föräldern på så sätt kör över flickans mående, så är risken överhängande att den dagen flickan blir myndig, så är den föräldern borta ur hennes liv.

äldreochklokare

Äldre 22 Nov 13:46

#4

Låt henne bestämma, åtminstone testa ett tag hur det är att bara bo på ett ställe. Kan ju vara att hon ångrar sig men gör hon inte det så är det ju rätt?

Här har vi en 16-åring (då 15) som för snart ett år sen vägrade bo hos sin mamma mer. Hon var ju inte helt nöjd men det finns bra skäl till att inte bo där så jag och pappan har stöttat i detta beslut. Hon förstod inte alls först, men har fått acceptera. Man kan som sagt inte tvinga så stora barn eller bära ut dem till bilen.

sextiotalist

Äldre 22 Nov 14:18

#5

sextiotalist skrev 2018-11-22 13:37:09 följande:

OK, i din situation hade jag sagt ifrån att dottern åker över nästa gång när hon vill. Om den andra föräldern börja bråka och dra in om umgängessabotage och annat, så kan personen fortsätta, man kan inte tvinga ett så stort barn att träffa den andra föräldern om han/hon inte vill.
Så stå på dig, er dotter träffar den andra föräldern när hon är redo för det och när den tiden kommer, så ska det vara på flickans "villkor".

Om den andra föräldern på så sätt kör över flickans mående, så är risken överhängande att den dagen flickan blir myndig, så är den föräldern borta ur hennes liv.

Och ett tips till. Försök att få den andra föräldern att förstå att han/hon, genom att respektera flickans önskemål, kommer ha större chans att bygga upp en sund relation. De kan träffas under andra sammanhang, fika, gå på bio, äta middag ute, ta en promenad, ställa upp och skjutsa vid behov. För en tonåring så är det andra sakar som är viktigare i livet än helgumgänge med föräldrarna. Genom att möta tonåringen där tonåringen är, så kommer man väldigt långt. Att köra över (utan goda skäl) en tonårings vilja kan slå tillbaka.

Mian1973

Äldre 22 Nov 14:23

#6

Tack för värdefulla svar. jag tänker också så, att om han släpper och säger "jag vill så gärna träffa dig men säg när du vill och hur och var så gör vi så" om han visar att han vill höra vad HON vill, vad som blir bra för henne och möter upp där, så kan deras relation börja växa därifrån. nu är det så totalt låst och bara tvång liksom. blir så ledsen för båda parters skull. men framför allt förtvivlad av att se hur illa min flicka far.
jätteskönt att bolla med er här!

äldreochklokare

Äldre 22 Nov 18:00

#7

Mian1973 skrev 2018-11-22 14:23:06 följande:

Tack för värdefulla svar. jag tänker också så, att om han släpper och säger "jag vill så gärna träffa dig men säg när du vill och hur och var så gör vi så" om han visar att han vill höra vad HON vill, vad som blir bra för henne och möter upp där, så kan deras relation börja växa därifrån. nu är det så totalt låst och bara tvång liksom. blir så ledsen för båda parters skull. men framför allt förtvivlad av att se hur illa min flicka far.
jätteskönt att bolla med er här!

Precis så är det för vår 16-åring. Han hade inte kontakt med sin mamma alls, inte ens via telefon, på flera månader. Nu har han varit där och hälsat på någon gång och även mött henne i samband med att annan släkt fyllt år osv. Det har ju gått för att han känt att han kunde göra det utan att hon skulle ställa krav på honom.

samarbete och boende tonåring

INNEHÅLL