Anonym (Mamman) skrev 2019-07-11 10:54:50 följande:
Jag har fått väldigt bra och goda råd här i tråden - precis vad jag efterfrågade!
Men jag känner också av åsikter och attityder som jag vill möta genom att klargöra vissa saker. Jag har hela tiden framhållit att mitt barns bästa är det absolut viktigaste i denna stund. Självklart får vi föräldrar inte se till våra egna känslor i detta fall, men vi måste också få lov att uttrycka de känslor vi har. För JA, det kommer vara jobbigt för oss båda att inte ha vårt barn på heltid som fallet är nu.
Sedan ang detta med skilsmässan som sådan. Det är oerhört jobbigt för någon som, precis som jag, har genomgått en tuff tid där man vacklat mellan att stanna och att gå. Där man har förlorat sin självrespekt, förlorat sig själv, anklagat sig själv för allt möjligt och på felaktig grund, bara för att man vrider ut och in på sig själv för att alla andra ska ha det bra. När man sedan till slut har vågat fatta det där beslutet att gå så behöver man peppning, inte fler beskyllningar från någon annan om vilken dålig person man är, för man är oerhört skör och undrar om man verkligen gör rätt. Återigen så vacklar man, även fast man logiskt vet att det man gör är rätt - både för mig och mitt barn. Extra okänsligt är det att lägga nedlåtande kommentarer när man faktiskt inte vet någonting om vad som har hänt eller vad som ligger bakom skilsmässan. Tråden handlade inte om det, utan vad som är bäst för mitt barn nu när skilsmässan faktiskt är ett faktum. Punkt.
Hej Mamman,
Jag delar mina tankar med dig och kanske kan det ge dig någonting
Jag tror att det gynnar barnet att få vardagar med båda sina föräldrar - föräldraskapet kan se olika ut beroende på vilka förutsättningar dagarna har och det kan påverka mycket. Det är i längden ganska otacksamt och tråkigt för både barnet och bägge föräldrarna att det finns en förälder som barnet 'hälsar på' där det kanske inte finns ett eget rum och egna saker. När det inte längre är vardagslivet som levs hos bägge föräldrarna så tunnas lätt tiden och kontakten ut efter att tiden går.
När barnen är så små är inte saker det viktiga, de lever i den åldern på mat och anknytningskontakt. Just anknytningen måste ha tid att få utvecklas och stärkas.
Som boendeförälder har man långtgående skyldigheter att ska förutsättningar för barnets nära kontakt med den andre föräldern. Hur svårt det än är vara utan sina barn så är det lika för den andre föräldern och ännu svårare för barnen. Det är till och med så att barn som har en nära kontakt med en svikande förälder har det lättare i livet än de som förlorat kontakten med en förälder.
Själv gick från att vara den som var barnets allt och den som vår lilla dotter gick till i ett annat rum trots att mamman stod bredvid innan vi separerade, till att ha delade veckor, vidare till varannan vecka och efter 4 år så blev det alla helger utom en i månaden då mamman och äldre halvsyskon behövde flytta till annan ort och vi inte ville dela på syskonen. Nu är dottern snart myndig och de senaste 4 åren har helgerna och umgänget minskat helt naturligt då annat än tid med pappa drar förutom det år hon bodde här i sitt egna rum.
De första 4 åren längtade vår lilla dotter alltid efter den andre föräldern, mest av allt mig som stått henne närmast på alla sätt. Den längtan och saknad hon hade vuxit upp med efter sin frånvarande mamma har vartefter åren gått bytts mot att de har en stark och nära relation som de båda har mycket glädje och styrka i.
Jag har suttit som förlamad av sorg och saknad, längtan och oro. Efter att mammans och dotterns band knutits starkare så har också hon känt samma förlamande känslor av att vara utan sitt barn.
För mig har det viktigaste varit att ge barnet möjlighet till nära band med båda föräldrarna. Min strid för dotterns rätt att ha inte bara mig utan också sin mamma började med de delade veckorna då barnet verkligen behövde oss båda som mest just då vi separerade.
/kram
