Hej! Jag är så pirrig att berätta för familjen att jag nästan inte kan hålla mig. Hihi
När berättade ni? Så fort ni fick veta eller väntade ni några veckor?
Jag går in i vecka 11(10+2) nu.
Svart vill jag berätta hihi
Dela gärna med er!
Kram på er och lycka till med era förlossningar och framtid med er familj
Jag berättade för närmsta vänner och kollegor direkt, eftersom jag började må så dåligt. Orkade inte med nödlögner och smygande. Kändes väldigt, väldigt skönt att kunna prata om allt och många delade med sig om hur de mått, oro för missfall och några missfall de själva haft.
Nu är jag i v13 och det syns något väldigt redan (är liten och nätt), så snart vet alla mina kollegor. Men det gör inte så mycket, jag lär ju få stöd och sympati från dem hur det än går tänker jag. Skulle säkert ha ännu större behov av att prata av mig med dem omkring mig om jag skulle få missfall. Men nu hoppas vi att detta går vägen för oss allihop här! :)
Det blev ett avslöjande direkt när svärfars hund (stor & tung tax) skulle få för sig att hoppa på min mage! Fick frågan direkt om jag var gravid & det var ju bara att erkänna. Då var jag i vecka 9. Nu i vecka 10 har jag berättat för de flesta för jag resonerar lite som så att det är bättre att folk vet. Går det snett så går det snett, och då känns det bättre att få prata om det. 
Har inte berättat för mer ytligt bekanta då jag vet att deras ställningstagande är att det är "fel" att berätta innan vecka 12.
Vi berättade för våra föräldrar i vecka 10 efter att gynekologen (bor inte i Sverige) bekräftat att allt såg perfekt ut och att risken var minimal att det skulle bli missfall.
För jobbet berättade vi i vecka 14 tror jag det var, efter KUB iaf!
Lycka till!
Vi har berättat för alla förutom avlägsna bekanta direkt när vi själva vetat att jag var gravid. Jag har haft ett missfall och tyckte att det var jätteskönt att kunna prata öppet om det, och berätta varför jag var så ledsen och nere. Jag har vänner som har fått missfall i vecka 12 ungefär och som har gått ensamma utan någon att prata med efteråt eftersom ingen visste att de var gravida. Hur kul är det? Speciellt när människor runt omkring dem är gravida och vitt och brett pratar graviditet med den som precis har haft missfall. Vet alla om missfallet så är nog hänsynen lite större.
Men det beror ju på hur man själv är som person. Jag förstår dock inte varför det ska vara så hysch hysch med tidig graviditet. Om det går fel vill jag ha människor runt mig som kan stötta och trösta, eller lämna mig ifred om jag behöver det. Så hemskt att sörja en bebis helt ensam. Och sen å andra sidan är det ju underbart att få glädjas och prata med andra om bebisen tidigt! Och som i mitt fall jäkligt skönt att kunna berätta varför jag bara vill sova, inte orkar ses och mår illa och kräks hela tiden.
Jag ångrade att vi berättade så tidigt som vi gjorde pga att min svärfar gick direkt och berättade för halva släkten och halva samhället där vi bor. INNAN vi ens hunnit berätta för alla mina familjemedlemmar och fast de LOVAT att inte säga till någon. Då vi bara var i typ vecka 8-9 och hade bestämt oss för KUB-test var jag livrädd för mf eller ma osv innan vi fått se det tickande hjärtat. Om vi får uppleva detta igen ska alla kontroller hinnas med och det fått gå ett bra tag innan vi berättar. Tur för svärfar att allt gick bra och att vi nu snart tagit oss ända till bf.
Jag tror det är individuellt det där, och det behöver inte handla om att det "ska vara hysch hysch". När jag fick missfall var jag SÅ glad att jag bara berättat för några få ännu, för jag ville bara vara ifred med min man och sörja, inte känna press att ringa runt och berätta dåliga nyheter och svara på frågor när jag behövde tid för mig själv. När jag sen var redo och ville prata mer så berättade jag för jättemånga vänner om missfallet, och det är inte så att de inte förstår bara för att de inte hade vetat om graviditeten innan. Vad skulle det vara för vänner?
Så jag tycker man ska känna efter själv, och döm inte de som är oroliga för missfall och vill hålla graviditeten för sig själva.
