Otrevliga bonusbarn och slapp sambo. Vad gör man?

Om jag vore du skulle jag bli särbo eller lämna relationen nu. Mitt barns trygghet och rättighet till en bra barndom går före eventuella kärlekar. Ditt barn har en funktionsvariation som gör att han behöver extra stabilitet och trygghet i vardagen, det är ditt ansvar att se till att han får det så han växer upp till en trygg vuxen.

Leta efter ett bra boende och så får du umgås med din partner när barnet är hos kompis/mormor/morfar etc. alternativt lämna relationen. När barnet vuxit upp och flyttat hemifrån, kan du flytta ihop med vem du vill utan att behöva ta hänsyn till en liten persons tillvaro.

Förstår att det är tufft, men jag ser det som det enda rätta...

Man kan kanske satsa lite för kärleken och för att visa sina egna barn och bonusbarn att man inte bara ger upp. Att man som vuxen är med och formar sitt eget liv och hur andra behandlar en. Och sedan kanske bonusbarnen även de är värda att lära känna utan allt det där dåliga uppförandet i vägen. 

Sedan är positiv förstärkning riktigt kul och underhållande när man gör det rätt. Jag har fått den tjurigaste säkerhetsvakten i världen att hälsa artigt och le mot mig varje dag jag kommer till jobbet och alla mina kollegor diskar numer sina egna kaffekoppar. Det är kanske dags att skaffa hund så att jag har ett lovligt objekt att utöva mina konster på?

Men visst har du rätt i att det är bättre för ts att lämna än att ha det som hon och hennes barn har det nu. Jag ville bara påpeka att situationen nog är lättare att ändra på än hon kanske tror och kanske finns det andra värden som kan motivera den extra ansträngningen.

Såklart är kärleken till ens barn viktigare. Samtidigt så är jag kär i min sambo och vill leva med honom. Man tänker att "de är barn, det kommer bli bättre med tiden". Det är ett STORT projekt att börja sälja hus och flytta. Många års kötid till att få en lägenhet. Vill jag dessutom att mitt barn ska slippa byta skola (vilket inte är optimalt med hans diagnos) behöver jag en kötid på minst 15 år. Dessutom blir man lite bekväm. Jag har levt som ensamstående i många år. Det är skönt på många sätt, men det är ett helvete på andra sätt. Man är totalt låst till hemmet kvällstid när man har småbarn. Man kan inte ens åka iväg en snabbis till kiosken och köpa lite godis om man blir sugen eller köpa mjölk om det tar slut. Det är ett ständigt planerande och pusslande.

Att dessutom lämna och flytta när man är mitt i totslrenovering av hus känns ju inte heller jätte roligt.

Klart kärleken till ens barn är större, men som jag skrev. Med alla de "hinder" man ser är det lätt att tänka att det är en period som kommer bli bättre.

Hen säger lika ofta att hen tycker om att bo här. Jag kan förstå saknaden när bara vi två bodde tillsammans. Jag saknar även det ibland. Det var vi två. Hen behövde inte dela med sig, fick all uppmärksamhet etc. Så är det inte med två bonussyskon.

Att vi flyttade ihop var lite ett "måste". Lång kötid på bostäder här. Jag bodde i studentlägenhet eftersom jag pluggade. Där får man endast bo tills man studerar färdigt. Det började brinna i knutarna, vi hade varit tillsammans ett år men rymdes inte att flytta in till sambons bostad. Lösningen blev att köpa hus.

Ett hus vi nu håller på renovera. Mitt barn fick byta skola (och hade ändå gjort det eftersom hen slutade förskola och började skolan).

Med anledning av hems diagnos är det inte optimalt att byta skola igen. Var mycket problem i början på den nya skolan med ny personal och klasskamrater.

Såklart gör det ont i hjärtat och magen när hen säger att hen vill att bara vi ska bo tillsammans som vi gjorde förr. Anledningen brukar vara att hen vill ha badkar (som vi hade då) eller balkong eller hiss (som vi också hade då). Hen har väldigt svårt med omställning och kan vara ledsen över att jag köpt ny lampa i flera månader. Så förstår att en flytt och ny familjekonstellstion är otroligt jobbigt.

