Är jag en total bitch?

Jo jag vet ju det. Men vi har varit i den här sitsen förut. Och vi bråkar inte mycket men han kan verkligen bli sur när det blir jobbigt. Så för mig är detta inte bara en tillfällig motgång, utan helt enkelt att vi löser motgångar på olika sätt Och har fortsatt göra det.

Känner mer o mer att vi liksom växt ifrån varandra istället för ihop och att det är extra påtagligt just nu.

O vill verkligen inte ha en annan relation! Hellre vara själv o fundera på vad jag vill, istället för att försöka bli som hans föräldrar vill jag skall vara eller faktiskt god nog åt min man som ofta har en attityd av att vilken bra make jag är som tjänar så bra....

Ihop i 16 år, gifta i 10 år o 2 spralliga ungar. Utåt sett har vi det medta; gott ställt pga makens höginkomst jobb o jag en halvtidstjänst så hinner med barn o hus . Jag från en ganska trasig uppväxt som ändå gett mig skin på näsan men unviker konflikter om jag kan.

Han är det enda barnet, fortfarande DYRKAD av sina föräldrar som överöser pengar och support på oss. Det enda som inte går är att säga nej till besök, eller att de vill göra om vår trädgård, stryka tvätten eller bad det nu kan vara. Då blir svärmor ledsen o lite arg och jag blir tillsagt att minsan vara tacksam o inte så sur. Men ändå vi har barnvakt när vi vill och maken gillar också trevliga hotel gettaways o betalar så länge jag föreslår och ordnar m allt.

So far so good.

Men så händer livet lite ibland; man bryter något, förlossnings depression, utredning av reumatism ( jag) och då låtsas maken om att det inte finns/händer..... sedan ett par månader har jag återigen drabbats en slags depression/kris ( i samband m arbetslöshet, flytt o dödsfall) och återigen liksom ? försvinner? han. När det inte blivit något 6 på ett par veckor o så blir han jätteledsen. Säger att han bara vill att allt skall vara som vanligt...Förstår inte att jag liksom kunde behöva stöd istället för ett ? nu får du ställa up för vi har inte gjort det på länge?

Har försökt prata om detta men han säger att han inte tycker det finns nått att prata om.

Vi har tid på FR fast första mötet fick jag gå på själv.

Men senaste veckorna känner jag ? nej jag vill faktiskt inte mer? han är en bra pappa och har många bra sidor. Men inte det jag vill ha i en livspartner. Tänker nu separation. O smygsurfar på lägenheter, funderar på singelresor m o bara jag o kidsen ( på mina veckor, givetvis vårdnad cv)

Men jag kan ju inte släppa bomben innan jul! Tänker på barnen!

O i o med att jag bestämt mig vill jag inte att han rör mig o känner mig taskig när jag håller med om planering av resor etc nästa år.

Borde jag säga nu? Så han fattar att jag inte bara är ?sur o pms IG ( i 4 veckor!!!) o då riskera riktig dålig stämning över jul o kidsens födelsedagar ( de fyller båda två veckan innan jul)

Är jag en total bitch som inte försöker IGEN att prata om var mitt huvud är?

Ja Ush det är jobbigt.grejen är att min man oftast inte är otrevlig eller dum egentligen. Mer att så fort något jobbigt händer så lådsas han som ingenting. Blir nästan mer trevlig i sitt försök att ?stänga ute?. Och jag försöker prata...men han byter samtalsämne eller sätter på tvn.....

Sista åren har han satsat stenhårt på sin karriär. Och inte varit hemma så mycket. Till o med på semestern jobbar han oftast. Och jag o ungarna hittar på annat.

Ses man inte utvecklas man på olika håll....

O jag har liksom aldrig känt mig bra som jag är....både maken och hans föräldrar ( som vi ser jätteofta) pratar ofta om sånt jag skulle kunna höra istället ( jag är socionom). Maken tycker oftast att jag pratar för mycket/för lite/ anstränger mig inte tillräckligt med hans föräldrar ( som som sagt har noll känsla för när de klampar in på ens privata sfär)...

Så tänker; vill jag verkligen ha det så här om 1,3 eller 10 år?