[quote=79721940][quote-nick]Mamanhattan skrev 2019-06-28 16:03:15 följande:[/quote-nick]Jag tror det är individuellt det där, och det behöver inte handla om att det "ska vara hysch hysch". När jag fick missfall var jag SÅ glad att jag bara berättat för några få ännu, för jag ville bara vara ifred med min man och sörja, inte känna press att ringa runt och berätta dåliga nyheter och svara på frågor när jag behövde tid för mig själv. När jag sen var redo och ville prata mer så berättade jag för jättemånga vänner om missfallet, och det är inte så att de inte förstår bara för att de inte hade vetat om graviditeten innan. Vad skulle det vara för vänner?
Så jag tycker man ska känna efter själv, och döm inte de som är oroliga för missfall och vill hålla graviditeten för sig själva.[/
Fast varför skulle man behöva ringa runt och berätta att man fått missfall om folk runt omkring vet att man är gravid tidigt? När jag fick missfall och hade berättat om graviditeten hade jag inte alls lust att prata med någon de första dagarna och jag ringde inte någon eller smsade. Sen när jag mådde lite bättre berättade jag via sms för de jag ville berätta för. Man har verkligen ingen skyldighet att ringa runt. Låter väldigt märkligt.
Och min erfarenhet är att de som inte berättat om graviditeten när de får missfall oftast håller det för sig själva sen efteråt också och går ensamma och sörjer. Så sorgligt bara tycker jag. De flesta människor skulle nog må bättre av att prata om det som är jobbigt. Det är ju inte för inte många tycker att det är skamligt med missfall, infertilitet osv. När ingen pratar om det så tror folk att det är ovanligt (en kompis trodde att missfall var jätteovanligt innan vi började prata om mitt missfall) och fel. Om alla bara var mer öppna så hade det nog känts lättare för de som drabbas.
[quote=79721940][quote-nick]Mamanhattan skrev 2019-06-28 16:03:15 följande:[/quote-nick]Jag tror det är individuellt det där, och det behöver inte handla om att det "ska vara hysch hysch". När jag fick missfall var jag SÅ glad att jag bara berättat för några få ännu, för jag ville bara vara ifred med min man och sörja, inte känna press att ringa runt och berätta dåliga nyheter och svara på frågor när jag behövde tid för mig själv. När jag sen var redo och ville prata mer så berättade jag för jättemånga vänner om missfallet, och det är inte så att de inte förstår bara för att de inte hade vetat om graviditeten innan. Vad skulle det vara för vänner?
Så jag tycker man ska känna efter själv, och döm inte de som är oroliga för missfall och vill hålla graviditeten för sig själva.[/
Fast varför skulle man behöva ringa runt och berätta att man fått missfall om folk runt omkring vet att man är gravid tidigt? När jag fick missfall och hade berättat om graviditeten hade jag inte alls lust att prata med någon de första dagarna och jag ringde inte någon eller smsade. Sen när jag mådde lite bättre berättade jag via sms för de jag ville berätta för. Man har verkligen ingen skyldighet att ringa runt. Låter väldigt märkligt.
Och min erfarenhet är att de som inte berättat om graviditeten när de får missfall oftast håller det för sig själva sen efteråt också och går ensamma och sörjer. Så sorgligt bara tycker jag. De flesta människor skulle nog må bättre av att prata om det som är jobbigt. Det är ju inte för inte många tycker att det är skamligt med missfall, infertilitet osv. När ingen pratar om det så tror folk att det är ovanligt (en kompis trodde att missfall var jätteovanligt innan vi började prata om mitt missfall) och fel. Om alla bara var mer öppna så hade det nog känts lättare för de som drabbas.
Vi har inte väntat till någon särskild vecka, utan berättat för nära och kära när det har råkat passa. Med första blev det runt vecka 14. Då bodde många i bådas familj och släkt långt bort, så det råkade "naturligt" bli runt vecka 14 många var på besök och då fick veta. Vänner i samma stad fick veta typ på en gång, ville inte hålla på och ljuga om varför jag inte skålade i riktigt bubbel när en fyllde år - som exempel.
Med andra bodde många närmare oss, och fick veta direkt. Igen, ingen mening med något hysh hysh för vår del.
