Skiljas men leva ihop i förhållande?

Jag vill först tacka för alla svaren jag fått, och jag tar till mig av det ni alla har skrivit.

Jag vill försöka förklara situationen lite bättre för att det ska vara lättare för alla att först det som skett.

Allting började i oktober månad. Vi hade haft ett par veckor där vi inte var lika kärleksfulla mot varandra, inte så intima som vanligt, och lite tystare mot varandra än vad vi brukar. Det förekom inga bråk, diskussioner eller oegentligheter. Under den här perioden så kände jag själv att det var lite skönt. Skönt att få vara lite för sig själv, och ha lite ?semester? i sig själv, fast utan att åka hemifrån. Vardagen med barn, jobb och fritidsaktiviteter kan ibland bli lite överväldigande, och det var den vid denna tiden. En dag i oktober när vi kom hem ifrån jobb så kände jag att det var dax att ta tag i denna ? lite tysta? period. Jag förklarade hur jag hade känt, och varför jag varit lite annorlunda. Min fru förklarade att även hon hade varit lite trött, och att vardagen på något sätt tagit över lite. Just vid det samtalet så frågade jag henne lite skämtsamt om hon träffat någon ny, men det hade hon såklart inte...

Jag behövde åka och jobba, så vi avslutade vårt samtal, och jag var så glad att vi hade fått pratat igenom detta, och allt kändes bra igen. Mindre bra kändes det när jag kom hem några timmar senare och min fru satt tyst i soffan, med TV:n avstängd. Orden som kom ut hennes mun skar i mig; Vi behöver prata... Hon berättade att det var en kille på hennes jobb som hon kommit nära. Han hade varit en bra vän, och dom hade kunnat prata med varandra, och han var väldigt snäll. Trevligt...Först var det en puss, efter ett tag när vi pratat, och jag fick nästan dra det ur henne, var det en kyss. Och sjukt nog så hade det hänt samma dag. Samma dag som jag tyckte att vi behövde prata igenom vår tysta period. Jag blev såklart ledsen, arg och besviken. Kvällen efter så frågar jag min fru vad hon egentligen vill. Hon vill lämna mig. Som en blixt ifrån klar himmel vill hon skiljas. Jag fattar ingenting, så jag ber henne tänka efter lite och frågar om vi inte borde ta hjälp av familjerådgivning innan vi gör något förhastat. Min fru går med på detta. Det går ett par dagar, ganska lugnt, tills min fru kommer ner från sovrummet med ett gäng A4 papper som är helt nerklottrade med text. ?Vi måste åka och lämna barnen, vi har mer att prata om? Nu fattade jag att jag inte fått hela sanningen till en början, som jag bett om. I brevet står det hur allting börjat för 12 år sedan. Vi hade varit ihop i en månad, hon skulle jobba på sjön ett par veckor, och träffade där en kille som hon låg med ett antal gånger. Jag kommer ihåg att jag hälsade på efter cirka två veckor, när dom låg i hamn i en svensk stad. Jag åkte dit, vi hade sex, och det var det sämsta sex vi haft någonsin. Nu fattar jag varför...

På samma jävla båt så var den andra killen kvar när jag var där, säkert i hytten bredvid. Och jag var lyckligt ovetandes. Detta är som sagt 12 år sedan, och inget jag lägger någon större vikt vid, eftersom hela vårt liv är byggt efter det, och det betyder så otroligt mycket mer. Men att hon under alla år valt att undanhålla sanningen bättrar inte på oddsen att jag ska tro på henne nu, och känna tillit. Kan man ljuga i 12 år kan man väl ljuga 12 år till...?

