Vad skulle bli konsekvenserna om kvinnor började säga nej och slutade uppehålla de sociala och vårdande strukturerna?

Men hur vanligt är det egentligen att män blir totalt personlighetsförändrade när de får barn? Det är  ju liksom inget som kommer som en blixt från klar himmel, de har ju i sämsta fall haft 6-7 månader på sig att vänja sig vid tanken, i allmänhet längre. Och när jag ser på dagens föräldrar verkar de väldigt jämställda över hela linjen.
Nej sanningen är väl att tecknen funnits där länge, men kvinnan har valt att inte se dem. I sin iver att få barn har hon blundat och intalat sig att "det kommer att bli bra när väl när barnet kommit"...

Allting för dig skall leda till varje pris att "mannen dum" och kvinna "oskyldigt offer". Så tydligt att det är så i ditt sätt att svara.

Kvinna har lika stor skuld att det blir på ett "visst sätt" i en familj.

Det skulle väl vara ungefär lika bra som om män slutade göra sin del? Bygga huset du bor i, bilen du kör, se till att du har ström, vatten och värme inne...

Vill du göra något åt normativa könsroller med någon slags krigsföring föreslår jag att du sätter dig i en Lite bättre position. För just nu är du fucked.

Annars finns ju mer progressiva och rimliga alternativ...

Här är ett annat högre perspektiv..

Kvinnor borde sluta och klaga på hur dåligt det är för henne och inse att hon bor i Sverige, och i Sverige så har hon rätten att välja själv hur hon vill leva sitt liv.

Vill kvinna slippa att att ta ansvar för att planera födelsedagar, jul, andra högtider och vara familjens projektledare så kan hon välja bort detta. 

Jag tror att de flesta hjälps åt, kanske inte så man gör allt tillsammans utan man delar upp det mesta av jobbet.

Sedan finns det en liten del som inte hjälps åt och där antingen kvinnan eller mannen drar ett orimligt tungt lass. Här finns de missnöjda personerna som inte på något sätt är representativa för någon mer än sig själva.

Män är inte såna och kvinnor är inte såna, men vissa är det. Gäller bara att undvika just dessa.

Yes, jag håller helt och hållet med dig! Dom flesta är dessutom rimliga individer som klarar av att diskutera och lösa såna här frågor inom relationen - vill jag tro iaf :P

Men som du säger, sen finns det "vissa" som kanske inte är så intresserad av (eller ens har förmågan) att ta till sig och förstå den problematik som kan komma utav att Inte göra det... Därtill dom som vill föra något slags krig i frågan - vilka väl knappat kan ses som förebilder i sammanhanget, och somden du säger, Definitivt bör undvikas!

Det viktiga är inte att man delar lika. Det är att båda (eller hur många man nu är i relationen) trivs med hur det är - hur det än är =)

Jag och min exman var relativt jämställda innan vi fick barn. Ingen av oss lade särskilt mycket energi på traditioner. Vi åkte lite snålskjuts på våra respektive familjer vad gällde julfirande och sånt när vi var unga.

Men så fick vi egna barn. Då kände jag att jag ville börja skapa personliga traditioner och det blev viktigare med de där mjukare värdena. Hålla kontakt med barnens kusiner, fixa ombonat hemma, ordna kalas, bygga upp familjerutiner.

Barnens pappa värderade aldrig sånt. Inte tillräckligt mycket för att prioritera det i alla fall. Hade han varit ensam med barnen skulle de aldrig ha fått ett enda barnkalas. Han skulle förmodligen ha fixat presenter till dem i panik, men kanske en dag för sent, när de hade påmint honom om att de fyllde år. De skulle även ha varit de enda barnen som kom till andras kalas utan present, eller någon skräpgrej inköpt på macken på väg till kalaset.

Julen skulle ha kommit som en överraskning varje år och han skulle förmodligen ha sagt till ungarna att "är det verkligen nödvändigt med julgran, den ska ju ändå ut om ett par veckor". 

De hade inte dött av det förstås. Jag är övertygad om att barn överlever utan födelsedagsfiranden och julpynt. Men betyder det att det är onödigt jobb att ordna de där sakerna?

För mig var det så självklart att när man får barn, då börjar man prioritera sådana här sysslor som handlar om att skapa trivsel och familjekänsla. Då var jag inte längre intresserad av det där avslappnade ungdomslivet som vi hade tidigare. Han tyckte å sin sida att jag förändrades och hade alldeles för höga krav på vad som måste fixas.

Men de som hånar de kvinnor som fixar de här sakerna och anser att de mest bara hittar på problem för att få vara martyrer, kan väl fundera över om de lika gärna hade avstått alla dessa typiskt kvinnliga ansvarsområden när de själva växte upp. 

Det är klassiskt kvinnobeteende:

Hon skapar ett problem.
Hon löser detta problem efter en stor insats.
Hon blir arg när ingen är glad för att problemet hon själv skapat är löst.

