Anonym (Freddan) skrev 2019-03-09 11:28:41 följande:
Skiljdes för 6 år sedan, var hon som ville och hade velat det ett tag. Två små barn och husrust tärde på oss och vi har båda insett felen vi gjorde, är vänner och samarbetar väldigt bra. Jag träffade ny tjej snabbt som flyttade in några månader efter att hon flyttat ur huset. Vi fick barn ett år senare och är gifta nu.
Hon däremot var singel länge, vet att hon dejtade lite men ville fokusera på barnen som hade det tufft i perioder och verkade trivas med att vara själv. Barnen tyckte också om det och föredrog att vända sig till henne, framför allt äldsta.
Sedan något år träffade hon en kille som det verkade seriöst med och nu har de förlovat sig. Jag har gått vidare med barn och fru men ändå hugger det i magen på mig. Jag är glad för hennes skull men ändå känns det konstigt. Min fru är jättebra på alla sätt men ändå känns det såhär. Någon som känner igen sig?
Nej jag kan inte säga att jag känner igen mig. Har också gått igenom skilsmässa med småbarn inblandade. Jag är glad att Mamman till 3 av mina barn inte är ensam längre. Visst har jag i perioder känt lite svartsjuka mot hennes nya men jag inser att det beror på att jag har haft en del känslor kvar för henne som jag inte bearbetat tillräckligt. Psykoterapi blev räddningen för mig. Säger inte att det är rätt terapiform för alla men den gjorde att jag lärde känna mig själv bättre och insåg en del saker och ting som jag nog aldrig riktigt insett förut.
Du har nog inte kommit över henne helt och hållet och är helt enkelt svartsjuk nu när hon börjar om på ny kula med kärleken utan dig. Du gick vääääldigt fort in i en ny relation. Ovanpå det blev din nya gravid nästan direkt. Då har man inte haft någon möjlighet alls i princip att bearbeta separationen och läka sig själv. Ofta kommer dessa tankar och känslor då över en efteråt istället. Ibland efter flera år. Som nu.