Med trean har vi också berättat ganska snabbt. Har mått riktigt dåligt i början och blev sjukskriven för mitt illamående - så våra föräldrar har hjälpt en del med de äldre barnen.
[quote=79721940][quote-nick]Mamanhattan skrev 2019-06-28 16:03:15 följande:[/quote-nick]Jag tror det är individuellt det där, och det behöver inte handla om att det "ska vara hysch hysch". När jag fick missfall var jag SÅ glad att jag bara berättat för några få ännu, för jag ville bara vara ifred med min man och sörja, inte känna press att ringa runt och berätta dåliga nyheter och svara på frågor när jag behövde tid för mig själv. När jag sen var redo och ville prata mer så berättade jag för jättemånga vänner om missfallet, och det är inte så att de inte förstår bara för att de inte hade vetat om graviditeten innan. Vad skulle det vara för vänner?
Så jag tycker man ska känna efter själv, och döm inte de som är oroliga för missfall och vill hålla graviditeten för sig själva.[/
Fast varför skulle man behöva ringa runt och berätta att man fått missfall om folk runt omkring vet att man är gravid tidigt? När jag fick missfall och hade berättat om graviditeten hade jag inte alls lust att prata med någon de första dagarna och jag ringde inte någon eller smsade. Sen när jag mådde lite bättre berättade jag via sms för de jag ville berätta för. Man har verkligen ingen skyldighet att ringa runt. Låter väldigt märkligt.
Och min erfarenhet är att de som inte berättat om graviditeten när de får missfall oftast håller det för sig själva sen efteråt också och går ensamma och sörjer. Så sorgligt bara tycker jag. De flesta människor skulle nog må bättre av att prata om det som är jobbigt. Det är ju inte för inte många tycker att det är skamligt med missfall, infertilitet osv. När ingen pratar om det så tror folk att det är ovanligt (en kompis trodde att missfall var jätteovanligt innan vi började prata om mitt missfall) och fel. Om alla bara var mer öppna så hade det nog känts lättare för de som drabbas.
Maken berättade för all släkt och vänner på sin sida i v4. Själv berättade jag bara för mina 4 närmsta vänner direkt eftersom jag vill kunna diskutera allt, inklusive eventuellt missfall med dem. Dock kommer jag vänta till efter KUB med att berätta för min familj eftersom jag inte vill att de ska veta om jag får missfall. Jag har inga problem med att makens släkt och vänner känner till graviditeten, det föll sig naturligt på semestern när vi träffade alla och förklara att jag inte drack alkohol med "jag är tidigt gravid, så vi får se hur det går". De reagerade fint med "grattis och lycka till, vi håller tummarna". Ifall något händer så är det skönt att folk vet att risken är såpass hög. Dessutom tänker jag att eftersom det är min och vår första graviditet så kan vi vara riktigt glada. Får jag missfall så kommer jag aldrig våga vara lika glad igen och då är jag glad att jag passat på nu. Plus att bebisar kan dö närsomhelst, även om risken såklart är högre ju tidigare i graviditeten man är. Det är bara några av hans singel-kill-kompisar som klagat på att vi berättat innan vecka 12, vilket var förvånande eftersom de aldrig har varit i samma situation.
Nu är jag i v 6, så vi får se hur jag känner framöver. Maken ångrade sig rätt snart, när han insåg hur hög risken är (jag antog att han visste). Om vi får missfall lär jag märka hur vi helst skulle ha gått tillväga.
Jag och min sambo berättade för våra familjer i vecka 8, plussade i vecka 5 Vill ha deras stöd oavsett om det går vägen eller ej! Känner mig dock inte bekväm att berätta för fler personer och det är fortfarande inte alls många som vet nu i vecka 14.
Väntade så länge jag kunde innan jag berättade. Känner som de ovan att får jag missfall behöver jag bearbetad det själv och inte ha massa folk runtomkring som petar på mina känslor. Jag har inget behov av att älta känslor med folk. Sånt vore bara en belastning.
Min mamma listade ut det i vecka 11 och har varit med till några scanningar.
En bror fick veta några veckor senare, närmsta väninnan och min syster i vecka 17 och pappa i vecka 19 efter sista scanningen då jag fick veta att allt är ok.
Har tyvärr två väninnor som miste i 8.e månaden, två som mist flera gånger mellan v9 och 16 så jag har en lite sober syn på graviditet.