Otrogen mot min man

Varför vill du inte skilja dig? Tror du att du kommer kunna leva med din fru resten av livet? Eller planerar du att hålla ut några år för att se om det blir bättre?

?Varför kan jag inte skilja mig?? Den här frågan har jag frågat mig massa gånger men har inte fått ett tydligt svar ännu. Hon är så snäll och aldrig bråkat med mig, några andra faktorer som är lite svårt att tydliggöra här. Jag har ingen aning om att det kommer att bli bättre eller sämre.

Tror du verkligen att barnen inte känner av stämning och kroppsspråk? Det gör dem. De tar in mer av omgivningen än vuxna och med färre värderingar och normer.

Att växa upp i ett hem med tryckt stämning  och avsaknad av kärleksbetygelser mellan föräldrarna är inte det bästa för barn. Upplevelsen första åren är det som lägger grunden för det mesta i deras liv. 

Tråkigt att föräldrar fortsätter tro att det är bra för barnen att stanna i ett tomt förhållande. Eller åtminstone skyller på det när det är de själva som inte har modet/orken/viljan att gå vidare.

Förstår. Vi bråkar sällan också även om jag upplever att vi har svårt att kommunicera. Vilket lett till att jag har slutat försöka prata om svårare eller djupare ämnen och håller tankarna för mig själv. Känns som det är lättare val att göra om relationen är stormig. Speciellt när man har barn. Barn mår inte bra av att uppleva massa bråk, men att man inte är sexuella eller sensuella med varandra är ju inget som skadar barnen.. så antar att det är bäst för deras skull om man åsidosätter sina egna behov och lever kvar i en relation utan glöd, sex eller kärlek. Tror det är därför jag överväger att försöka stanna. Och för att man har ju lovat varandra i nöd och lust...

Tror du verkligen att barnen inte känner av stämning och kroppsspråk? Det gör dem. De tar in mer av omgivningen än vuxna och med färre värderingar och normer.

Att växa upp i ett hem med tryckt stämning  och avsaknad av kärleksbetygelser mellan föräldrarna är inte det bästa för barn. Upplevelsen första åren är det som lägger grunden för det mesta i deras liv. 

Tråkigt att föräldrar fortsätter tro att det är bra för barnen att stanna i ett tomt förhållande. Eller åtminstone skyller på det när det är de själva som inte har modet/orken/viljan att gå vidare.

Ja du, det är nästan samma här. Jag har också slutat med att prata djupare och känsligare ämnen. När jag försöker ta upp nåt seriöst, sysslar hon med nånting annat och svarar helt orelevant. Efter några försök tänkte jag att det är bättre och lättare för mig att hålla mina tankar för mig själv. Det är bra att du har barn och vill vara en bra förebild. Åtminstone kan du ägna dig åt dina barn när andra tankar försöker krypa in. Barnen behöver inte veta om föräldrarnas sexuella eller sensuella behov istället de vill ha en bra förebild. Hur många barn har ni? Hur gamla är dem? Jag vill också skaffa barn men vet inte hur det kommer att gå. Som du sagt, ibland är det bröllopslöfte(i nöd och lust, i glädje och sorg) som håller ihop.

egentligen tror jag det är första varningsklockan, när man slutar dela sina tankar så glider man sakta ifrån varandra.. Båda barnen är under 5 år. Allt började verkligen svalna på riktigt när minstingen kom för några år sedan. Ni är gifta men har ej barn? Varit gifta länge? Försöker ni få barn? Att ligga för att man måste tajma in ägglossning osv är inte heller en stämningshöjare direkt...

Vad du sagt om kommunikation och förhållande är helt rätt men du vet hur kommunikation har blivit sämre. Förmodligen har du också upplevt och genomgått mycket mer än mig. Härligt med två ungar. Ägnar han sig mer åt barnen nu? Jag tror att i nuläget vill han leka och busa med barnen. Han kommer nog tillbaks till dig när barnen blir lite mer vuxna. Vi har varit gifta i ungefär 7år, inga barn än. Jag tycker väldigt mycket om barn och är omtyckt av barnen som jag känner till men jag varit lite osäker för att skaffa egna barn pga hennes barnsligt och ansvarslöst(typ som pappas flicka) uppförande. Det är svårare att ta hand om barnen än att skaffa, du vet ju. I nuläget är det så att jag måste påminna flera gånger när det gäller hushåll eller saker och ting som påverkar både oss men när det gäller kompisbesök, restaurangbesök, utekväll, filmer mm.. fungerar allt hur bra som helst. Jag fattar inte ibland. När man är två måste man samarbeta så att allt fungerar som det ska, tycker jag. Nu tänker jag skaffa barn med tanken att hon kanske blir ansvarsfull och mogen när vi har ett barn.

Ett par tänkvärda ord att tänka på

1: du trivs inte i relationen vilket är tydligt, varför stanna kvar i något som inte gör dig lycklig? Dina barn ser det väldigt tydligt att ni föräldrar ej visar omtanke/uppskattning till varandr. Hur vill du att dina barn ska se på kärlek? Att stanna kvar i en relation för ?barnens skull? är mer egoistiskt tänkt utav föräldrarna som ej vill vara utan barnen tex vv. Att stanna i något som inte gör en lycklig drabbar mest barnen i slutändan.

2: det finns inget som heter att vara otrogen ?snyggt?, antingen kommer du trassla in dig i lögnerna eller på något annat vis uppdagas. Kan tillägga själv att jag upptpckte min mammas otrohet mot min pappa. Jag ställde såklart ett ultimatum, antingen berättar hon eller jag. Våran relation tog sig en ordentlig smäll utifrån vad hon utsatte pappa för och tiden efteråt.

