Jag skilde mig i somras och ibland känner jag mig väldigt ensam. Det är också så mycket som är nytt för mig, att bo själv. att ha barnen varannan vecka osv. Tyvärr har jag ingen att dela min tankar och funderingar med eftersom mina vänner inte är eller har varit i samma situation som jag.
Men jag tänker att här borde det finnas många fler än jag som går igenom samma sak. Hör gärna av dig och berätta, skriv här i tråden eller ett privat meddelande till mig.
Hej! Är inte riktigt i samma sits som dig men nästan, snart...
Vi bor fortfarande ihop, pga ekonomi osv. Men jag kan ändå förstå din ensamhet.... Det är jag som blivit lämnad, och att bli ignorerad dagligen är inget kul ????
Här är en till. Bott själv med barnen växelvis ett år nu. Det rullar på för det mesta men det har tagit tid och energi innan allt fallit på plats med bostad och nya rutiner för alla. Vi har tre barn i skolåldern.
Jag bodde också ihop med mitt ex i några månader innan jag äntligen kunde flytta in i min nya lägenhet, det var riktigt jobbig att bo ihopt! I mitt fall så var det jag som tog initiativ till skilsmässa. Jag hade velat skilja mig sedan ett par år tillbaka men jag klarade det inte. Min dåvarande man ville inte så jag orkade inte ta steget.
Det som gjorde att jag faktiskt klarade ta steget var att jag blev intresserad av en ny man...
Jag lärde känna honom på jobbet och kände hur glad jag blev av de korta stunderna som jag pratade med honom, hur mycket energi han gav mig,
Du som skriver att du fortfarande bor med ditt ex, hur länge tror du att det kan bli? Har du någon ny bostad på gång?
Hej! Är inte riktigt i samma sits som dig men nästan, snart...
Vi bor fortfarande ihop, pga ekonomi osv. Men jag kan ändå förstå din ensamhet.... Det är jag som blivit lämnad, och att bli ignorerad dagligen är inget kul ????
Precis! Hur klarar man av att inte alltid ha barnen....!?
Just nu har vi inget att gå på så det kan ta lång tid! Jag hoppas han väljer att flytta till sina föräldrar ett tag iaf, så vi får känna på det oxå. Han är dessutom i en depression och är väldigt svår att prata med, han gör det som passar honom....
Jag skilde mig i somras. Min man ignorerade mig allt för ofta när vi var ett par, men nu är vi ganska snälla mot varandra. Jag tycker att det är skönt att inte ha barnen alltid. Jag har aldrig varit en tillräcklig mamma, men nu är jag mer fylld av kraft att vara bra när jag har barnen.
Precis! Hur klarar man av att inte alltid ha barnen....!?
Just nu har vi inget att gå på så det kan ta lång tid! Jag hoppas han väljer att flytta till sina föräldrar ett tag iaf, så vi får känna på det oxå. Han är dessutom i en depression och är väldigt svår att prata med, han gör det som passar honom....
Precis! Hur klarar man av att inte alltid ha barnen....!?
Just nu har vi inget att gå på så det kan ta lång tid! Jag hoppas han väljer att flytta till sina föräldrar ett tag iaf, så vi får känna på det oxå. Han är dessutom i en depression och är väldigt svår att prata med, han gör det som passar honom....
Jag kan faktiskt tycka att det är ganska skönt att ha min son varannan vecka. Vi byter på söndagar och då tycker jag det känns väldigt jobbigt att "lämna ifrån" mig honom. Men dagen efter kan det kännas skönt att bara tänka på mig själv. Det är mycket mer som jag måste ta i själv nu när jag inte är sambo längre. sen är jag ofta väldigt trött av allt som hänt/händer så jag tycker det är skönt att kunna lägga mig och vila en stund efter jobbet.
Sen får man ju mer tid de veckor som man inte har sitt barn hos sig. Nu har jag pojkvän som jag träffar ofta men jag kan ändå känna mig ensam och jag hör av mig till mina vänner oftare, dom har blivit viktigare. Jag är så glad att jag varit rädd om mina vänner trots familjelivet med hus och allt.
Men som nämns här ovan, man får aktivera sig mer. Kanske ta upp ett gammalt intresse som man ägnat sig åt, För mig känns det inte bra att sitta hemma och grubbla för mycket.