Bonusfamilj? Snälla kolla hit!

Låter som typiskt tonårsbeteende och typiskt syskon. Det är alltså inget som är särskilt för bonusar utan så här funkar det för alla oss med tonåringar och barn i olika åldrar.

Här får man acceptera att man inte vill hänga med varandra och acceptera privat utrymme. Och som förälder måste man vara tydlig mot båda två och aldrig särbehandla eller tycka synd om någon.

När jag var 12-13 ville jag inte heller hänga med 9åringar. Åldersskillnad på ett par år kan kännas väldigt stor i den åldern, när man börjar bli tonåring är det oftast inte så kul att hänga med ett barn som vill leka. Tycker ni ska låta tonåringen vara, nioåringen har väl egna kompisar som hon kan leka med? Om några år växer hon ikapp lite och då kanske de får mer utbyte av att umgås med varandra.

Kan bara precis som den som är ovan, nämner. Typiskt syskon oavsett bonus eller ej. Men hade jag varit du hade jag vänt på steken! Kan inte DU och din sambo vara dom som hittar på och bjuder in till aktivitet tillsammans? Dvs säga typ en fredag kväll ?nu är det spelkväll! Vi ska spela monopol? tex, och lägga fram

En skål godis och chips och läsk. Tända lite ljus och ha en mysig familjekväll. Ofta kommer barnen då att se varandra på ett annat sätt och faktiskt få kvalitets tid tillsammans. Ju flera sånna tillfällen desto bättre för deras band. Sen kan det absolut vara så att den äldre tycker din 9 åring är ?barnslig?. Det är två år mellan mig och syrran och när jag var 13 var hon 11 och jag tyckte hon var super liten och barnslig. Men iofs, vi lekte mycket ihop ändå, eftersom vi oftast bara hade varandra (man har ju inte kompisar över dagligen om man bor i innerstan (svårare för kompisarna att ta sig till/från). Men vi hade en grannkompis som var lokal gammal som min syster och vi lekte alltid alla tre. Idag är en annan tid dock, och en 12 åring är mer vuxen lagd än för 10 år sedan med säkert andra preferenser.

Förstår dock att du faktiskt börjar bli anti bonus dottern när din egna behandlas så. Tycker som sagt ni ska hitta på aktiviter familjen tsm och där båda är inkluderade och behöver kommunicera. Funkar inget, så skulle jag prata med bonus dottern och säga ?XX blir ledsen när du hela tiden säger nej. Du kan väl vara med henne en liten stund då och då eller berätta varför du är upptagen?. Eller nått sånt. De flesta föräldrar säger åt sina äldre barn att bete sig när de märker att det yngre behandlas illa. Nu är det kanske mer komplicerat om det är en bonus. Men hon ska ej ha frikort för att hon är just bonus pch du inte kan säga åt henne i samma utsträckning (eller varför inte? Det beror på relationen och dig).

Men var inte på bonusen för mycket, det kan också skada. Hon kan ta ut agg mot din dotter och bli än mer distanserad ifall hon märker att det blir problem för henne pga din dotter.

Jag skulle också försöka berätta för din dotter att ?XY är stor, och vill ibland inte, hon är tonåring nu och tonåringar är så, vill helst leka med sina egna kompisar?.

12åringen har jämt kompisar hos sig och vi bor 5 mil ifrån varandra så min dotter har inga kompisar där. Vi är bara där eftersom dom bor större.

Så skulle vi absolut kunna göra och se hur det blir, för tillfället känner jag att vi inte borde ses mer med barnen ihop.

Tror hon kan va med om hon inte hade kompis hos sig, men hon har jämt det och tror inte hon skulle vilja då.

Min dotter har börjat fråga mig Varför hon är glad och vill göra saker med mig/oss/andra men aldrig henne. Vad säger man då?

Har sagt pga åldern för vet inte vad jag ska säga. Sen kommer släktingar som har småbarn i 2-3 åldern och hon leker med dom glatt. Min dotter frågade varför hon kan leka med dom och inte mig?

Vad svarar man då?

Förstår absolut att 12åringen tycker så och skulle inte begära att hon vill va med min dotter jämt. Men ibland kanske få en ibjudan. Jag har så svårt att acceptera att hon frågar oss om saker som tex badning men aldrig aldrig min dotter.

Och vet absolut inte vad jag ska säga när min dotter frågar mig sådär.

Det är ju ni föräldrar som valt att flytta samman, inte barnen.

Men är nog mera en fråga om ålderskillnad än på riktiga motsättningar, men tvinga inte dem att vara kompisar, kan bli tvärtom.

Ni får prata med att barnen , att hon inte tränger på 12 åringen så mycket och att 12 åringen beter sig trevligare.

12 åringen har inte valt er , du kan inte kräva att de beter sig som bästisar. Men otrevlig ska hon såklart inte vara.

Det förvärrar saken om ni försöker tvinga 12 åringen att leka med din dotter.

Chansen är större att de blir vänner om din dotter respekterar hennes gränser och de får tid att lära känna varandra och kanske bli vänner senare.

Jag tänker att det är en stor skillnad att leka/ta hand om någon som är mycket mindre, som en treåring jämfört med någon som är nästan lika stor på ett sätt men samtidigt väldigt mycket mindre. Du skriver även att nioåringen är väldigt på den äldre och det tycker hon säkert är jobbigt och kanske även att det känns pinsamt att den yngre ska vara med när det finns jämngamla kompisar där.