Vidare i brevet så stod det att hon under hösten 2017, någon månad efter vi gift oss, inlett en ?chatrelation? med en arbetskollega. Och det var inte samma kollega som det var snack om i det första samtalet. Denna relationen var inte långvarig, och slutade egentligen med chattande. Däremot så valde min fru, och han, att efter varje chat radera loggen, så att den låg utanför gränserna för vad som är ok råder det inga tvivel om. Min fru insåg efter en tid hur fel det var, och avslutade detta, då hon märkte att han ville betydligt mer än vad hon ville. Sen gick det en tid, närmare bestämt fram till Juli månad, när relationen inleddes med den andra killen. Den här relationen pågick till och från över chat, fram till oktober månad. Men eftersom dom är arbetskollegor, så träffades dom såklart, fast inte dagligen, då dom är på olika enheter. Fysiskt blev det först i oktober månad, men helgen innan det hände, hade dom båda roat sig med att skicka nakenbilder till varandra, och min fru hade låtit sig komma med hjälp av det han skrev, och skickade. På måndagen hade min fru jobbat på samma enhet som honom under ett par timmar på förmiddagen. När hon skulle gå därifrån hade han kommit in i omklädningsrummet och kysst henne. Över telefon hade dom bestämt att hon skulle komma tillbaka efter arbetstid, vilket hon gjorde. Här fortsatte kyssandet, men enligt min fru hände inget mer. På tisdagen, samma dag som hon valde att berätta, hade dom återigen setts efter arbetstid. Även denna gången hade dom bara kysst varandra. Jag vill verkligen tro på henne att det inte hänt mer, för jag har gett henne så många chanser att berätta allt för mig, och sagt att endast sanningen och ärligheten kan rädda oss. Inga fler lögner nu. Det som gör ondast i detta är just lögnerna. Dom har pågått under så lång tid, och trots att jag har bönat och bett, så har hon fortsatt ljuga. Både hemma och när vi suttit på familjerådgivning och försökt rädda oss, till och med där har hon ljugit. Hon har bett honom ljuga när jag sagt att jag ska ta kontakt med honom, vilket jag gjorde. Första gången ljög även han mig rätt upp ansiktet. Andra gången hade min fru berättat resten, och då hade han inget val mer än att erkänna. Förnedringen som jag kände var fruktansvärd. Jag tog kontakt med honom, och min fru tyckte det var viktigare att han skulle ljuga för mig än att hon skulle berätta sanningen. Min egen fru...

Och av allt det här fattar jag ingenting.

Vi har det bra.

Vi bråkar aldrig, och är vi oense så är det över lika snabbt som det börjar. Vi har god ekonomi, fint hus och en underbar familj med våra barn.

Vi har grymt sex, enligt oss båda. Ofta.

Jag är ingen soffpotatis. Under våra småbarnsår har jag sprungit maraton och hinderbanetävlingar. Jag är fysiskt aktiv, tränar, springer, får ofta komplimanger för min fysik och mitt utseende. Klär mig snyggt, och är välvårdad.

Även min fru tränar och tar hand om sig.

Min fru säger att det hände för att hon tycker om känslan som kommer av uppmärksamheten. Ett slags pirr beskriver hon det som. Och i den känslan så kan hon inte förmå sig att låta bli. Smickret och flörtandet blir lite som ett gift som tar över, och går för långt. Jag försöker förstå, men kan inte. Och lögnerna, sveket, förnedringen och ledsamheten gör allt mycket svårare.

För er som orkat läsa ner hit - Tack

Förstår att det här var en del år sedan och sedan inte hänt igen stämmer det? Antingen måste du lägga det här bakom dig kanske kan vara bra att ta kontakt med familjeterapeut flr att reda ut gemensamt annars går ni skilja er på riktigt. Jag skulle aldrig gå med på vad du föreslår om jag var din fru, menar du på riktigt att helt plötsligt ör hag inte värd att vara gift med men du kan leva med mig som sambo? Vad är det för fel på dig? Tror du liksom att du ska kunna straffa din fru pä det sättet. Du kan inte vara riktigt frisk.

Jag kan förstå ditt resonemang. Varför vara gift då det inte betyder något. Det kan ju var så att det blir orsaken till att man stannar. Ett hinder för att tänka efter.

Vad jag funderar över är att du säger att du älskar din fru. Går det att älska någon som gör en illa. Vad jag kan begripa är att du är rädd före att mista den livssituation du lever i. Och rädd för vad som kan hända vid en separation. Du har just fått reda på något som vänt upp och ner på ditt liv. Och då blir du rädd. Det är då det är som sämst läge att fatta beslut.
Dessutom har hon gjort klart en gång tidigare att hon vill lämna.Så vad är hennes motiv till att vilja stanna. Hon är ju inte direkt trovärdig. Är det egentligen dig hon vill ha eller är det att undvika för stora förändringar.

Jag skulle i din situation inte bestämma något ännu. Möjligen skulle jag ta kontakt med en terapeut för att få hjälp att lugnt och stilla gå igenom vad jag egentligen känner och se på olika alternativ. Dessutom tänka igenom hur jag vill förhålla mig till henne framöver. Sedan en parterapi.
Jag skulle till och med kunna tänka mig att flytta hemifrån ett tag för att få ordning på mina känslor runt det som hänt.
Du har blivit ordentligt överkörd och det har skapat starka känslor hos dig så du behöver tid för att bearbeta dem. När du gjort det kanske det är lättare att förstå och eventuellt förlåta. Ofta har vi för bråttom vilket kan skapa något som liknar posttraumatiska problem.

Släpp vinglaset och läs igenom det sista inlägget igen, gärna hela tråden. För du tillför inte när du inte bemödar dig att läsa det jag skrivit.

