Kommer man tänka annorlunda?

Kan vara att du inte är helt över ditt ex än men ofta tar man med sig mycket från sina ex både det bra och dåliga med dem.

Har du träffat andra sen ni bröt upp?

Känner igen mig i det du skriver sen mitt senaste uppbrott. Jag insåg att jag letade efter en ersättare nästan så lagt ner dejtandet tills jag vet vad jag vill ha. Men jag tar ändå med mig saker jag gillade hos honom men förväntar mig inte att nästa kommer vara exakt som honom. Även om två personer har samma egenskaper kan de skilja sig åt.

Det är bra att veta vad man vill ha och inte vill ha i ett förhållande men man bör inte vara för specifik.

Det jag skulle rekommendera är att börja träffa olika personer eller så tar du en paus från dejtandet.

Jo det är nog en ersättare jag söker tyvärr...

Vet ju inte vem jag själv är känns det som.

Det värsta är att jag verkligen har försökt hitta nackdelar med mitt ex men jag hittar inte några det gör mig så arg haha.

Har varit på en dejt efter separationen, men jag märkte väldigt snabbt att jag inte var redo än.

Vi hade helt öppna kort och hen förstod också att det var för tidigt för mig.

Är livrädd för att jämföra mitt ex med någon ny, det känns inte rättvist mot hen.

Jag har helt klart funderat på att sluta med dejting sidorna, men man är samtidigt rädd att missa sin chans att någonsin träffa någon igen...

Risken är större att du missar nån om du inte är helt redo att träffa nån. Så va det för mitt senaste. När jag träffade honom va jag inte redo för något seriöst när jag sen var det hade han tappat intresset och ville inte fortsätta träffas eller bli ett "officiellt par".

Ta tid till dig själv. För mig har det gjort mycket. Innan könde jag en sån press på att hitta nån fast att jag inte var över mitt senaste ex. Det gjorde bara att jag mådde sämre och saknade honom mer.

Som du skriver så vet du inte vem du själv är. Hur ska du då kunna veta vad du vill ha hos en partner?

Man känner sig givetvis pressad och rädd att man inte kommer hitta kärleken igen och det gör nog det hela värre som du säger.

Problemet är att jag hittade mig själv genom mitt ex och sen rasade givetvis hela min värld vid separationen så man känner sig ganska borttappad, och det känns som att man aldrig kommer hitta sig själv igen...

För första gången börjar man tänka på sin ålder också (är 29) det känns gammalt helt plötsligt.

Man känner sig snart för gammal för att bilda familj och känner sig stressad över att inte kunna hitta den rätta.

Känns som att alla "bra" personer redan är upptagna och har familj.

Är kräsen i det avseendet att jag vill träffa en partner som inte har barn sedan innan och är runt samma ålder som mig själv.

Är väldigt tacksam för dina svar ????

Förstår hur du tänker känner med att klockan tickar. Är 27 och vi tjejer har ju lite mindre tid på oss Haha! Man vill ju inte nöja sig med nån utan hitta nån som det kommer hålla med inte bara för att skaffa barn med. Så lite kräsen bör man vara :)

Fokusera på att göra det du gillar, granska dig själv och utmana dig. Fundera på hur du vill vara som person och hur du vill att ändra ska se dig och jobba mot det.

Den biologiska klockan.. Suck haha.

Problemet är också att sånt jag gillar att göra är inte roligt längre konstigt nog, försökte att sysselsätta mig så mkt som möjligt efter separationen både hemma och på jobbet, men det blev för mycket för mig.

Tydligen så blev jag fysiskt utmattad (utbränd, gått in i väggen) som även lede till depression enligt psykolog.

Så jag kämpar även med det, har som sagt helt slutat utmana mig själv (det gick inte så bra haha).

Tråkigt att höra att du haft det så tufft efter separationen. Ta en sak i taget och acceptera att du inte alltid kan vara på topp. Alla har dippar och dem går över. Ibland måste man härda ut dem och bearbeta känslorna som dyker upp och ibland måste man kämpa sig ur det.

Fira alla sorters framsteg oavsett hur stora eller små. Acceptera motgångar men lägg inte nån större vikt på dem. Som sagt ma kan inte vara toppen hela tiden.

Lyssna på dig själv men puscha dig också till att göra saker. För mig hjälper det att röra på mig. Gick mycket efter mitt uppbrott vilket lättade mitt mående även om det bara varade så länge jag gick så va det skönt den stunden som det varade. Sen började det vara längre och längre.

Om du söker en ersättare så ge upp det.

1. Ingen kan ersätta en annan.

2. Ditt gamla förhållande gick i kras, vill du då hitta nån som är likadan?

Är så arg på mig själv att jag inte kan prestera lika mycket/bra som innan och att jag hela tiden är ledsen och nedstämd.

Jag vill inte tycka synd om mig själv, men min dumma hjärna trycker ned en fruktansvärt bra hela tiden :/.

Vet att jag på något sätt måste ändra på min vardag men steget att göra det känns svårt och omöjligt.

Vet ju vad jag tyckte var roligt/givande innan men alla dom sakerna är för mig helt omöjliga att genomföra, ser ingen glädje i det längre, försökte härda ut men det ledde till kollaps istället. Hmmm hjärnan skulle man slängt iväg för längesen.

Ja hjärnan är bra på att ställa till det. Man får acceptera att man inte alltid kan prestera på topp. Kraven på vad man ska prestera tycker jag ibland är orimligt höga. Mycket press tycker jag kommer utifrån vad som förväntas av en från samhället. Man ska göra karriär, ha familj, stor umgängeskrets, fritidsintressen, hålla sig i form, resa och hitta på spännande saker om helgerna.

Det är viktigt att lyssna på vad man själv vill och fråga sig varför vill jag detta. Gör jag det för att det förväntas av mig eller vill jag verkligen detta. Jag brottades mycket med detta efter mitt uppbrott. Kände en press på mig att börja dejta, att snabbt återgå till mitt normala glada jag, hitta på roliga saker att göra, träffa vänner m.m. Jag mådde ju bara sämre och klarade inte av att vara ensam. Kröp i hela kroppen. Insåg att mycket jag gjorde ville jag inte göra utan det kändes bara som att det förväntades av mig att göra det. Så nu tvingar jag mig att ta det lugnt.

Ge dig själv en paus. Går du och pratar med någon? Om inte gör det. Det är svårt att ta sig ur sin egna hjärna på egen hand.

Jag tänker att 9 månader är inte så länge att sörja. Låt det ta den tid det tar. Jag sörjer fortfarande och det är nästan två år sen mitt ex sa att hen inte älskade mig längre. Du är ännu ung och har alla möjligjeter att träffa nån och få barn! Jag närmar mig 40 och har ett barn, mina chanser att träffa nån känns minimala.

Lycka till och hoppas du mår bättre snart!