Vilken resa!!

Du tycks verkligen vara en riktigt stark och bra kvinna! Folk i vårt land skiljer sig alldeles för ofta och av betydligt mindre anledningar än det som hände dig.

Sedan att du kan se så klarsynt att det handlade om bekräftelsebehov från hans sida och då kunna förlåta är riktigt starkt. Sveket från hans sida är dock oerhört stort, speciellt eftersom det handlat om en relation över en tid och inte ett enskilt "snedsteg"
Jag hoppas att han är värdig nytt förtroende och han förstår att det han gjort är totalt oförlåtligt för många människor.

Om den där idioten han varit otrogen med ofredar dig i efterhand så får han för helvete vara man nog att kraftigt ta tag i det och lösa det. 

Tack AK för att du tycker jag är stark. Min man bytte mobilnummer för 1,5 år sedan. Hans nummer är inte offentligt. Det var då som älskarinnan gav sig. Hon kunde inte nå min man.

Du är väldigt naiv. Jag var likadan förut, tänkte att han skulle ändra sig(han lyckades vara trogen några år), sen kom jag på honom med att göra samma sak igen. Han hade bara blivit bättre på att dölja spåren. Jag kastade ut honom då och nu är han sambo med den andra kvinnan.

Du får gärna tycka att jag är naiv. Det beror på hur man väljer att betrakta situationen. Jag väljer att förlåta honom, då han är en jättego kille, förutom egot som kommer fram när han släpper fram bekräftelsebehovet. Jag är en person som väljer att tro på människans förmåga att ändra sitt beteende. Min man visar varje dag att han jobbar på att bli av med beroendet. Han mår mycket bättre nu. Under tiden han var otrogen hade han problem med hjärtat och drack alkohol ofta. Han säger att han vet att han kommer förlora familjen om han skulle vara otrogen igen. Man vet aldrig hur ens partner kommer agera. Detta gäller ALLA förhållanden. Huvudsaken är att man väljer utifrån vem man är. Jag har gjort misstag i tidigare förhållanden, så jag är inte perfekt. Jag accepterar inte vad som helst dock. Om min man är otrogen igen, då har han misslyckats med sig själv och förlorar mig.

Ser att jag skrivit ordet utsaga, menar självklart ordet utfall????????!

Det jag undrar är hur du kunde fortsätta älska honom när du upptäckte hans bekräftelsebehov? Själv hade jag nog sett det som så pass oattraktivt att jag gjorde slut långt innan älskarinnan kom in i bilden.

Min man är så mycket mer än sitt beroende. Därför älskar jag honom.

Bra fråga, förresten (Y). Jag svarade som jag känner. Ska man ta det ett steg längre...det beror på vad jag har i min ryggsäck. Vem jag är. Jag har en lång toleransgummisnodd och tittar man på min situation utifrån så skulle jag också råda mig själv att avsluta relationen om man resonerar med rätt/fel-glasögonen på. Men jag älskar min man. Då tolererar man att ens käresta gör fel/sårar en. Har partnern lärt sig av misstagen och visar att den ångrar sig är det ok för mig. Att han hade bekräftelsebehov märkte jag tidigt, men det kom till sin spets när han var otrogen. Lär dig livets stora gåta. Älska, glömma och förlåta!

Jag har lättare att förstå biten om att förlåta än att själv tänka mig in i hur man finner en bekräftelsetörstande man attraktiv. För mig spelar det ingen roll vad bakgrunden är, det finns en bakgrund till de allra flesta felen.

Saken är den (Y) att jag attraheras av män med bekräftelsebehov, eftersom jag blivit kär i en sådan. En man med bekräftelsebehov säger rätt saker, manipulerar, för att få en kvinna på kroken som har dålig självkänsla. Jag föll som en fura för honom. Han är snygg och intelligent. Nu har vi levt tillsammans i snart 12 år och min slutsats är 95 procent positivt och de övriga 5 procenten av negativt har varit jäkligt jobbigt. Men det har varit värt det! Har tidigare haft tråkiga förhållanden med killar som jag inte har varit kär i på riktigt. Den ena dagen den andra lik. De har inte sett mig och förstått mig såsom min man gör. Han bekräftar! mig varje dag.

(Y) Du är en stark kvinna som kan hålla dig borta från bekräftelsetörstande killar. Det gör att ditt liv blir mindre komplicerat...men kanske lite tråkigt och förutsägbart?

Ok, så vad är poängen?

"Går om man vill" låter ju som att du har facit i hand men det har du inte, din man har lagt ner just den här donnan, eftersom det kostade mer än det smakade. Vad han gör nästa gång någon brud bekräftar honom vet du inte, och det är inte ens säkert att du får veta. 