Är det inte bättre att släppa då, medans relationen ändå är tillräckligt bra för att vi skall kunna vara ett bra föräldra team...o så kan han träffa någon som passar bättre.

Och när jag fått vara själv ett tag...så kanske det finns någon annan för mig med!

Ja Ush det är jobbigt.grejen är att min man oftast inte är otrevlig eller dum egentligen. Mer att så fort något jobbigt händer så lådsas han som ingenting. Blir nästan mer trevlig i sitt försök att ?stänga ute?. Och jag försöker prata...men han byter samtalsämne eller sätter på tvn.....

Sista åren har han satsat stenhårt på sin karriär. Och inte varit hemma så mycket. Till o med på semestern jobbar han oftast. Och jag o ungarna hittar på annat.

Ses man inte utvecklas man på olika håll....

O jag har liksom aldrig känt mig bra som jag är....både maken och hans föräldrar ( som vi ser jätteofta) pratar ofta om sånt jag skulle kunna höra istället ( jag är socionom). Maken tycker oftast att jag pratar för mycket/för lite/ anstränger mig inte tillräckligt med hans föräldrar ( som som sagt har noll känsla för när de klampar in på ens privata sfär)...

Så tänker; vill jag verkligen ha det så här om 1,3 eller 10 år?

Är det inte bättre att släppa då, medans relationen ändå är tillräckligt bra för att vi skall kunna vara ett bra föräldra team...o så kan han träffa någon som passar bättre.

Och när jag fått vara själv ett tag...så kanske det finns någon annan för mig med!

Ja Ush det är jobbigt.grejen är att min man oftast inte är otrevlig eller dum egentligen. Mer att så fort något jobbigt händer så lådsas han som ingenting. Blir nästan mer trevlig i sitt försök att ?stänga ute?. Och jag försöker prata...men han byter samtalsämne eller sätter på tvn.....

Sista åren har han satsat stenhårt på sin karriär. Och inte varit hemma så mycket. Till o med på semestern jobbar han oftast. Och jag o ungarna hittar på annat.

Ses man inte utvecklas man på olika håll....

O jag har liksom aldrig känt mig bra som jag är....både maken och hans föräldrar ( som vi ser jätteofta) pratar ofta om sånt jag skulle kunna höra istället ( jag är socionom). Maken tycker oftast att jag pratar för mycket/för lite/ anstränger mig inte tillräckligt med hans föräldrar ( som som sagt har noll känsla för när de klampar in på ens privata sfär)...

Så tänker; vill jag verkligen ha det så här om 1,3 eller 10 år?

Är det inte bättre att släppa då, medans relationen ändå är tillräckligt bra för att vi skall kunna vara ett bra föräldra team...o så kan han träffa någon som passar bättre.

Och när jag fått vara själv ett tag...så kanske det finns någon annan för mig med!

Fast i ursprungsfamiljen är nog rätt sätt att se det.....det är verkligen så att ?åh vad vi har det bra? fasaden skall hållas fast till varje pris!

Och så funkar det ju som sagt inte här i livet.

Men han är vuxen och måste få lov att göra sina egna val och gå igenom sina personliga kriser på sitt sätt.

Känner att jag har två barn som behöver mig som förälder, både det mysiga o sen trösta sånt gnäll som är så tröttsamt men som man ska igenom ( när de bråkar, när maten inte passar, när de vaknar på natten etc). Jag räcker liksom inte till för en vuxen man som blir som ett barn när han ändå ?släpper in lite insikt om verkligheten? alternativt fullständigt ignorerar om jag sitter och är ledsen ( när kidsen lagt sig!) för att jag tycker livet är tungt/asjobbigt just nu. Visst fattar jag att det är jobbigt att leva m nån som inte är på topp, men att låtsas om att allt är på topp när det inte är så är väll också fel...

men säg det till honom. han kanske inte ens fattar att du är ledsen. alternativt tar han bara till sig det man säger när man är lugn och logisk.

Låter som min ex. Nu lever hon på socialen I en liten etta dit barnen inte vill komma.

Kärlekslivet - hon har haft sex med några asylsökare som ville ha uppehållsäktenskap.