Inte otrogen, men saknar mitt livs kärlek som är så nära
Jag är i ett förkommande, vanligt. Varannan vecka familj mes bonus barn plus egna.. ja allt sånt där.
Tonårsbarn inget jobbigt förhållande. Kanske lite tomt ibland. Inte så mycket passion precis.
Men vi har hus, fina bilar och åker på semester varje år... så varför klaga.
Men..
Jag har en barndoms/ungdomsvänn, sedan 25 år! Vi har alltid varit nära varandra. I tonåren var vi lite kk. Vi var aldrig ihop. Men tyckte alltid väldigt mycket om varandra. Och har alltid så fort vi varit singlar myst lite då och då, helt kravlöst.
Åren går. Vi är fortfarande nära vänner.
Han har familj precis som jag. Fru och barn.
Vi har träffats ibland. Han å jag alltså. Och några till Vi är ett gäng som ses ibland, typiskt grillfestgäng. Kompisar från förr, ja ni fattar..
Vi sneglar alltid på varandra.
Vi chattar ibland, skickat meddelanden och roliga selfies, inget snusk eller sex.
Men vi längtar efter varandra! Det är som att vår ungdomskärlek aldrig har tagit slut! Jag fantiserar om oss! Hur det skulle ha varit!
Vi är liksom kvar i vårt tonårs sate of minde!
Jag längtar så efter hans närhet! Och han min.
Vi råkade kyssas en gång efter en fest, det var som en blixt som tog oss rakt tillbaka till när vi var 19 år igen! Vi ville ha sex, nen vi la band på oss och förstod även att kyssen var fel. Kändes så naturligt! Vi har kysst så många gånger förr
Jag tänker på honom hela tiden, och han på mig.
Det är inte så att vi vill lämna våra familjer, det är inte så att vi vill vara tillsammans, men vi saknar varandra så djup inne i själen!
Jag vet inte varför det inte tar slut!
Jag blir nästan olycklig av tanken på att vi inte bara tog varandra när vi hade chansen!
Varför känns det såhär! Det borde gå över!