Man blir ju inte "botad" från sjuklig bekräftelsebehov bara sådär. Hans svaghet finns kvar och kommer fortsätta sättas på prov så länge han har sina problem kvar.

I praktiken har du valt att fortsätta leva med en man som är svag, som när som helst kan sätta sitt bekräftelsebehov före dig och era barn. Om jag vore du skulle jag inte släppa guarden helt än (han har ju som sagt sina problem kvar) och kräva att han söker hjälp för sitt bekräftelsebehov, terapi.

Jag behöver inte hålla mig borta, jag tror att bekräftelsetörstande killar känner att jag ser igenom dem på två sekunder, och väljer att rikta om sin uppmärksamhet mot någon annan! Intressant detta, det är en påminnelse om hur olika vi människor är. Jag är typen som aldrig får det tråkigt. Det andra skulle se som tråkigt och händelselöst ser jag som en andningspaus då jag kan tänka och fördjupa mig, både i människor och i böcker, musik eller vad som helst. Dessutom uppstår ju kriser i livet ändå, även om man själv och de närmaste inte skapar det aktivt. Har bland annat gått igenom många långa år av ofrivillig barnlöshet innan vi fick barn, och då är man ju väldigt tacksam för att ingen börjar vackla i relationen.

Samma här

Ja, och tolererar man att en person gör så mot en så har man ju också visat att man tolererar det. Sen varför du gör det och varför han gör som han gör spelar ingen roll. Och om du nu visat att du tolererar svek så ska du kanske inte bli förvånad om det är just det du får senare.

Tolerans mot skitbeteende låter ju fint i teorin, men i praktiken har det sitt pris. Om du är tycker det är värt det så är det såklart upp till dig.

Du har fel om "livets stora gåta".... det är för övrigt ingen gåta utan ganska självklara saker,

Älska, ja det kan man absolut göra, men helst ska det väl vara ömsesidigt eller hur? Och om man älskar någon eller inte är ju rätt beroende av hur personen beter sig mot en.

Glömma, gör man aldrig, du skulle behöva operera bort delar av hjärnan eller förtränga med hjälp av hypnos för att glömma. Allt vi upplever lagras i våra minnen, även svek. Att komma över saker och att glömma är inte samma sak.

Förlåta, är säkert fint, men det finns en gräns mellan förlåtelse och idioti, allt är inte lämpligt att förlåta. Och förlåtelse är inget man får gratis utan något man förtjänar. Man kan inte förvänta sig att göra som man vill mot andra och bli förlåten utan man måste göra sig förtjänt av det. Att förlåta människor utan att de förtjänar det är bara destruktivt. Då är det bättre att göra sig av med dem och omge sig själv med bättre människor,

Jag tycker du resonerar väldigt naivt och överromatiserat. Och vad som är mer lustigt är att du verkar nästan stolt över din naivitet.

Krasst sett så betydde varken du eller era barn någonting för din man under tiden han var otrogen, bevisligen ansåg han att ni var värda att riskera för några knull och bekräftelse annars hade han inte agerat som han gjorde. Sen att han nu i efterhand ångrar sig är en helt annan sak, det är väl klart som fan att alla kommer säga vafan som helst för att minska konsekvenserna av sina handlingar. Om du läser vad folk säger när de pratar med andra som är otrogna så är det en jävla skillnad mot vad man säger till sin partner när man blivit påkommen.

Under tiden man är otrogen så snackar man bara om hur skönt och fantastisk sex man har , hur bra man känner sig och hur glad man blir av sitt svek.  Fru och barn vill man inte snacka om alls, de finns bara där för deras andra behov av familjeliv och trygghet, inte så sällan snackar man gärna skit om sin partner som bara är så jävla tråkig och inte alls förstår, framförallt för den man ligger med för att hon inte ska tycka det man pysslar med är allt för motbjudande.. Men när man blir påkommen ja du är det helt andra bullar, då ångrar man sig så fruktansvärt och gjorde allt mer eller mindre i trans under våldsamma plågor och fru och barn är ju viktigast i hela världen.

Men å andra sidan, vafan kan man förvänta sig? Det är väl klart att de kommer säga precis vafan som helst som mildrar konsekvenserna? De vet ju bättre än du vad de gjort och vad som står på spel, man har bara inte förväntat sig att det skulle komma fram. Vad skulle du säga om du var i samma sits? Skulle du säga, du anar inte vad skönt det var, bästa jag varit med om, tänkte inte på dig och barnen alls... eller... det var jättedåligt och jag mådde illa hela tiden, tänkte bara på er?