Skiljas eller inte?

Hur stor är sannolikheten att du träffar någon där känslorna bara rusar och där det är ömsesidigt?

Alternativen är att du stannar kvar, och kanske träffar någon bredvid lite då och då för att hålla ångan uppe, eller separerar. Sug på karamellen och välj det som blir bäst.

När man har barn finns det anledning att stå ut lite längre för uttömma alla alternativ innan ev separation.

Jag har funderat som du.
För mig skulle det inte vara värt att vara borta från barnen varannan vecka. Barnen är viktigast att ha i mitt liv. Det går fortare än man tror att de flyttar hemifrån.

Jag är i liknande situation och har.småhånglat med andra lite då och då, på firmafester t.ex. Jag har förstått att många av mina kollegor är i samma situation. Efteråt har jag inte haft något dåligt samvete. Väl tillbaka på arbetet låtsas vi som inget och de är goda vänner. Vi som har arbetat tillsammans länge vet vad som gäller. Var och en går hem till sitt och lever sitt liv. Det handlar kanske om 1-2 ggr per år när vi festar till i vårt slutna sällskap. Inget är planerat, det blir som det blir. Det räcker för att jag ska hålla humöret uppe. Är kille.

Alternativet är att jag skiljer mig, eller lever vidare och mår dåligt. Detta är en gyllene medelväg som funkar bra för mig. Jag vet inte ens om min fru hade brytt sig om hon fått veta. Troligtvis hade hon gjort det men efter många år tillsammans är glöden inte densamma. Livet är inte perfekt.

Jag är i en liknande sits MEN maken och jag har inte sex längre. Kärleken är död men vi håller ihop pga barnen eller egentligen har vi aldrig pratat om det men jag antar att han vill inte dra för det är jobbigt rent praktiskt och det är rätt stor risk att barnen helst vill bo med mig. Mitt beslut är att jag stannar så länge barnen bor hemma för jag vill undvika att göra barnen till skilsmässobarn och riskera varannan-vecka-liv. Dessutom gillar jag att bo i hus i sjysst område.

Inte. Och nej, det är inte tillräckligt.

Man ska inte döma andra.
Men är inte detta tragiska liv på nåt sätt.
Man träffar en underbar man, kvinna, man älskar och lever ihop, bildar familj, sen går åren och känslorna svalnar i takt med att barnen växer, kanske slutar man ha sex, man sitter på restaurangen på IKEA och äter köttbullar bland andra barnfamiljer och inser när man tittar på sin partner att man känner ingen kärlek längre, ingen lust gentemot den man en gång längtade efter. Man funderar på att skiljas. Man vill gå vidare. En ny start. Vad som helst förutom denna vardag man har. En del bryter opp, andra blir kvar. Ingen vet vilket som var bäst. Allt för barnens skull. Inget för ens egens skull. Självförintelsen och självföraktet kommer sakta. Man dör inombords. Hur kunde det bli så här? Kunde man inte förutse detta innan man skaffade barnen? Drevs man av normen att alla andra gjorde ju, så man glömde att fråga sig själv vad man själv egentligen ville.
Hur var det nu Strindberg sa, "ack, det är synd om människan", eller nåt i den stilen. Är det inte tragiska liv detta?

Är du säker på att du inte har de rätta känslorna tycker jag inte att du ska stanna i ett äktenskap för barnens skull, att stanna i förhållande för barns skull är helt ologiskt, de kommer växa upp med helt fel syn på hur ett inte bara äktenskap utan relationer över lag ska se ut. Hur ska dina barn lära sig vad äkta kärlek och lycka är om du inte visar dem? Du och deras pappa är största förebilderna i deras liv, du vill väl inte lära dina barn att bara stå ut? Lär dina barn att du är stark och går efter vad du vill med ditt liv och hjälp dem förstå varför det är det bästa för er som familj så kommer de också växa upp till starka individer med en "jag kan" och "jag förtjänar" känsla. Lägg dina egna känslor åt sidan om hur DU går sönder av tanken på att inte träffa barnen varje dag och tänk på hur DE kommer må av att växa upp i ett kärlekslöst förhållande.