Jag och min exman var relativt jämställda innan vi fick barn. Ingen av oss lade särskilt mycket energi på traditioner. Vi åkte lite snålskjuts på våra respektive familjer vad gällde julfirande och sånt när vi var unga.Men så fick vi egna barn. Då kände jag att jag ville börja skapa personliga traditioner och det blev viktigare med de där mjukare värdena. Hålla kontakt med barnens kusiner, fixa ombonat hemma, ordna kalas, bygga upp familjerutiner.Barnens pappa värderade aldrig sånt. Inte tillräckligt mycket för att prioritera det i alla fall. Hade han varit ensam med barnen skulle de aldrig ha fått ett enda barnkalas. Han skulle förmodligen ha fixat presenter till dem i panik, men kanske en dag för sent, när de hade påmint honom om att de fyllde år. De skulle även ha varit de enda barnen som kom till andras kalas utan present, eller någon skräpgrej inköpt på macken på väg till kalaset.Julen skulle ha kommit som en överraskning varje år och han skulle förmodligen ha sagt till ungarna att "är det verkligen nödvändigt med julgran, den ska ju ändå ut om ett par veckor". De hade inte dött av det förstås. Jag är övertygad om att barn överlever utan födelsedagsfiranden och julpynt. Men betyder det att det är onödigt jobb att ordna de där sakerna?För mig var det så självklart att när man får barn, då börjar man prioritera sådana här sysslor som handlar om att skapa trivsel och familjekänsla. Då var jag inte längre intresserad av det där avslappnade ungdomslivet som vi hade tidigare. Han tyckte å sin sida att jag förändrades och hade alldeles för höga krav på vad som måste fixas.Men de som hånar de kvinnor som fixar de här sakerna och anser att de mest bara hittar på problem för att få vara martyrer, kan väl fundera över om de lika gärna hade avstått alla dessa typiskt kvinnliga ansvarsområden när de själva växte upp. 

Kan ju lägga till med att det var han som mest ville ha barn..apropå kvinnors "i sin iver att få barn". Sen så upptäckte ju jag att det var världens bästa grej men för honom var det väl lite mkt ansvar och jobb efter hur det verkade.

Nej, alla kvinnor är verkligen inte stöpta i samma form, det är en otjänst man gör sig att tro det. Tänk till lite så kommer du på det själv.

Män är inte heller stöpta i samma form, om du tänker lite kommer du på det själv.

Verkar som att du haft otur, det är knappast något som gäller majoriteten av par.

Det finns ju en typ av personer som utåt verkar väldigt framåt, engagerade och drivna, kommer med massor av förslag och projekt. De är oftast populära och ses som kanonpersoner av omgivningen. Men sen när det blir verkstad av är det inte längre så kul, att förverkliga och ffa färdigställa det man åtagit sig. Nu säger jag inte att din man var sådan, det vet jag inget om. Men såna personer ska man akta sig för, det slutar bara med att de pratar sig ur ansvaret och antingen får man göra jobbet själv eller så blir det inte gjort.

Män är inte heller stöpta i samma form, om du tänker lite kommer du på det själv.

Verkar som att du haft otur, det är knappast något som gäller majoriteten av par.

Det finns ju en typ av personer som utåt verkar väldigt framåt, engagerade och drivna, kommer med massor av förslag och projekt. De är oftast populära och ses som kanonpersoner av omgivningen. Men sen när det blir verkstad av är det inte längre så kul, att förverkliga och ffa färdigställa det man åtagit sig. Nu säger jag inte att din man var sådan, det vet jag inget om. Men såna personer ska man akta sig för, det slutar bara med att de pratar sig ur ansvaret och antingen får man göra jobbet själv eller så blir det inte gjort.

Fast jag vet redan att alla är helt egna individer så jag behöver inte tänka efter :) Skulle aldrig svänga mig med "typiskt män", hade ju varit osmart.

Nä, kan ju vara så att det inte blir så för dom flesta..fast ändå..hur man är uppvuxen spelar mkt större roll än man tror, de där rollerna är svåra att komma undan. Men tänker man aktivt på det är nog utgångsläget så mkt bättre. Typ, nej, bara för att din mamma skötte all matlagning och disk så kommer inte jag att göra det nu när vi har två barn tillsammans...wtf liksom.

Jomenvisst! Låter som exet, pang på rödbetan..

Så det iaf jag inte var medveten om är att tar man steget att skaffa barn med ngn som man känner som en fantastisk person så skall man vara helt inställd på att allt kan hamna i ens eget knä. Vilket det ju kan ändå pga. sjukdom, dödsfall etc. men att den andra föräldern kan vara rätt ointresserad av att göra sin del eller ens delta var svårt att greppa under några år för mig.

Så, i mitt kanske extrema "otursfall" så skulle det ts handlar om innebära: i stort sätt ingenting skulle ordnas för barnen. Så nej, det är inte det minsta aktuellt för mig att minska ett dugg på det jag gör för dom.

Absolut. Kvinno- och politikerbeteende Förutom att politikerna sällan riktigt lyckas lösa problemen de själva skapat.