Nån som går igenom ett uppbrott?

Vissa saker behöver jag nog förändra med mig själv. Eller jag tror det i alla fall. Jag kan lätt bli för orolig för saker och öveanalyserar hela tiden. Det känns som att det är något jag måste förändra. Försöka tänka på ett annat sätt. Men samtidigt vet jag att det måste bero på något. Exempelvis svarade han ibland inte, kunde dröja och sen visade mig inte tillräckligt för att jag skulle vara trygg. Så vet inte om det är mig det är fel på?

Jag avvaktar som sagt att skicka som du säger. Låta tiden gå ett tag. Ältar ju som sagt hela tiden saker med honom. Det är riktigt jobbigt.

Kommer du att skicka något brev?

Känner igen det där med oro och överanalysera. Men jag tror som du säger att det beror på att man inte får den trygghet man behöver. Har känt så med många killar och det har inte blivit några bra relationer och tagit slut. Med mitt längsta förhållande könde jag inte alls så. Visste var jag hade honom och han visade tydligt vad jag betydde och hans känslor.

Vissa dagar ältar jag med i torsdags va en sådan dag. Tänkte på alla situationer hur de hade kunnat bli om jag betett mig annorlunda. Men tror att det hade kvittar kanske att jag blivit mer sårad.

Nä kommer inte skicka något till honom. Skrev däremot ett meddelande till honom att jag inte kan ha nån kontakt med honom. Med en kort förklaring att det fanns saker jag inte kunde släppa och att det gjorde att jag inte mådde bra. Han svarade okej.. förlåt. Sen dess har vi inte hörts och det känns bra, tufft men bra!

Ja, så är det nog. Det är bara mänskligt att reagera som man gör och det sa jag även till honom. Han visste själv att även han gjort fel. Vi bestämde i telefon förra veckan att vi skulle avbryta. Efter det har vi inte hörts.

Men det blir ju bra, tiden kommer nog göra att du tänker på annat mer och mer. Är som du att vissa tider på dagen så tänker jag jättemycket på honom. Konstigt men känslor även om man kanske egentligen vet att man inte passar ihop (i alla fall om båda inte har viljan att kämpa för det).

Känns som att vi har träffat samma kille typ. Han har knuffat bort mig och tagit till sig mig igen. Velig. Ibland har han inte visat något och ibland har han gjort det, vilket gjort mig orolig. Vi avslutade vår relation för en vecka sedan och det är riktigt jobbigt. Tycker om honom fortfarande. Funderar hela tiden på om jag ska skriva till honom. Förklara vad jag känner osv. Men det är ju dumt.

Skriv ett brev till dig själv istället och reflektera över din egen roll i det hela.

Varför du accepterar att bli behandlad på ett sätt som får dig att må dåligt. Varför du kämpar för någon som är så velig och otydlig och som får dig frustrerad och ledsen.

Det är så lätt att man söker svaren hos den andra, varför han gör si eller så. Istället borde man fråga sig, varför gör JAG så här?

Man inbillar sig att man älskar, när det kanske handlar om något annat.

Separationsångest, behov som inte är tillfredsställda, känslan av att inte duga, att bli bortvald, inte bli sedd.

Man vill känna sig behövd, och att få ge.

Ändå suktar man allt man har på en person som uppenbarligen inte var rätt, som inte kände samma och som därför omöjligen kan ge det man vill ha.

Det blir en totalt krock när man enbart går på den behagligaste känslan och lever kvar i gamla minnen, samtidigt som verkligheten erbjuder något helt annat.

Du har rätt i allt du skriver. Det är precis så. Det är inte mig det är fel på. Men som sagt är känslor så jobbiga. Önskar jag bara kunde släppa det. Men tiden får ha sin gång och jag får försöka tänka att jag förtjänar något bättre.

Ja, känslor rår man liksom inte på!

Men jag tänker mig att de blir mer logiska och begripliga om man försöker förstå var de kommer ifrån, och vad de bottnar i.

Att liksom bara fastna i JAG SAKNAR HONOM VARFÖR HAR HAN LÄMNAT MIG VILL SÅ GÄRNA RINGA HONOM SAKNAR HANS RÖST osv osv som en skiva på repear, så tror jag det är mer konstruktivt att fundera över vad det EGENTLIGEN är man saknar och behöver. Man saknar ju det han uppenbarligen INTE kunde ge...

Man går lätt vilse i separationsångest och önsketänkande hur man vill att saker borde vara.