Jag älskar henne för den hon varit i alla år. För mamman hon varit till våra barn, och för allt hon varit för mig. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans under våra 12 år. Ja, går det att älska någon som gjort en så illa? Jag gör det fortfarande. Kanske inte lika mycket som innan, men jag älskar henne. Och vill leva med henne. Och förhoppningsvis älska henne lika mycket som för. Såklart måste man vara realistisk i allt, men min önskan och vilja är att allt blir bra mellan oss igen. Och blir det inte det, så vill jag göra det så bra det går ändå, både för oss och barnen, även om vi väljer att leva på varsitt håll.

Det framgick inte i den långa texten jag skrev, men när hon sa till mig att hon ville skiljas så var det för att slippa berätta sanningen. Detta var väldigt kort inpå påkomsten, och vårt liv var kaos just då. Hennes vilja var inte att separera och lämna mig, men för att slippa berätta allt så såg hon det som en lätt väg ut. Jag tror henne när hon säger detta. Hon har många gånger förklarar för mig hur ledsen hon är för allt, och hur illa hon gjort mig, men också oss. Hon mår stundtals väldigt dåligt över detta, och jag kan se ångesten hos henne när det kommer upp till ytan. När vi pratat och det kommit upp till diskussion att vi kanske borde flytta isär så blir hon väldigt ledsen och bedyrar att det inte alls är vad hon vill.

Tycker det verkar konstigt att hon skulle säga att hon ville skiljas, för att det var en lätt väg ut. Du borde nog tro att hon menade det när hon sa det, men senare har ångrat sig. Om hon själv tagit initiativ till skilsmässa är det en ännu sämre ide att du skulle göra detsamma, om du inte rent faktiskt vill separera. Räkna med att hon fortfarande är ambivalent omkring ert förhållande.

Hon verkar vara lite gränslös när det gäller att släppa in kollegor i hennes privata känslo- och sexliv. Varför skall hon alls chatta med kollegor? Du borde kräva att hon helt slutar med det. Har hon ett jobb där man har mera kontakt med sina kollegor än ett vanligt kontorjobb. Och mer möjlighet for otrohet rent praktiskt. I så fall borde hon kanske byta jobb.

Vad skulle syftet vara? Har det med det juridiska att göra, arv och sånt? Om ni skiljer er nu blir det väl bodelning och sånt nu, är det positivt?

Och sånt som gäller barnen? Ska ni skriva andra motsvarande avtal?

Är jättesvårt att svara på, många gifter sig ju för att det är smidigt när man har barn, så vad som är bäst beror ju på vilka konsekvenser en skilsmässa får för er.

Men jag antar att syftet mest är en känslomässig markering från din sida, men i praktiken handlar det ju om ett juridiskt avtal så du bör ju tänka på det från det perspektivet också och inte bara som symbolik.

En skilsmässa på papper betyder inte att ert förhållande blir status quo...

Ju förr du inser det desto snabbare kan du gå vidare

Din fru verkar vara väldigt "aningslös" om vad hon ställer till med.
Är du säker på att barnen är din?
Otrogen som nygift inger inte något förtroende.

Känns som att du slår ett jätteslag i luften och tror att de kommer lösa något.
Om din fru hade brytt sig ett skit om era "löften" så hade hon inte varit otrogen så att du nu väljer att upplösa ert äktenskap som ett "straff" men är kvar med henne är inget annat än ett symboliskt slag i luften som kanske betyder nåt för dig men inte gör någon nytta i praktiken.

Du borde snarare fundera över varflör DU öht vill vara kvar med någon som bevisligen varken älskar eller respekterar dig?`Är det pga barnen så kan jag absolut förstå det, men inbilla dig inte att det kommer lösa något mellan dig och din fru. Om du väljer det så väljer du ochså bort chansen till är lyckligt förhållande med respekt och tillit till varandra utan väljer att avstå ifrån det för era barns skull.
Och frågan är om du inte gör era barn en björntjänst för barn lär sig av sina föräldrar och ert förhållande kommer sätta ribban för vad ett normalt förhållande innebär för dem.och det kommer de ta med sig in i deras framtida förhållanden.

Läst allt från dig nu TS samt det nya du skrivit om starten på ert förhållande.
Det kommer vara svårt att bearbeta, men du måste få chansen att träffa en riktig tjej som inte bedrar dig från förhållandets första punkt. Tror inget går att lösa. Du måste hålla dig själv hårt och förstå att du förtjänar någon bättre och hoppas med den tanken kan få dig att gå vidare på ett bättre sätt. Alla tjejer är inte skit

Din fru ljuger och ljuger dessutom får hon andra att ljuga åt henne.

Det mest troliga scenariot som jag ser det är att hin ville skiljas och träffa den nya. Han var dock inte lika sugen på det så då nöjer hon sig med dig och det liv du kan erbjuda. Tills det kommer en ny kollega som får henne att känna pirret igen.

