bestämma boende 14åring?

En socanmälan är till för att anmäla oro för att barnet far illa i hemmet, inte för att det inte vill bo hos den andra föräldern. Du har nog inget att bekymra dig om där.

Om man vill bestrida boendeformen, umgänge mm ska man vända sig till familjerätten. Om du har ensam vårdnad har den andre föräldern inte mycket att komma med, förutom att man brukar kunna kräva reguljärt umgänge.

Eftersom barnet är så pass gammalt kommer man att ta hänsyn till hennes vilja men de måste inte följa detta. Ju äldre barnet är desto mer vikt brukar läggas vid dess åsikt.

Slutligen, om den andra föräldern nu har rätt att kräva boende får det väl ske med polishämtning eftersom barnet tydligt inte vill.

Man kan ju verkligen ifrågasätta den förälder som mer eller mindre vill tvinga dit barnet mot dess vilja. Och ett råd till den i sin tur är att om man vill ha en relation så kan man inte tvinga någon, det måste få komma naturligt!

Jag tror att jag har svarat i någon gammal tråd du har om detta. Det ska väldigt mycket till för att man ska tvinga en 14-åring, så det kommer i princip inte hända. 

Dessutom är Soc ingen juridisk distans. De kommer prata med er + med dottern, de kommer säga vad de kommer fram till, men de kan inte bestämma att du eller pappan ska följa det de säger. Är pappan någorlunda vettig kommer han inse när han får läsa materialet och då speciellt vad dottern själv säger om varför hon inte vill bo där (det är ju mkt viktigt att hon verkligen är tydlig om varför så att det kommer fram) och då sluta bråka om saken. 

Om han fortsätter bråka, är det enda han kan göra att ta detta till rätten, för att där försöka få ett juridiskt beslut men dessa processer kan ta ett år, och då hinner hon bli 15. Med andra ord rinner tiden i från honom. 

Polishämning behöver du verkligen inte vara orolig för. Det görs inte med så stora barn. 

Om du på nåt vis inte är uppenbart olämplig utan bara en vanlig förälder och barnet är tydlig med att hon vill bo hos dig så väger det mycket tungt rent familjerättsligt. Det ska mycket till för att man inte ska lyssna på en 14 årings uttryckliga önskan gällande boende.

det enda är att min dotter känner sig helt bränd, att försöka uttrycka sin åsikt och vilja till någon och lita på att bli hörd, så hon tror inte hon varken orkar eller klarar göra det. så det oroar mig. försöker ligga lågt och inte stressa henne. det är svårt, jag vill att hon ska våga och orka säga vad hon vill och behöver (ja oavsett vad hon då säger, bara hon mår bättre och får en situation hon vil ha) men hon säger att det inte är någon ide att försöka, de kommer inte lyssna. jag har förklarat att socialtjänsten lyssnar, det är deras syfte med att träffa henne, men hon har svårt tro på det och tyvärr dålig erfarenhet av en skolkurator som istället för att lyssna och hålla sekretessen ringde upp pappan och allierade sig med honom... riktigt tok blev det. 
jo jag är en rätt vanlig förälder med brister och gott och min dotter säger att det är hos mig hon vill bo, det är här hon känner sig trygg och vill vara....

inte polishämtar man en fjortonårig? om inte jag bedöms helt olämplig och fråntas vårdnad alltså. men det oroar jag mig inte för, jag har inget att dölja, det funkar som det ska i ett hem, olämplig är jag inte och min dotter vill bo här och fungerar bra med skola och kompisar och fritid här...

Nej man polishämtar ingen över 12, inte mot deras vilja. 

Jag tycker att du ska berätta just detta med flickans skadade förtroende för soc pga kuratorns beteende (hoppas ni har berättat om det för kuratorns chef för den delen) , innan de ska prata med dottern så att de är förberedda på att hon kanske kommer ha svårt att säga något. De är nog också vana vid att det inte är så lätt för barn att säga något om sin förälder. 

