Min man är missbrukare, när är det dags att lämna?

Tillit är väl ändå det viktigaste i en relation, kan jag tycka.

Kanske det är så att den personen du föll för var en missbrukare? Blir man ren blir man en ny person

Och på så sätt inte den du blev kär i?

Kanske du vågar slappna av lite mer nu och då känns kroppen slut och tom på energi. För allt du går och tänker på dränerar dig på energi!

Det är nog bara du som kan ta ett beslut men att

Du fått upp ögonen för andra män är väl ändå ett tecken på att du saknar något i din relation.

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, men många gånger är det just det.

Fråga dig själv om du vill ha det såhär i 30 år till?

Jag hade aldrig blivit ihop med en missbrukare så för mig är det helt obegripligt att du stannat i flera år. Hade jag inte vetat om det från början hade jag dragit vid första tecknet. 

Det är standardsvaret av folk som känner till våra problem, "jag hade aldrig stannat". Jag var själv säker på att jag skulle agera så innan jag träffade honom. Men det är lite mer komplicerat än så, han stannade hos mig när jag var sjukskriven för depression, suicidal osv. Vi har en väldigt fin relation. När man älskar någon är det inte helt lätt att "bara lämna". Oavsett om det beror på sjukdom, eller andra omständigheter.

Det är lite så jag resonerar, vi är 28, har växt upp tillsammans och förändrats båda två längs vägen. Att se mig själv i den här situationen i ens 10år till känns ofattbart. Jag önskar att jag vågade lita på att det är på riktigt den här gången. Men eftersom han fått återfall tidigare, ljugit och fattat beslut som påverkat mitt liv under så lång tid så vet jag inte om hoppet för det finns kvar. Känns som att det alltid kommer finnas en gnagande oro att han ska få återfall, och rädslan för hur det ska påverka "våra framtida barn" osv. Jag har sagt till honom att jag inte orkar gå genom detta en gång till, inte ett återfall till. Det ökar ju inte direkt odsen för att han ska vara ärlig vid ett eventuellt återdall i framtiden. Han säger att han inte vill leva utan mig, inte vill förlora mig. Men det är ju just det han gör när han valt drogerna före oss tidigare...

Förstår hur du menar. Ni behöver nog en pause ifrån varandra, det behöver inte betyda att ni gör slut, men att ni får andas, få distans till det hela. Om det är meningen att ni ska leva ihop så kommer det att bli så. Det är lätt att säga till andra hur man ska göra, men en helt annan när man är upp i det själv.

Om ni växt ihop/upp tillsammans så kanske det är så att ni nu växt ifrån varandra.

När är det dags att lämna?

Det tåget har ju redan gått. Nu är han ren, och du skriver att  det inte är så lätt att lämna någon man älskar. Så varför funderar du på att lämna? Vill du inte leva med honom längre?

Om du funderar på att lämna, så gör det  så fort som möjligt. För hans skull.

Det är svårt sånt här.

Okunniga säger alltid att man ska lämna en missbrukare. Men den tiden jag missbrukade (smärtstillande) var jag fortfarande en vanlig Svensson. Jag hade jobb, familj och barn, hus och allt du skriver om. Ingen kunde ana att jag var hög dagligen. De vet fortfarande inte nu när jag är ren. Jag vill inte att folk ska titta annorlunda på mig för att jag en gång i tiden blev beroende av läkemedel som läkaren skrev ut.

När jag blev ren tog det mer än ett år att känna glädje igen. Din man är fortfarande inte över sitt missbruk. Det dröjer längre än så för att allt ska bli återställt (beroende på vad han missbrukat och hur mycket).

Mitt sug finns där varje dg men jag tar inget. Hade jag haft det framför mig och någon jag litar på eller ser upp till o respekterar säger att det är ok att ta så hade jag inte kunnat stå emot. Risken kommer alltid att finnas. Ni är dessutom unga fortfarande.

Om du känner att du inte kan lita på honom så är det säkert så. Han kämpar nog varje dag med detta men försöker hålla det ifrån dig.

Kanske är du mest missnöjd med dig själv egentligen?

Du har skapat en illusion om hur du vill att ett förhållande ska vara, hur du ska vara och din sambo ska vara. Det gör jag med. Ofta. Jag är så missnöjd för att jag förstört mitt liv som jag gjort men jag vinner inget på att älta och grubbla det som varit. Jag måste se framåt. Skapa en bättre framtid åt mig själv.

Vilken jobbig sits.

Den första frågan är varför han slutade missbruka, var det för att han ville eller för att du vill/krävde.

Min erfarenhet av missbrukare som gör det främst för andra inte har samma insikt av sitt missbruk som de som främst gör de för sig själva.

Har ni gått o terapi eller liknande?

Man kan få tillbaka tillit men då måste ju båda jobba på det, och vilja jobba på det.

