Anonym (killen) skrev 2019-06-07 21:32:57 följande:
Du kan inte försöka själv - er kärlek är ett gemensamt projekt. MO du försöker på egen hand så kommer ditt avstånd till din man att öka. Kanske är det just därför du vill försöka på egen hand, för att om du verkligen gör ett gemensamt försök till att hitta tillbaks till gamla och upptäcka nya känslor så är du ju inte längre fri att bryta upp.
Om du inte vill lyckas så ska du fortsätta att vara tyst om dina känslor, låta en annan process än den gemensamma processen fortgå. Så att du blir fri. Du skriver precis detta själv då du är rädd för att han ska förändras till det du vill.
Allt eget ältande och tänkande skapar ytterligare avstånd och distans. Du har i princip redan tagit steget för att lämna honom om du inte bjuder in honom i dina tankar och känslor.
Innan jag berättar min historia så undrar jag varför du och din man inte pratar om era känslor, drömmar och önskningar. Varför blev ni ihop? Var det en rebound efter ett uppbrott som band er samman?
Din man vill säkert inte mer än något annat att du litar på hans kärlek till dig. Om det är en vuxen kärlek så klarar den av att bli lämnad, för kärleken till den andra är den andres väl, inte ett ägande av den andre. Men ni kanske inte har det så, och allt smusslande med dina tankar och känslor kommer att rubba den vuxna kärleken om den fortgår. Så länge du inte hunnit ett år utan bara någon månad längre i din process innan du öppnar dig mot din man så kan det fungera bra att fortsätta eller lika bra att bryta upp. Om du i år gått i din egen process utan att lita på den kärlek han har till dig så kommer det att vara det stora sveket, inte att du vill lämna - utan att du aldrig sade nåt fast det går år och dagar.
Det här är ett väldigt gammal inlägg - det hände mycket mer och ett långt dubbelspel kom fram. Det har gått mer än 12 år och jag kan inte säga att vi är vänner - tyvärr för de inblandade barnen kan vi inte ens planera gemensamt. Det ömsesidiga haveriet är stort.
"Jag är en man som hade en sambo som inte visste, precis som en del av er inte vet... efter 2½ år fick jag nog -näe, jag gick under, blev trasig, deprimerad, önskade att mitt liv skulle vara slut - av hennes velande och tyckte att hon fick flytta efter 7 år tillsammans.
Man kan inte - eller jag kan inte - ha ett förhållande med nån som både vill och inte vill ha mig. Att se hur plågad hon kände sig då jag ville göra nått tillsammans, att se hennes avsmak för mig varje morgon, att varje dag mötas av kyla och distans, att aldrig mötas av att hon är glad att se mig.
Ändå ville hon inte göra slut.. hon ville ha familjen - där jag under många år var den som tog hand om barnen, lagade mat, hon ville inte vara ensamstående vare sig för sin skull eller barnens. Älskade jag henne - ja det gör jag fortfarande.. hon ville lösa sina problem med dubbla känslor för mig genom att både ha mig kvar och inte ha mig alls.. men så kan jag inte leva.. hon fick helt enkelt fortsätta på egen hand.. "
Hon ville verkligen inte fortsatta på egen hand utan mig, och hon kände sig väldigt avvisad och ratad då jag trots mina känslor inte ens bemötte hennes önskningar om ett gemensamt liv ett år efter separationen..
Vad är du beredd att satsa TS? Vill du att ni ska skiljas som vänner eller vill du smyga med det som är det ni gemensamt satsat era känslor i.
Jag gav en kollega som skiljde sig några goda råd, hon kom sedan och sa att det var så sant, det är få saker som är viktiga på riktigt, efter en månad kom hon och sa att det är så enkelt att inte hata min exman - vi vet vad som är viktigt. Varje vunnen strid med exet är en förlust för barnen.
Tack för att du delade med dig!
För att svara på din fråga om varför vi inte pratar om våra känslor, drömmar och önskningar och varför vi blev ihop: jag tror att jag blev kär i kärleken när vi träffades. Allt var enkelt med min man, han avgudade mig och var så snäll (japp, till skillnad från de andra jag träffat innan..). Visst insåg jag att vi var väldigt olika, men jag tänkte då att det kanske var därför det funkade så bra. Jag är också en målmedveten människa med höga krav på mig själv och ett stort driv. Det är tvärtemot inte min man som nöjer sig med ett tryggt familjeliv, inget mer. Jag frågade honom en gång för ett par år sedan vilka drömmar och mål han hade i livet och fick till svar att han hade inga, det räckte med en familj, ett jobb och hus.
Och eftersom min man ville ha barn ganska snart efter att vi blev tillsammans så propsade jag på att vi skulle gifta oss för innan dess skulle det inte bli några barn (jag är praktiskt lagd och ville inte vara bara sambo vid eventuell separation). Nu har min man allt han önskat, men till skillnad från honom så räcker inte det för mig. Jag vill ha mer. Därför har jag själv genomgått en stor förändring under de år vi har varit tillsammans, inte minst sedan jag blev mamma och startade eget. Så vi var olika från början och med tiden har vi drivit allt mer isär. Det är iaf min egen teori av det hela.
Detta betyder inte att jag inte bryr mig om min man. Han är en jättebra pappa och vi har roligt ihop så länge det inte är vardag och det handlar om praktiska saker för då irriterar jag mig på honom. Detta märker han av och det har han sagt och det gör mig såklart ont. Kanske är jag lite som din fru var mot dig.. Men jag vill inte vara en sån person och däri ligger också mycket i varför vi inte pratar om saker: jag undantrycker hela tiden min egen vilja och mina egna känslor för att inte vara tjatig och hemsk mot min man. Nu har det gått så långt att jag inte kan ta ett eget beslut utan rättar mig efter alla andra hela tiden och det är också en stor anledning till att jag mår så dåligt nu: jag försöker vara alla till lags i detta och är livrädd att andra ska bli sårade, då är det bättre att jag mår dåligt själv istället.
Men min största önskan är att det ska bli som för din kollega som du gav råd: att jag och min man ska jobba ihop i detta, att det inte ska bli några strider så att vårt barn inte ska hamna i kläm. Han är absolut viktigast i allt detta.
