Att inte vilja ha ett förhållande

Möjligt. 

Fast om TS menar att det är känslor inblandade kanske det inte är det?

Ja vem vet... 

Det där var väldigt subjektivt. Du ser dig själv som finare än "beroendemänniskor", mer kreativ och äventyrlig. Det köper jag inte.

Jag är helt övertygad om att "beroendemänniskor" är det naturliga och ursprungliga. Vi människor är flockvarelser och det är inget att skämmas för. Vi har förmågan att inte bara bli förälskade utan också att känna kärlek till en partner, länge nog för att kunna uppfostra barnen i ett förhållande. Andra föredrar äventyr. Ett tecken på hur bra vi har det nu, den som valde bort partner och flock överlevde inte förr.

Det finns inga verkligt fria självständiga människor, hur tror ni att ni klarat er utan dagens välfärdssamhälle och höga standard? Hur tror ni att ni skulle klara er om något hände (kris, krig, långvarigt elavbrott)?

Inte vilja hålla sig borta men att få dom bästa bitarna och slippa dom tråkiga. Ha kvar sina intressen, vänner och hobbies är ganska så borta när man har barn, hus och krävande heltidsjobb. Iaf i en storstadsregion där det krävs myycket pengar att driva allt. Inte helt borta men vid det laget har man kompromissat så kopiöst att inte mycket känns igen som ens egna tidigare liv.

Hur gammal är du och hur många långa förhållanden har du haft? Han kanske är relationstrött precis som jag och många med mig verkar vara när man pratar om det. Varför konstigt? Helt ärligt så känns det för mig mer konstigt numera att man vill tvätta någon annans strumpor osv. som inte är ens barn. Och att någon annan skall få ha en åsikt om vilken bil jag skall få lägga mina pengar på. Liksom, varför? Skulle man inte lika gärna kunna leva i ngt slags kollektiv i så fall om man absolut vill dela bostad med andra vuxna.

Det är känslor inblandat ja.

Nja det är möjligt. Är 40 + och har iof inga barn men kan inte minnas att det fanns så mkt "tråkiga bitar" i mitt längsta förhållande jag haft vilket varade 13 år. Nu är det tag sen uppbrottet skedde så jag kanske har glömt bort hur det var. Visst jag tycker det är en enorm frihet att vara singel, slippa kompromissa och bara gör det jag vill. Men att ha en partner- nä det ger ändå så mkt mer. Och det där med att man tvingas göra avkall på sina egna intressen för att man bor med någon det tror jag inte är sant. Har man barn får man kanske kompromissa en hel del och hur detta är okänt för mig. 

Men ja kanske är det så med den jag har träffat. Han har inte heller barn men jag tror att han vill leva loppan bara och sen stadga sig. (Han är ca 4 år yngre än mig). Och då inte med mig :(. 

Men jag kan iof förstå vad du menar med relationstrött. Jag var nog det efter min separation. Skulle kunna tänka mig att vara särbo. Men att vara tillsammans ja det vill jag. 

Jag är 50 och har aldrig haft en flickvän.
På sistone har jag känt att behöver jag verkligen en?
Har ju klarat mig såhär långt utan.
Visst kan jag sakna närhet, men skulle jag klara av resten som ett förhållande innebär?
Jag vet inte ens hur man har ett förhållande.

Ja, det låter konstigt !
Personligen skulle jag ju inte ingå i en relation där jag blir bunden eller inte känner mig som en egen person, en sån relation är inte frisk. Det enda jag kräver i en relation är att man är trogen vilket faller sig naturligt om man är kär. Ska man bo ihop kan man ju behöva anpassa sig men särbo fungerar väldigt bra. 

Vad tror du skillnaden skulle bli om ni inleder en relation jämfört med att fortsätta som ni gör nu?

Ja definitivt. Kände en väldig stark attraktion, både fysisk och emotionell till en kvinna och det var besvarat men det var samtidigt väldigt nära inpå att min exfru lämnat mig och flyttat ut. 