När hen pratar om vårt gamla boende så bekräftar jag att jag att det är ok att sakna. Jag förklarar varför vi inte skulle kunna flytta tillbaka dit (för att det var en studentlägenhet) osv.

Varför kallar du din son för hen???

Sälj huset och köp två mindre bostäder. Att din sambo är slapp med barnens fostran är största problemet och det kommer knappast bli bättre. Människor förändras sällan. Snarare förstärks personlighet och inlärda mönster med tiden.

Men för fan, flytta! Stackars din son som måste bo med de där!

Men då är ju inte kärleken till ditt barn större. Både "hindren", bekvämligheten och kärleken till din sambo är större.

Att stå och säga att kärlrken till barneg är störst är lätt. Men det är ju handlingarna som avgör om det sedan är sant.

Men varför blandar du hen och han? Du har ju redan sagt "han" och "son" så varför förklä det med henne helt pltöstsligt? Det brukar man göra om man inte vill att folk ska veta vem man pratar om men nu vet vi ju deta redan.

Håller med

Hur motiverad är du för att förändra läget? För det kommer att krävas ansträngning.

Varför blev du tillsammans med en looser..  Varför har du inte lämnat och gått därifrån med ditt barn. Varför skall ditt barn behöva lida för ditt veka beslut. Varför vill du att ditt barn skall växa upp i en dysfunktionell familj som kan ge ditt barn konsekvenser senare i livet. 

Du har många frågor att bena ut, gör det fort.

Att medvetet reta upp någon med ADHD, som ju är en funktionsnedsättning, är FUNKOFOBT och att din sambo inte säger till sina barn när de är funkofoba gör honom till funkofob också. De skadar ditt barn. Flytta. 

Du verkar ha normaliserat ett helt sjukt beteende. Hur tror du att det känns för ditt barn att höra att han ska mördas med kniv på natten när han sover eller att han ska dödas med en hammare?

Visst, det är barn som säger det men det är också ett barn som hör det. Det är psykisk misshandel att säga så mellan vuxna men det är det även mellan barn. Det är inte normalt på något sätt, inser du inte det?

Att syskon bråkar och slåss ibland är inte så konstigt men att häva ur sig sådant är sjukt och måste stoppas direkt. 

Jag hade blivit väldigt upprörd första gången det hände och markerat hårt mot både sambon och hans barn men du verkar ha accepterat att det är så det är, 

Jag hade tappat respekten för en man som inte kan uppfostra sina barn och som bara ser på når mitt eget barn blir utsatt. Det är din sambos fel att ditt barn mår dåligt i sitt eget hem och längtar därifrån.

Du ger en tydlig signal till ditt barn att han inte kommer först och inte är lika viktig som sambon och hans barn. Sådant kan skada en för livet. 

Du måste stå upp för ditt barn, verkligen sätta ned foten och kräva en förändring. Om inget händer är det dags att gå. 

Jag är också ensamstående och ja det är tufft men jag lever hellre så än utsätter mitt barn för skada. Mitt ex och hans barn betedde sig ungefär som din sambo och för mig var det en dealbreaker. 

Mitt barn vet att han alltid kommer först eftersom jag visar det i konkret handling. Det är inte bara något jag säger. 

Hur fantastisk är en man egentligen som sätter sin egen  bekvämlighet före ditt barns trygghet? Fast det kanske är ok med dig eftersom du gör det själv. 

Med tanke på att tråden är sex år gammal så...

Nu är det ju inte nödvändigt att ha en partner, man överlever liksom utan. Varför ska ditt barn betala för att du vill leka "lyckliga familjen"?

Vill du ha en bra relation med ditt barn även när han blir äldre? Eller vill du att han flyr hemmet så fort han får chansen?

Jag vantrivdes så fruktansvärt i min styvfamilj att jag valde en gymnasielinje jag egentligen inte ville gå men som innebar att jag "var tvungen" att flytta för att kunna gå den. Allt för att slippa terrorn hemma.

Om det är något liknande du önskar för ditt barn så kör på som du gör nu, om du önskar något annat lämnar du din partner och låter ditt barn må bra.