Men nu är det inte så, och då tror jag man måste acceptera verkligheten det hur ont det än gör. Det blir en olöslig krock annars, och den är jobbig.

Logiken måste få styra över känslan.

Men jag vet, det är lättare sagt än gjort...

10 år i år.. ivf för två veckor sen. Igår damp skillsmässapapper i lådan. Utan en enda aning. S jävla förstörd så jag skar mig inatt i handlederna,.

Jag vet inte hur man går vidare..

Min kastade vigselringen idag efter 10 år. Gjorde ivf för två veckor sedan och jag fattar absolut ingenting

Jag har levt i ovisshet i tre veckors tid med en kille som inte vetat vad han vill, igår kom stöten där han säger att han inte finner någon annan utväg att göra slut efter ett fyra års förhållande, men också med tillägget att han inte vet om det kommer vara över för alltid för han behöver tid. Jag ligger alltså i något moment 22 här nu när jag inte vet om det kommer bli vi igen eller om det är slut för alltid. Jag går och hoppas men samtidigt vill man int hoppas om det är i onödan. Går runt i tankar som "tänk om han ligger med någon annan" medans man själv blir äcklad av bara tanken att ligga med någon annan.. Vi har dessutom en hund tillsammans som är hans från början, och bara tanken på det att se hunden med någon annan matte gör mig spyfärdig... Hur tar man sig vidare??? Man försöker umgås med vänner och tänka på annat men ångesten genomsyrar varje aktivitet... Man kolla deras facebook och instragram HELA TIDEN och väntar på att bilder och relationsstatus ska tas bort... 

Jag har levt i ovisshet i tre veckors tid med en kille som inte vetat vad han vill, igår kom stöten där han säger att han inte finner någon annan utväg att göra slut efter ett fyra års förhållande, men också med tillägget att han inte vet om det kommer vara över för alltid för han behöver tid. Jag ligger alltså i något moment 22 här nu när jag inte vet om det kommer bli vi igen eller om det är slut för alltid. Jag går och hoppas men samtidigt vill man int hoppas om det är i onödan. Går runt i tankar som "tänk om han ligger med någon annan" medans man själv blir äcklad av bara tanken att ligga med någon annan.. Vi har dessutom en hund tillsammans som är hans från början, och bara tanken på det att se hunden med någon annan matte gör mig spyfärdig... Hur tar man sig vidare??? Man försöker umgås med vänner och tänka på annat men ångesten genomsyrar varje aktivitet... Man kolla deras facebook och instragram HELA TIDEN och väntar på att bilder och relationsstatus ska tas bort... 

jaa man gråter hysteriskt ena sekunden sen i nästa sitter man och stirrar in i väggen och förstår verkligen ingenting! Det är en sån ofattbar känsla att inte ha kvar allt som man hade, att det bara raderas! Jaa jag blir likadan, kan inte äta för allt bara växer i munnen :(  Man är som i ett vakum. Har börjat skriva på post-it lappar alla saker som jag stört mig på med honom genom åren och alla hans dåliga sidor, har satt upp alla dessa lappar runt om i min lägenhet! Och det funkar faktiskt, när jag blir ledsen och tänker på allt bra så läser jag på lapparna och kan iallafall lite tänka rationellt. 

Tack för värme och omtanke! Så skönt att veta att det är fler i den här världen som är i samma sits när man själv tänker att man är ensammast i världen.

I grund och botten så var det mitt fel att "bråket" startade men det var över en onödig grej som helt plötsligt blev uppförstorad till makalösa proportioner och han reagerade med massa känslor. Han är väldigt känslostyrd och handlar och pratar innan han tänker. Han säger att han behöver tid och vet varken ut eller in just nu. Grejen med honom är att hade han velat göra slut med mig så hade han klippt direkt, det är inte likt honom att hålla kvar mig på det här sättet om han inte skulle vilja kämpa för oss, men samtidigt blir jag förvånad över att han handlar så här. Han har fortfarande kvar alla bilder och relationsstatus på facebook vilket också förvånar mig om han nu hade velat göra slutslut. 

Vänskap funkar nog väldigt sällan, i den bästa av världar kanske men så fort den andre träffar någon ny så kommer den andra parten bli sårad. Tror sånt är svårt, och själv skulle jag nog aldrig kunna vara vän med mitt ex. Kanske efter många år men jag är oftast mycket känslosam och har svårt att hantera att man fortfarande inte "tillhör" varandra. Beundrar dessa människor som kan vara vänner efter en separation.