Ni måste flytta i sär. Hon ska dessutom känna att det var hon som spräckte familjen för er övriga.

Jag fortsätter att läsa alla svar, och tar till mig av det ni skriver.

Det kan vara svårt för någon utomstående att förstå vad vi är i, men jag kan försöka förklara lite.

Jag är helt säker på att min fru inte vill skiljas. Att hon utryckte detta var enbart för att slippa berätta hela sanningen för mig. Hon berättade en del, men hade väldigt svårt att berätta resten. Av den anledningen valde hon istället att yttra att hon ville att vi skulle gå isär, för då hade hon inte behövt berätta resten. Detta var i en tid med fullständigt kaos, och jag ganska tydligt visade för henne att jag ville ha ett svar, där och då. Det gavs med andra ord inte så mycket tid till eftertänksamhet, utan det blev en impulshandling, som verkade bäst just då. Men efter en tids betänketid så insåg min fru att det trots allt kanske gick att rädda oss, genom att vara helt ärlig och berätta allt. Vilket hon också till sist gjorde.

Hon utrycker ofta att det som hände inte gjorde det pga. att hon ville inleda en relation med den andra killen. Det var en spänning och en känsla som uppstod, men att dela en framtid tillsammans var det aldrig tal om. Vad hans avsikt var vet jag inte, och kan inte uttala mig om, men från min frus sida så handlade det inte om att lämna mig för någon annan.

Hon visar på många sätt att hon fortfarande vill leva med mig. Hon visar ömhet, vill vara nära, intim och har gjort stora förändringar för att jag ska kunna känna en trygghet och börja få tillbaka tilliten igen. Förändringarna innefattar både jobb, sociala medier, fritidsintressen och total transparens. Hon har förstått att priset hon fick betala var alldeles för högt i förhållande till vad hon skulle få ut av det. Och inser att det var jävligt fel.

Den här tråden handlar inte om huruvida jag ska lämna min fru eller inte, det kommer jag att komma fram till själv. Trådens mening var att titta på möjligheten att fortsätt i ett förhållande, men att skiljas som man och fru. Och detta enbart för symbolikens skull. Att vi skiljs har inget med vare sig ekonomi, juridik eller tankar om framtiden. Det är enbart eftersom just vårt äktenskap, och att vi gift oss, inte hade större betydelse än att detta kunde hända. Och därmed har symbolen ?Gift? eller ?Man & Fru? tappat sin mening.

Jag gissar lite grann utifrån det du har skrivit. Kanske helt fel men..

Jag skulle gissa att din fru är lite grann över 35, och att du är betydligt äldre.

Jag skulle gissa att i ert äktenskap så har du rollen som den handlekraftige planläggaren och hon är virrig och spontan. Jag skulle gissa att din fru fram till nu har varit nöjd med era respektive roller, men att ert förhållande har gått in i en slags pubertet där hon har blivit trött av det välordnade liv som du har skapat för henne.

Jag skulle gissa att dom killar som uppvaktat din fru är något yngre än henne. Dom var bara sexuellt intresserade.

Jag skulle gissa att det var du som tog initiativet till äktenskapet just då. Och att anledningen var att du kände att hon gled från dig.

Tycker det är lite påfallande att du väljer att bagatellisera hennes yttring om att vilja lämna dig. Det är ju trots allt det stora problemet. Hon var den som först tog upp frågan om att skiljas. Du nämner det inte ens i trådstarten. I stället hittar du på en annan problemställning, skilsmässa utan separation på ditt initiativ. Du fokuserar så på denna "lösning" som bara skulle vara symbolisk och på något magiskt sätt inte skulle få några andra konsekvenser. Och som rent juridisk är omöjlig, eftersom lagstiftningen är gjort för att undgå oklara tillstånd efter en skilsmässa.

Tycker att du gör rätt att inte lämna, men tycker att du måste fokusera på hela er relation och inte bara hennes fel.

Jag förstår ditt resonemang med att äktenskapet inte längre har någon betydelse. Om du ändå vill stanna kvar i förhållandet så tycker jag inte att det är något fel i att ni skiljer er om det är vad du vill.

Däremot tycker jag du ska fundera ett varv till kring om det verkligen är hur du vill göra. För jag får känslan när jag läser dina inlägg att du lutar mer åt att stanna. Tillit är allt i ett förhållande och hon har bedragit dig under hela ert äktenskap. Oavsett vad ni har tillsammans och vad som är bra med er - hur ska du någonsin kunna lita på henne igen efter alla dessa lögner och allt spänningssökande hon ägnat sig åt? För min del hade det varit tack och hej även om det var drömkvinnan i övrigt.