Så nu tycker jag du slutar tänka på dig själv ett ögonblick, syftar då på o involvera en tredje part när relationen inte hemma fungerar. Köp en satisfyer och använd under tiden ????????

Säg precis vad du tycker, tänker och känner, ingen är tankeläsare oav hur mycket ?hintar? du känner att du har visat så kan mottagaren tolka det annorlunda. Tala klarspråk!!!

Antingen LÖSER ni det och lever tillsammans eller så gå isär!

Ett par tänkvärda ord att tänka på

1: du trivs inte i relationen vilket är tydligt, varför stanna kvar i något som inte gör dig lycklig? Dina barn ser det väldigt tydligt att ni föräldrar ej visar omtanke/uppskattning till varandr. Hur vill du att dina barn ska se på kärlek? Att stanna kvar i en relation för ?barnens skull? är mer egoistiskt tänkt utav föräldrarna som ej vill vara utan barnen tex vv. Att stanna i något som inte gör en lycklig drabbar mest barnen i slutändan.

2: det finns inget som heter att vara otrogen ?snyggt?, antingen kommer du trassla in dig i lögnerna eller på något annat vis uppdagas. Kan tillägga själv att jag upptpckte min mammas otrohet mot min pappa. Jag ställde såklart ett ultimatum, antingen berättar hon eller jag. Våran relation tog sig en ordentlig smäll utifrån vad hon utsatte pappa för och tiden efteråt.

Så nu tycker jag du slutar tänka på dig själv ett ögonblick, syftar då på o involvera en tredje part när relationen inte hemma fungerar. Köp en satisfyer och använd under tiden ????????

Säg precis vad du tycker, tänker och känner, ingen är tankeläsare oav hur mycket ?hintar? du känner att du har visat så kan mottagaren tolka det annorlunda. Tala klarspråk!!!

Antingen LÖSER ni det och lever tillsammans eller så gå isär!

Förväxlar du mig med TS? Har inte varit otrogen?

Vet inte men tror det beror på två primära saker för oss iaf. Nr 1. Olika behov- jag är rastlös, han är den som vill ligga på sofflocket. Jag vill ha sex, gos och närhet i vardagen. Han tycker det är lagom med en gång i månaden. Olika behov gör oss ganska osynkade i vardagen. Nr 2. Jobb och småbarnslivet tröttade väl ut oss båda. Framför allt honom som har mer behov av att återhämta sig. När man är trött är så blir man kanske inte så pedagogisk eller omtänksam.

Ok. Klokt art vänta om du inte varit säker... Hur gammal är hon? Tror du verkligen hon kommer förändras efter så lång tid bara pga att ni skaffar barn?

Vet inte men tror det beror på två primära saker för oss iaf. Nr 1. Olika behov- jag är rastlös, han är den som vill ligga på sofflocket. Jag vill ha sex, gos och närhet i vardagen. Han tycker det är lagom med en gång i månaden. Olika behov gör oss ganska osynkade i vardagen. Nr 2. Jobb och småbarnslivet tröttade väl ut oss båda. Framför allt honom som har mer behov av att återhämta sig. När man är trött är så blir man kanske inte så pedagogisk eller omtänksam.

Ok. Klokt art vänta om du inte varit säker... Hur gammal är hon? Tror du verkligen hon kommer förändras efter så lång tid bara pga att ni skaffar barn?

Hon är 30. Jag vet inte om hon kommer förändras pga det. Som du sagt, det kan vara olika behov. Jag är också rastlös, vill ha nånting att göra annars måste det finnas nånting som lockar mina tankar. Lite mer äventyr också. Nu har jag ändrat mig litegrann pga att hon inte ska känna sig ensam och tråkig hemma men det hjälpte inte så bra.

Låter som du vill att hon ska göra en ganska stor förändring av sig själv. Är hon medveten om hur du ser på ert samarbete och barnfrågan? Tror du hon kommer kunna kompromissa och samarbeta mer? Vill hon ha barn själv?

En del av mig vill VERKLIGEN vänta in att det blir en förändring hos oss båda. Vänta in att han får mer lust, sug och energi. Då kanske min attraktion väcks till liv igen. Att leva i kärnfamilj med mycket kärlek är väl utopin. Han är en fin man med fina värderingar. Och för ca 7 år sedan kunde han ju uppvakta mig lite i alla fall... Och jag drivs såklart av löftet vi gav varandra på giftermålet.

Men en annan del av mig tvivlar då jag tror att passion är något som inte riktigt går att skapa av sig själv. Senaste tre åren har vi levt som fina vänner, med undantag från något enstaka ögonblick per år då vi haft riktigt skoj, flörtat och triggat varandra. Men det kommer inte naturligt längre.. Kan man verkligen vända det när det gått så lång tid?! Och framförallt så känns det ännu svårare att vända nu när jag råkade bli blixt attraherad av en annan man för en månad sedan. Det kom ofrivilligt och kändes som en stor käpp i mitt hjul. Har inte upplevt den känslan på många år. Har inte heller känt något intresse av någon annan man förut. Men nu var det som en kemisk reaktion.. I min fantasi så ville jag inget annat att låsa in mig i ett sovrum en hel helg med denna okända man. Fruktansvärt ångestladdat att känna så. Jag försöker så gott jag kan stoppa tankarna... Allt blev så himla mkt svårare när dessa känslor kom. Den nya mannen kan erbjuda äventyr, passion och nyfikna händer. Han är som en fantasi fast i verkligheten. Rent emotionellt så kan mitt äktenskap och min man aldrig kontra det på samma sätt. Där får jag trygghet, stabilitet och det är ju ett trevligt liv vi lever... Det borde väl räcka?!