Vad du skriver så behöver ni inte oroa er. De kommer ju även prata med pappan, så det är väl snarare han som måste försöka förklara hur bra det i så fall är hemma där. Du ska bara vara stabil och lugn och stötta dottern i att våga säga hur det är. 

Man kan vända på saken också, om dottern inte vågar säga nåt: om hon inte säger nåt och pappa bara säger allt är bra, vad ska Soc tro då? Därför är det ju superviktigt att hon uttrycker det hon tycker. 

Tack för bra tankar. dottern sa igår att eftersom skolkuratorn inte märker att något är tok med pappa och eftersom skolkuratorn inte lyssnat på henne, varför skulle någon annan göra det. jag blir förtvivlad faktiskt, jag önskar ju att min dotter ska växa upp med tilltro till att man kan bli lyssnad på, få det man behöver, känna att hon blir mött och tagen på allvar. 
jag är inte orolig för mina egna möten med socialtjänsten, jag är den jag är, det är nog inga konstigheter. men orolig för hur min tös kommer må av det och innerst inne också orolig att de ska komma fram till något som inte alls känns rimligt, tp att min dotter inte orkar säga hur hon mår och har det där, och att de ska säga att de tycke hon ska bo där. även OM hon då kan motsätta sig åka dit, om hon fortfarande inte vill så blir de sju ett "slag i magen" på henne att allt hon känner är fel hos pappa inte bekräftas som fel av samhället utan tvärtom anses okej. att inte bli tagen på allvar när hon kanske vågat försöka säga vad hon känner och hur hon mår... Hur ska jag hjälpa henne må bättre...

Det enda raka är att gå på de där samtalen, peppa dottern så mycket du kan OCH (visst, man kanske inte ska prata illa om folk, men) säga att den där kuratorn inte gjorde helt som man ska och att dottern inte ska tänka att alla är som den. Hon råkade ju ut för denna kurator i ett känsligt skede och det är klart att hon blev påverkad av det. 

Tycker också dottern skulle kunna säga i starten av sitt samtal, ärligt, att hon känner sig oroad av att sitta där och berätta för när hon sist gjorde det, hos kuratorn, blev allt hundra gånger värre och det blev sån press på henne efter det då pappan blev upprörd osv. Då kommer de ju förhoppningsvis kunna lugna henne och förklara vad de får och inte får göra. 
Sen är det ju så att det tas anteckningar och om du eller pappan begär att få ut dessa så får båda det så du ska ju vara medveten om att det dottern säger kommer stå där - MEN- det är ju det som är grejen tycker jag! Det måste komma fram. 

Jag tror det kommer sluta ungefär så här: Soc lyssnar på dig, på pappan, på dottern och sen har de ev, ett gemensamt slutsamtal med alla (eller bara med er föräldrar) där de förklarar hur de ser på saken. Eftersom det finns ett fungerande hem (ditt) kommer de säga att de lämnar ärendet utan åtgärd (dvs Soc kommer inte göra något speciellt, mer än säga vad de tycker) eftersom man tittar på barnets hela situation och det fungerar hos dig. Då förväntas du se till att ditt barn har det bra. Hur detta löses mellan dig och pappan lägger sig Soc inte i om ni har gemensam vårdnad. Det du kan hoppas på är att pappan tar sitt förnuft till fånga genom att behöva vara med om detta och lyssna på ärendet från andra personer. 

Aha det hade jag inte koll på. så under förutsättning att de inte finner mitt hem olämpligt så kommer de inte ens att lägga sig i hur boendet ska s ut framåt? men om min flicka orkar o klarar tala om att hon inte vill bo hos pappa så kommer det stå i deras papper och då kan jag föra det samtalet vidare med pappan, bara så? de kommer utreda, kolla att det finns en förälder som kan tillgodose barnets behov av omvårdnad, omsorg, inte mer? trodde utredningen mynnade ut i hur boendet ska se ut också?

