Oro & förlossningsrädsla

Jag var också rädd inför första, men det var först när jag blev gravid med andra som barnmorskan skickade remiss till teamet för förlossningsrädda på sjukhuset. Västerås. Hade jag varit du hade jag antingen bytt barnmorska snarast eller skickat en egenremiss!

Hjälpen jag fick var:

- En särskild förlossningsplan där jag fick komma in vid första värk och inte behöva bli hemskickad oavsett hur öppen jag var.

- Epiduralen redo direkt jag kom in till förlossningen.

- Om inte förlossningen startat av sig själv innan dess skulle jag sättas igång innan vecka 38.

Dessutom var min KLARA-barnmorska beredd att komma in till förlossningen om inte hon var där när jag kom in. KLARA är västerås specialistbarnmorskor för förlossningsrädda.

Min rädsla grundade sig i att föda stort barn igen, och att jag återigen skulle "låsa" mig (p.g.a. flashbacks från en tidigare våldtäkt).

Tycker att du ska lyssna på podden vattnet går avsnitt 37. Det är en tjej som var livrädd för att spricka som sprack mycket. Väldigt positiv berättelse. I tidningarna låter det som att alla kvinnor är helt sargade och ingen får hjälp men så dystert är det faktiskt inte.

Det är första barnet, klart man är orolig. Men när jag berättade för bm att jag är förlossningsrädd så tyckte hon inte att jag är det, utan att jag är rädd för förlossningsskador. Sak samma, det är ju relaterat tycker jag. I alla fall så vill hon inte skicka mig till någon enhet för samtal. Jag är lite splittrad över det. Å ena sidan har jag noll och inget förtroende för svensk sjukvård, å andra sidan hade det kanske varit bra att bolla lite tankar. (Det där med dåligt förtroende för vården kommer sig av att jag inte fick hjälp när jag hade akut organsvikt utan blev hemskickad 2 ggr). Jag är väl medveten om att jag verkar för lugn på ytan för att vara fullständigt neurotisk. Det är sån jag är, jag är inte ett dugg skrikig av mig och sitter inte och kräver att få saker och ting. Kanske är det det som är felet?

Hur tänker ni, har ni några erfarenheter av samtal kring förlossningsrädsla? Hur ser hjälpen ut där ni bor?

Sen så kan jag störa mig på att jag fick ringa runt till 3 st MVC innan jag ens fick boka tid för infobesök. Min bm har dessutom alltid så brått varje samtal. Man känner sig definitivt som en stafettpinne som bara ska skickas runt. Det hade varit tryggare om man känt att man blev mer mänskligt bemött. Sen har jag full förståelse för att hela vårdapparaten är ansträngd och underbetald (har en kusin som är ssk & hon får slita livet ur sig).

Jag måste bara säga att det är modigt av dig att du har klarat av 2 förlossningar, vilken styrka! Och vilket fint bemötande du verkar ha fått där vid andra barnet. Så vill man ju att det ska fungera! Det var ett bra förslag det där med egenremiss, om det är möjligt. Det är kanske dumt att använda en mellanhand om det nu är så motvilligt från deras sida. :)

Jag har börjat oroa mig nu på slutet (v.34).. Nu när det liksom är för sent med planerat snitt och allt det där. Har känt mig störtcool hela tiden men senaste veckorna kan jag få "räddattacker" när jag tänker på förlossningen, men har nog samtidigt inte skräck. Tänker att det är normalt vid första graviditeten, man vet ju liksom inte alls hur något kommer vara. Noll kontroll. :/

Men även om du är långt gången så har du ju inte mindre rätt att prata med nån om det. Om det är så att du oroar dig mycket & känner dig osäker på något moment. Skönt ändå att du har tagit det så lugnt under första delen av din grav. Hoppas du kan hitta tillbaks till det. :)

Låter bra. :) Jag planerar redan att skriva förlossningsbrev, haha. Jag är så sjukt beroende av att det finns en "färdig plan" med saker och ting. Jag kommer ringa avd för förlossningsrädda på måndag och begära en egen remiss dit, så slipper min bm få ont utav att skicka den.