En slags polyamorös upplevelse (är inte polyamorös annars) där jag fortfarande älskade min fru och önskade att det blev vi igen och en underlig nykärlek till någon annan än min dåvarande fru samtidigt.

Det var ett rätt kasst läge för en ny relation, och kvinnan jag var (och är, vi är ett par idag) kär i respekterade det för det mesta, så hon väntade (minus några tillfällen, runt 50 tillfällen kanske, vi hamnade i säng ändå) ett helt jäkla år på mig att jag skulle känna mig redo vilket jag är enormt tacksam för. 

Jag har börjat tänka i samma banor. Det optimala är att vara särbo och bara träffas när bägge känner för det. Har levt i två längre förhållanden där vi levt tätt inpå varandra och oundvikligen brukar det bli så att man går varandra på nerverna till sist, stör sig på varandras beteenden och sådant gör förstås att känslorna och attraktionen kan kallna.

Tror tyvärr att många som har ett starkt behov av att leva tätt ihop har ett visst kontrollbehov över varandra. I sådana här diskussionsforum brukar det så fint heta att "Man kan inte äga en människa" och svartsjuka ses som helt bannlyst och en egenskap som gör att man tar avstånd. Men verkligheten lär vara den att fler än man tror är svartsjuka och har kontrollbehov.

Bor man särbo uppstår mer en längtan efter att få vara tillsammans och när man väl är tillsammans blir det desto mer kärleksfullt. Bor man ihop dygnet runt kan förhållandet bli mer av slentrian och man kanske tröttnar på varandra.

Man kan ju vara särbo. 
Hade jag varit kär och verkligen älskar personen hade jag velat bo tillsammans. Vilket jag har försökt med två tidigare förhållanden men de va inte lika intresserade av det.

Gillar jag enbart personen väldigt mycket hade särbo varit tillräckligt för mig. 

Kan kvinnor vara särbo, och se det som att hans hem är hans hem? Menar inte detta som massiv kritik nu, bara en observation, men kvinnor i en särborelation verkar "bo in sig" i mannens hem och förändra det, så även om hennes hem är hennes eget, blir hans hem även lite hennes och hon gör det bit för bit mer och mer till sitt eget?

Det börjar men nån byrå, sedan prylar i hans källarförråd, sedan dekorera om. Så att hon har i realiteten 1,5 hem och han har 0,5.

Kan nog ligga nåt i det. Kan ta min syster som exempel. Hon har i stort sett aldrig varit singel, och oftast bott tillsammans med nån kille.
Hon vill kontrollera andra människor.

Men oj så enkelspårig slutsats, eller? 

Jag lever med min man för att vi har så himla roligt ihop! Livet får bättre kvalitet av att vi bor tillsammans och får mer tid ihop än när vi levde som särbos. Varför skulle det vara = kontrollbehov? 

Bara för att din syster är så är väl inte "alla andra" som bor med en parter likadana. 

Jag förstår hur du tänker.
Jag tänker att det du beskriver också är ett förhållande, bara annorlunda än normen.
Det är ju naturligtvis upp till er att forma det själva bara bi är överens och att du är tydlig. Så länge ni bara är två vuxna människor sätter själva gränserna.
Bestämmer man sig för att skaffa barn blir något annat då får man plötsligt ett stort gemensamt ansvar.

Jag säger inte alla kvinnor har sånt kontrollbehov.
Jag har aldrig haft ett förhållande men när jag tänker mig hur jag skulle vilja att det är så vill jag att vi har roligt tillsammans, och är snälla mot varann.

Hur är din erfarenhet av förhållanden, ts?
Har du haft fungerande och bra förhållanden eller förhållanden som tar mer än de ger?
Hade dina föräldrar ett bra förhållande? Dina vänner?

Jag har aldrig bott tillsammans med en kvinna och jag tror att det vore en alltför stor omställning för mig. Jag kan inte ens sova med en kvinna.
Så särbo vore nog bäst för mig.

Jag har svårt att se att man tar relationen till en djupare nivå om man sätter sin egna agenda utan att vara villig att kompromissa. Det låter mer som ett kk-förhållande.