Ja i princip är det så de jobbar. Om de inte upptäcker något väldigt dåligt hos dig. De kommer ha ett slutsamtal med er, tillsammans (om ni går med på det), annars var för sig. Då kommer de tala om detta för pappan. Vad du/ni talar om sen är upp till er. 

De får inte bestämma, de ska utreda och säga vad de anser. Om det tex handlar om droger, misshandel eller något sånt, kopplas polisen in och då blir det förstås en annan sak, men finns inget sånt så ska Soc utreda enbart. 

De har ingen beslutsrätt på det viset, vilket folk ofta tror (tror det är därför folk ibland blir så arga och skriker att "soc gör inget"). Jag trodde nog så också förr, innan jag fått mer insyn i ett par ärenden. De brukar erbjuda stöd till föräldrar (tex till pappan i detta fallet, men även till dig i hur du ska hantera allt, men säger ni nej kan de inte tvinga någon). De kan föreslå att ni ska gå till familjerätten och upprätta ett juridiskt bindande avtal men det är också frivilligt. Skulle pappan tex säga att han vill ni ska gå dit för att han vill få på papper att barnet "måste" vara hos honom kan du vägra dyka upp, med hänvisning till att det inte gagnar flickan. Det enda han kan göra då är som jag skrev tidigare, att försöka via advokat. 

I vår familj (tror jag skrev det i en gammal tråd du hade) så sa ju 15-åringen att han inte ville bo mer hos sin mamma (de hade varannan vecka) och det tog mer eller mindre bara tvärslut. Sonen och pappan åkte till mamman och försökte prata men hon förstod inget. Pratade om att det var typiskt tonåringar osv, lyssnade inget på vad sonen faktiskt angav som skäl. Sedan, efter att han bott enbart hos oss ett tag började hon väl undra varför han inte kom tillbaka, anklagade då pappan för att ha smutskastat henne och att det var därför (har han aldrig gjort). Sonen bara suckade.  En vårdnadstvist hade precis inletts (av pappan, eftersom mamman inte går att samarbeta med pga psykisk sjukdom, han har försökt i flera år men till slut fick det vara nog, och det finns ett par yngre barn också). 
För oss blev det ju väldigt tydligt att Soc inte kan göra mer än utreda. Eftersom mamman vägrat samarbeta och inte förstås att hon har problem, försökte Soc säga det till henne, och de sa att hon förväntades fortsätta med sin läkarkontakt (som hon då hade slutat gå till) men de kunde ju bara säga det. När mamman sa att det ville hon inte, förde de in det i anteckningarna, och dessa tog sen min man med sig till advokaten. Efter 3 Soc-utredningar var min man väldigt less på det här och sa "är det så här det ska vara? Nya orosanmälningar mot henne och då gör ni en ny utredning med resultatet  "utan åtgärd" eftersom jag finns? Svaret var ja. 

En del tror att man kan LVU:a barn enkelt men det får de heller inte göra om man har gemensam vårdnad och det finns ett fungerande hem. Då är det föräldern i det fungerande hemmet som har ansvaret för att barnet ska ha det bra. I vårt fall min man som fått kämpa med detta eftersom barnens mamma inte förstår. Då har det inte räckt med att säga till henne "du kommer väl ihåg vad Soc sa?". Då säger hon bara att det bestämmer inte de, och det är ju sant. 

Tack det är fantastiskt skönt att bolla med dig. min dotter blev så rädd o trodde de kan tvinga henne bo hos pappa, och kanske till o med polishämtad. jag har googlat och sökt svar men här känns ju allra tydligast! jag sa direkt att nej så tror jag inte det kan bli, men jag vill inte lova henne något jag inte vet. ska lugna henne ytterligare. 
Det finns inget missbruk eller våld eller sådant tok (inte hos pappan heller vad jag förstått). 
Tack snälla du för alla svar, nästan så jag skulle vilja be dig om möjlighet till kontakt på något vis, men förstår om du inte har tid för det (skriftligen) för att bolla.
God jul!

jag kan skriva till dig till din inkorg, jag har tid :)