Skriv av er här, närstående som lämnat oss

Min far gick också bort i lungcancer. Fruktansvärd sjukdom!

Var det länge sen han gick bort? Vad menar du med att det knakar i väggarna? Eller menar du att han ?besöker? dig då? (Vilket jag förstår och tror på...)

Det är så tråkigt att mista en kär familjemedlem men minns alla fina minnen du har av honom. Var tacksam för tiden ni hade och sluta aldrig prata om honom.

Ibland kan människor bli obekväma när man pratar om en nära bortgången men så länge man själv pratar om dom som att dom fortfarande lever så brukar det ?obekväma? försvinna.

Själv älskar jag att prata och skratta om roliga saker som hände min pappa och mig.

Det är så sorgligt att förlora någon men gläds åt tiden ni hade ihop.

Kramar

Det är fruktansvärt att mista någon man älskar. Man känner sig vilsen och ensam oavsett hur många andra människor man har runt om sig. Jag miste min pappa för ett par år sedan och har nog inte återhämtat mig från det ännu. Han var den viktigaste personen i mitt liv och hade alltid varit det. Han fanns alltid där. Har en dålig relation till min mor så pappa var extra viktig för mig.

Han dog plötsligt och oväntat i sitt hem. Det svåraste för mig har varit att han behövde dels dö så ung (strax över 50) och det värsta att han dog ensam.. Den vetskapen hemsöker mig om nätterna. Han var så älskad och skulle aldrig ha behövt vara ensam om jag bara hade vetat hur illa det var. Vet av obduktionsrapporten att han högst sannolikt led väldigt mycket innan han somnade in. Har så svårt att gå vidare från detta och det gör så ont i mig att han aldrig kommer finnas här mer. Att han aldrig kommer att ringa, aldrig ge mig den kärlek han aldrig höll tillbaka, att inte få träffa honom och prata med honom om allt som händer i livet.

Skulle i varje fall velat säga farväl. Det enda som får mig att orka vidare är minnet av hur vårt sista samtal gick. Berättade att jag älskade honom och berättade hur viktig han var för mig. Berättade hur mycket han betydde för mig och hur tacksam jag varit över att ha just honom som min far. Vet inte riktigt hur vi kom in på detta just då, men det har betytt mycket för min sorgeprocess att detta var det sista jag sa till honom.

Är det längesedan din farfar gick bort? Vad är ditt finaste minne av honom? Beklagar att du är tvungen att gå igenom detta. Kram

Just i kväll skulle jag så gärna velat ringa min mamma eller min moster. Helt förutsättningslös konversation med min mamma, jag berättar om banala saker om mitt barn och hon skulle ha varit engagerad och förstått allt direkt. Hon skulle ha pratat om vädret och det senaste inom politiken. Med min moster hade jag pratat om mitt jobb och mina kollegor, och hon skulle ha förstått. Jag hade pratat om mitt hus och hon skulle gett bra råd. Men nu får jag klara mig utan dessa samtal, mamma och moster finns inte mera. Visst, jag har vänner, men det är inte samma sak. Ingen skulle ha ett sådant intresse i mitt barn som mamma, och inte sådan klokhet beträffande barn. Ingen skulle förstå min situation på jobbet och med huset som min moster. Dom levde bra liv och dog i 90års åldern, så jag borde inte klaga, men jäklar vad jag saknar dessa tanter.