Anonym (Berit) skrev 2019-06-16 21:02:04 följande:
Tja. Jag funderar på hur det fungerar i praktiken, det är nog mest där jag fastnar. För tänk om man kunde programmera sig själv att tänka på rätt saker hela tiden, vilken grej!
Den subjektiva upplevelsen av att man är otrogen kan man ju dessutom komma runt med hjälp av självbedrägeri, vilket f ö verkar vara en mycket populär och vedertagen metod sedan länge. Före Kristus är det nog i alla fall.
Vad är ett "för" intimt samtal t. ex? Ge gärna exempel. Empati för en annan individ kan ha inslag av intimitet, eller jag tror till och med att något annat skulle upplevas lite udda.
Och om man är attraherad men inte flirtar eller agerar medvetet på det... Själv är jag bisexuell, bor i ett land som ju accepterar det här med mänskliga rättigheter och är tyvärr också beroende av inkomst vilket i mitt fall bl. a. innebär kollegor jag inte bara kan välja bort hur som helst. Vi förväntas även ta vara på varandras resurser då det är främjar effektiviteten, vilket kräver förtrolighet kollegor emellan.
Räcker det inte med att man låter bli att agera på sånt som man innerst inne förstår kommer sluta i vägs ände?
Ett för intimt samtal är nog högst individuellt, och mer en känsla av att man gått över en gräns än att man gjort det. Så jag får begränsa mig till när jag själv känner att det blir för intimt. När jag under en svacka i mitt äktenskap satt och pratade med en kvinnlig kollega/tjejkompis om våra kassa sexliv i respektive relation. Jag kunde bara lyssnat utan att säga något själv. Det var intimt och något som känns fel att diskutera med andra människor. Det är ju mellan oss privat. Visst, jag skriver ju detta precis nu, men detaljer kring det.
Detta just att vi delade detaljer med varandra och hon grät, det blev liksom för nära för att kännas rätt. Det är sånt jag bara vill dela med min fru. En slags känslomässig intimitet som kändes som otrohet. jag har inte vart otrogen, så jag vet inte hur det känns, men jag kan tänka mig att det är väldigt likt känslan av att "det här var så jävla fel" som jag kände efter det. Det där kanske är mikrootrohet?
För de flesta räcker det nog att man låter bli att agera på det uppenbara ja. Men jag tror inte all riktig otrohet är sådan, utan själva otroheten kan vara slutresultatet av att man kanske under flera år vart lite för vänskapliga mot varandra, delat för mycket information, samtalat och umgåtts för intimt och gradvis trappat upp med beröring osv. Jag tror att man skall lita på sin känsla där, delar man med sig mer till en annan kvinna än vad man gör till sin egen fru så kommer det kännas fel, och man skall lyssna på den känslan även om man inte vart ett dugg otrogen. Ännu.