Tycker det är ett bra förslag som någon ovan skrev att ha gemensam spelkväll eller annat allihop så att det ändå blir en mysig gemenskap och tillfälle att stärka relationerna men att tvinga på tonåringen att leka med den yngre blir bara fel även om det känns tufft att se sitt barn bli besviken. Sedan ska den äldre såklart inte vara otrevlig även om hon måste få säga nej. Sedan tänker jag att om du, din dotter och killen hittar på saker och har det roligt och mysigt ihop så kanske hans dotter dras med och vill vara med hon också och då får deras relation en chans att stärkas eftersom att hon ju då får delta under premissen att alla är med. Och om hon väljer att backa så får ju din dotter i alla fall roliga stunder med er.

Har sagt åt min dotter hur många gånger som helst att låta henne vara, inte prata med henne hela tiden osv. Men hon är på henne ändå, jämt sitta breve henne osv. Hur ska jag få henne att sluta med det då?

Sen tycker hon JÄMT som henne. Frågar henne saker och hon svarar och min dotter samma kommentar jämt "aha det tycker jag med" en riktig härmis alltså. Hur gör jag åt det?

Har pratat med henne att hon kanske tycker att det är jobbigt men dottern säger att hon bara tycker så helt enkelt.

Jag är inte alls bra på att vara pedagogisk, så hur säger jag till min dotter när hon frågar sånt? Varför 12åringen vill va med andra oavsett ålder men inte henne?

Det är uteslutet att bara göra saker vi 4 efter som hon jämt har kompis som sagt. Pappan ser inget fel i det. Och om han helt plötsligt skulle begränsa att hon får ha kompsiar pga detta, antar jag att det blir samma sak som att vi tvingar på henne att va med min dotter?

Ska väl också tillägga att min dotter börjar envisas med att åka dit. Har tyckt det var roligt förut men börjar tröttna kanske.

Hur gör vi då?

Har försökt att vi 3 ska hitta på saker (inte åka iväg och göra något men spela spel osv) men dottern vill inte om inte 12åringen är med. Slutar alltid med att det blir bråk tjafs osv.

Typisk tonåring... dom vill inte ha syskon hängandes i hasorna när de har kompisar, bonussyskon eller ej.

Låt dottern ta med en kompis nästa gång så hon har någon egen att hänga med.

Hon har tyvärr knappt några kompisar som hon kan ta med sådär. Så det är tyvärr ingen lösning för oss.

Kan ni inte prova att ses hemma hos er även om det är mindre plats? Då blir det ju naturligt att den äldre inte tar med någon kompis.

Är kompisarna där hela dygnet? Eller har ni en stund på kvällen utan kompisar? Annars kanske ni kan planera aktiviteter som kräver att ni åker iväg en av dagarna iaf så att det bara blir ni fyra.

Vårat hus är på 45kvm bara så känns uteslutet tyvärr. Dom har pool och bättre tomt (våran kan man typ inte leka på, otroligt dålig tomt för barn tyvärr) men annars hade hon säkert tagit med en kompis.

Kompisar kommer springandes nästan hela tiden. Oftast sover de över eller så stannar dom länge tills vi vill sova.

Hon har alltid haft det såhär, har varit utan kompis en dag sen jag träffade hennes pappa. Världens gnäll då att hon inte Hade något att göra. Då var inte min dotter med.

Lyckligvis så har vi ju barnen olika veckor som sagt, men tråkigt att känna vid ledigheter att undvika att ses pga detta. Det är så jag känner nu, för det känns som ingen blir gladare av det utan snarare tvärtom. Jag blir på dåligt humör av stämningen och hur det är och tycker också att det börjar bli jobbigt för jag behöver passa min dotter mer att hon inte ska göra si eller så. Slutar också med att mannen blir på sämre humör för att vi andra blir det.

När jag var barn så var jag med i ett flertal olika konstellationer av familjer då min mamma var ihop med och gifte sig med ett antal olika män (en i taget då). Det är skitsvårt med bonussyskon. Helt plötsligt ska man vara bror och syster, men man har egentligen ingen säkerhet i relationen och de kan försvinna lika snabbt som de kom om ens föräldrar går isär. Det som spelar in på relationen mest är nog den ålder som man råkar vara i när man träffas. Är det någon som har en trulig period just då så är det svårt att få till en bra relation i efterhand.

Just nu låter det som en ganska typisk stor och liten relation. Din dotter ser upp till den större flickan medan hon i sin tur inte kan se att din dotter för med sig något särskilt intressant. Skulle ni kunna åka bort en helg tillsammans? Vandra eller paddla kanot eller någon annan liten semester utan kompisar och elektronik som drar. Ge flickorna en chans att lära känna varandra utan att annat distraherar. Kan de få gemensamma hushållssysslor? Laga mat ihop, eller rensa i trädgården. Eller om din nioåring är för liten (skulle vara mer till hinder än hjälp) så kanske du kan betala den äldre flickan för läxhjälp eller att hon på annat sätt direkt hjälper din dotter (öva på musikinstrument, sätta upp en blogg över sommaraktiviteter för mor- och farföräldrar). Det skulle kunna hjälpa den äldre flickan att ta på sig en storasyskonroll.