Parterapi kanske hade varit bra?

Hur menar du att tåget redan gått? Är det bättre att lämna någon mitt i en kris än efter? Som att välja mellan pest eller kolera. Jag funderar på att lämna för att jag ständigt går med en klump i magen, inte litar på att hans ord är sanna eftersom han ljugit så många gånger förr. Det tar så mycket energi! Det i sin tur leder till att mina känslor svalnar.

Ja jag är medveten om att det är en sjukdom, jag dömer honom inte för att han missbrukat. Det är lögnerna som förstört så mycket. Det går inte att beskriva hur det känns i hjärtat att hitta en påse med kanyler, skedar och heroin när man går genom tvätten. Eller hur det känns när polisen knackar på, går genom alla ens tillhörigheter utan att förklara varför de är där för att det är sekretessbelagt även gentemot frugan. Att den man älskar, ljugit om något sådant, låter en leva i en illusion om att allt är bra. Jag Vet att jag har varit jävligt naiv och blåögd. Sett alla varningssignaler men inte velat se. Nu när jag landat i allt som hänt vet jag inte om jag orkar längre. Det känns som att han varit otrogen, valt någon annan före mig, gått bakom min rygg fast att hans älskarinna varit heroinet och inte en annan kvinna. Det är det enda sättet jag kan förklara det på.

Det är just att blicka framåt jag försöker göra, vill jag leva så här för alltid? Ha drogerna hängandes över mig/oss som ett åskmoln. Kommer jag lita på honom när han tar hand om våra framtida barn? Jag älskar honom verkligen, men jag vill inte leva i ett trioförhållande med honom och drogerna för alltid, och jag vet inte hur länge jag klarar vänta på att tilliten ska komma tillbaka. Det var så självklart att det skulle vara vi, men nu är jag inte så säker längre efter allt han gjort.

Du skulle lämnat när han började med  droger naturligtvis.

Om du känner så är det  bara att lämna nu med en gång. Du får aldrig ditt liv  tillbaka, men du kan bygga upp ett nytt, bättre liv om du lämnar. 

Håller med, då skulle du ha lämnat.

Stanna om du vill. Men för guds skull, SKAFFA INGA BARN med den där mannen! Vad du gör med ditt liv är upp till dig. Men med barn kommer ett helt annat ansvar. Och barn väljer inte själva. 

Jag ångrar så klart inte mina barn. Och mitt ex utvecklade sin alkoholism först långt efter att de fötts. Jag kunde välja att skilja mig från den mannen och slippa hans missbruk. Men barnen kan inte skilja sig från sin pappa. Han har totalt övergivit dem nu, och även om det är skönt för oss att få vara ifred så är det en stor sorg och kommer det att påverka dem för resten av deras liv. 

Jag berättar det här för du har ett val här. Det är ett livslångt val. Kan du veta säkert att han aldrig får ett återfall? Hur många chanser ska han få? Jag gav också chans på chans på chans. Jag lämnade honom inte för att jag inte älskade honom längre, utan för att chanserna helt enkelt var slut. Kärlek eller ej. Han påstod att han älskade mig (oss) men valde ändå alkoholen före oss. Det är smärtsamt och det kommer att göra ont länge. Men det är det värt!!! Läs på om medberoende. 

Jag befinner mig i en inte helt olik situation. Min flickvän har en slags funktionsnedsättning som i hennes fall innebär att känslomässig dysregulation. Dvs hon kan inte kontrollera känslomässiga reaktioner, ibland ger det uttryck av extrema ilska uttryck, sorgsna, och ibland total tystnad (under ett antal timmar). Dessa reaktioner är ofta svar på småsaker bör tillägas.

Precis som din man, har min flickvän till hög grad med stora kraftansträngningar förändrat sitt beteende.

Men kvar hos mig finns ett stort tvivel efter att ha varit i dessa situationer med henne. Svårigheter att se framtid med barn etc, eftersom skulle hon få "återfall" så skulle det innebära enorma påfrestningar på såväl mig som barnet.

Jag har inte ett svar till dig, vad du ska göra - men jag vill uttrycka mina sympatier. Jag vädjar till att du gör ditt bästa för att lägga ifrån tankar som "vem vill ha en (...), jag kommer bli ensam om jag lämnar". Dessa hjälper inte till.

Men jag tror att i slutändan måste du lista ut (likväl som jag) ifall du kan leva med de trauman som din partners problematik har orsakat er relation, och ifall du kan leva med vetskapen att - hur mycket din partner än anstränger sig - så finns en risk för återfall. Det är naturligtvis inte hans fel, utan det är en sjukdom som han lever med. Men frågan är väl ifall du också klarar av att leva med den.

Kram från en som vet hur det är att leva i ovisshet

Läs AA:s 12-stegsprogram och fundera på hur långt han kommit på den trappan.