Socionom - bristyrke eller hög konkurrens?
Hej!
Jag studerar till socionom och är halvvägs in i utbildningen. När jag valde programmet var det främst för att det enligt prognoser var ett bristyrke och att det skulle öppna för en bred arbetsmarknad men när jag kollar lediga jobbannonser blir jag fundersam om den bilden stämmer. Det finns 197 lediga socionomjobb i hela Sverige just nu, vilket inte är särskilt många för en yrkesgrupp där enormt många nyexaminerade tar examen varje år. Jag har inte räknat antalet exakt men uppskattningsvis så var 185 av 197 lediga jobb socialsekreterarjobb vilket inte direkt är mitt drömjobb och när jag valde utbildningen var tanken att jag skulle slippa att behöva jobba på socialtjänsten överhuvudtaget då det yrket inte lockar mig. Jag är inte ensam om detta - uppskattar att nästan ingen på utbildningen har något som helst intresse av att jobba som socialsekreterare. Däremot om man ska kolla på vilka jobb som är lediga så kommer vi få slåss om socialsekreterarjobben för att få ett jobb överhuvudtaget - hur kan yrket kallas ett bristyrke när det finns ett så lågt antal lediga jobb? Anställs människor utan att jobben annonseras ut att söka, och hur får man jobb som inte går att ansöka isåfall?
Jag skulle också säga att utbildningen är väldigt smal om det kan leda till socialsekreterarjobb och ingenting mer vilket är bilden man får i och med att iprincip inga andra lediga yrken inom fältet finns att söka. För att jämföra med andra yrken som kallas bristyrken så finns det 1599 lediga jobb för sjuksköterskor och 1617 lediga jobb för systemvetare.
Min främsta känsla just nu är att jag kastat bort 2 år på mitt liv på ingenting och att jag inte vet vad jag ska göra framåt. Jag har gått i tron om att det är lätt att få jobb som socionom men det verkar vara rena motsatsen - hög konkurrens om jobben och möjligheterna att få andra jobb än socialsekreterare verkar iprincip vara lika med noll om man inte har enormt lång erfarenhet som krävs för att konkurrera om några ynka tjänster i hela landet. Jag bor ändå i en relativt stor stad och här finns det just nu inga lediga tjänster alls varken inom kommunal, statlig, privat eller ideell sektor för socionomer, och då är det ändå nu i Januari där ett 100-tal studenter från LiU precis har tagit sin examen. Jag känner mig uppgiven och orolig, för att inte få jobb och ifall jag nu får jobb - behöva stå ut med socialtjänsten. Min främsta tanke just nu är att jag måste söka en ny utbildning till hösten där möjligheterna finns att få jobb och att få intressanta jobb för dessa möjligheter verkar oavsett vad prognoserna säger saknas för socionomyrket.
Hur ser ni på detta? Att ett såkallat bristyrke knappt söker personal överhuvudtaget och att jobben är mindre en tiondel i jämförelse med riktiga bristyrken? Är min oro befogad?
