Socialtjänsten bygger sin verksamhet på hot
Tvångsomhändertaganden av barn maskeras som frivilliga placeringar eftersom de formellt sett är frivilliga behöver de inte granskas eller godkännas av någon domstol.Den nuvarande socialtjänstlagen trädde i kraft år 1982. Dess syfte var att bygga mer på frivillighet än de lagar den ersatte och tvångsinsatser skulle bara användas i yttersta nödfall. En uttalad målsättning med lagen var att minska antalet tvångsomhändertaganden av barn. Ser man till statistiken verkar det som om man har lyckats: Visserligen flyttas fler barn än någonsin från sina föräldrar, men nästan alla, över 80 procent av fallen, är frivilliga omhändertaganden där föräldrarna själva har bett om att bli av med sina barn.
Men det är något konstigt med frivilligheten. Man behöver inte leta länge bland socialtjänstens klienter för att hitta föräldrar som inte önskar något hellre än att deras barn ska få flytta hem från sina ?frivilliga? fosterhemsplaceringar. Föräldrarna samtycker inte till placeringarna för att de vill bli av med sina barn utan för att de annars hotas med tvångsomhändertagande. Ställda inför hotet om en rättsprocess där de har små möjligheter att försvara sig och som antagligen bara kommer att förvärra deras situation väljer många föräldrar att samtycka till att socialtjänsten tar deras barn.
www.expressen.se/debatt/socialtjansten-bygger-sin-verksamhet-pa-hot/
På så vis maskeras tvångsomhändertaganden som frivilliga placeringar. Och eftersom de formellt sett är frivilliga behöver de inte granskas eller godkännas av någon domstol. För att samhället ska kunna ta ett barn, krävs inte mer än att socialtjänstens personal får föräldrarna att frukta en rättsprocess tillräckligt mycket för att de ska uttala ett samtycke. Familjer splittras på grund av rädsla för domstolar snarare än efter faktiska domstolsbeslut. Barn kan utan vidare bli kvar i sådana utomrättsliga arrangemang i åratal.
Man kan tycka att lagen borde sätta stopp för denna typ av maffiametoder. Det är faktiskt tvärtom, lagen uppmuntrar till det. I LVU, lagen som ger socialtjänsten rätt att tvångsomhänderta barn, står att LVU bara ska användas om möjligheterna till frivillig vård är uttömda. En socialsekreterare måste alltså först se om klienterna kan samtycka till det redan beslutade omhändertagandet. Och samtycke under hot räknas också som samtycke.
