Fler som separerat med småbarn?

Jag har separerat från min ex-sambo för några månader sedan.

Det började med att jag först träffade en kille som var spontan, lite spännande och som sa vad han tyckte och tänkte. Vi var tillsammans i ca. ett år innan det tog slut. Honom gick det inte att ha en vardag med.

När jag sedan träffade min ex-sambo så kändes han så snäll och trygg. Det var ingen riktig förälskelse som med den andra killen utan mer lugnt och stabilt och kärleken växte av det. Det visade sig sedan att han var livrädd för att säga ifrån om vad han tycker och ljög om en sak ibörjan. Var inget allvarligt så fortsatte relationen. Tänkte att han säkert skulle bli bättre på att öppna upp sig längre fram i förhållandet.

Tiden gick och efter 1,5 år frågade jag om att flytta ihop. Tänkte att ska det vara så ska det, kände att jag ville komma framåt i förhållandet. Han bodde hos sina föräldrar i ett hus på landet och 2 m ifrån det huset så låg hans farmors gamla hus som han höll på att renovera och var på gång att flytta in i. Jag var väldigt skeptisk till att flytta ut på landet först men övervägde det hela och bestämde mig för att satsa. Tyckte ju om honom och vi fungerade bra ihop trodde jag.

Hans föräldrar släppte inte in mig för fem öre till att bo där och hade ett väldigt udda och svårt sätt. Ex-sambon reagerade inte på deras beteende och ställde sig mer på deras sida.

Det här med att öppna upp sig från hans sida blev inte bättre med tiden utan han stängde mig ute mer och mer ju mer irriterad jag blev därhemma. Då blev jag irriterad över det och det gick bara runt som i en ond spriral.

Som sagt så tyckte jag ju om honom så vi började att diskutera barn. Tänkte lite att vi då skulle vara en familj och att han skulle investera och ge allt i den.

Ack så fel jag hade, allt blev bara värre såklart.

Jag sa till honom att för att jag ska kunna må bra och inte gå och störa mig på hans föräldrar så fort jag ser dem så vill jag flytta och att vi bygger upp vår egen familj. Det ville inte han, det var mer värt för honom att bo kvar där.

Vi började bråka mer och mer och en separation för allas skull var sista utvägen.

Känner mig så dum som inte lyssnade på min mamma att inte skaffa barn när man har det svajigt i förhållandet, även om hon är det bästa som hänt mig.

Så nu är vi separerade med ett barn på 1 år och det känns fruktansvärt att familjen har splittrats och att hon får åka fram och tillbaka mellan oss. Klarade dock inte av att hon fick höra oss bråka. Jag gör allt för henne.

Känns bara så jobbigt att inte ha henne jämt. Vi har henne halva tiden var.

Känner bara att tänk sen om han skaffar en ny också, som ska börja träffa min dotter och lägga sig i i vardagen.

Usch, hur har ni andra klarat det vid separation med små barn?