Extremt orolig att 8 månaders har autism

Visst finns det en risk, men förstår du hur liten den är? Med tanke på att han beter sig inom det som kan kallas normalt i hans ålder så målar du verkligen upp ett elakt luftslott från i princip ingenting annat än din egen oro, och det skadar dig själv och honom. Du behöver prata igenom och normalisera dessa tankar du har så att du kan börja njuta mer av föräldraskapet.

Min kompis 3åring sa inte ett ord också.

[quote=79794423][quote-nick]Nlw skrev 2019-07-30 23:37:36 följande:[/quote-nick]Runt 18 månader har jag läst att det tidigast diagnostiseras, så 8 månader lät extremt. han är mitt första barn så har inget att jämför med mer än det som anges i rikshandboken och diverse appar. Han har aldrig haft det där samspelet där barnet ligger och är helt förtrollad av förälderns ansikte och pratar/ jollrar om vartannat. Hn har heller aldrig sträckt ut tungan och härmats i övrigt. Ska prata med BVC, men jag skäms så. Drömmer nästan varje natt senaste dagarna att vi får bekräftad diagnos, och den extrema sorg jag känner i drömmen hänger kvar hela dagen, för när jag vaknar kan jag inte säga att det bara var en dum dröm, utan det finns risk för att det är sant.

Får jag fråga hur du/ni hanterade att ert barn avvek från den sk normala utvecklingen och hur kändes det att sedan få diagnos bekräftad?[/quote

Jag har aldrig hört talas om diagnostisering vid åtta månaders ålder. Dock träffade vi själva BUP när sonen var i den åldern och de såg inga direkta tecken. Barnet förväntas ju tex inte kunna vinka eller peka i den åldern.

När diagnosen sattes blev jag både lättad och ledsen.

I början skrev du att du har sett hur svårt det är att få ihop vardagen för familjer där ett eller flera barn har autism. Jag vill säga att det varierar väldigt. Vi har inte svårare med det än andra familjer. I alla fall inte nu när sonen är i yngre skolåldern. Det som gör mig mest ledsen är att det är svår att med kompisar och att jag funderat på hur tonåren kommer att bli.

Nej, jag håller med de som säger att du inte ska oroa dig. Min förstfödda följde inte heller mallen och till och med undvek ögonkontakt. Varken jag eller min man fick ögonkontakt och inte sköterskan heller. Men när sköterskan frågade mig om jag upplevde att jag fick ögonkontakt så ljög jag bara och sa att jag upplevde det. Det visade sig i alla fall att han senare utvecklades helt normalt och nu är han elva och har inga problem. Jag tänker ibland att vi var så uppmärksamma på honom och sökte hans blick hel tiden, så han själv behövde aldrig göra det. Lillebror sökte min blick hela tiden, för jag var alltid upptagen med att samtidigt ta hand om storebror, som bara var två då. Det kan vara liknande med ditt barn: han har inte kommit på att han måste göra dig uppmärksam på sina behov, för du är förutseende nog att hela tiden ge honom vad han vill ha ändå. 

Njut du av ditt barn och glöm det där med autism. Det är trots allt inte särskilt vanligt.

(Tänk på att låta barnet ligga mycket på magen, även om det är frustrerande för barnet: det utvecklar krypandet jättemycket och ger utvecklingen en skjuts framåt. Minskar också risken för snett/platt bakhuvud)

På mage när barnet är vaket alltså, inte när det sover =)

Har någon/några i er släkt autism?

Ett kusinbarn, annars inget.

Har du kunnat släppa lite på oron?

Sök hjälp för din depression innan barnet tar skada av den. Nej, ditt barn har inte autism och det är rent sorgligt att du inte kan knyta an, är arg på han och bara letar fel på honom.

"Anonym k" hur vet du att barnet inte har autism?! Fattar du hur elakt det är att slänga ur sig en sån sak. Jag började oroa mig för min dotter när hon var 8 månader, jag mådde piss! Alla, ja precis alla, även hennes pappa, sa att jag oroa mig i onödan att hon bara är lite sen osv. Jag grät mig igenom varenda bvc besök. Eftersom ingen lyssnade på mig så googlade jag massa, vilket gjorde saken ännu värre, jag trodde min dotter hade en allvarlig sjukdom. Idag är denna tiden ett svart hål för mig, jagchar väldigt få minnen när min dotter var kring året. Hon är idag 5 år, har svår autism och svår utvecklingsstörning.

Till ts: jag förstår din oro, jag vet hur det är att oroa sig för sitt barn så mycket så alla glädje kvävs. Det kan vara så att din son har nån diagnos, eller så är du bara orolig, vi får hoppas på det

När jag var i ditt läge så kände jag att det var så bråttom med diagnos, jag trodde hon skulle dö, men med mer kunskap så vet jag att är det inte fysiska sjukdomssymtom så är det ingen fara, om ett halvår så är det troligtvis mer tydligt om det är nåt eller så har din oro försvunnit helt.

Men prata med bvc! Eller psykolog! Det finns ju flera appar nu för tiden, typ doktor.se som man kan videochatta med psykolog, kanske en bra början?

Jag är inte så kunnig där men även en förlossningsdepression kan arta sig som extrem oro för barnet. Ta hjälp! Även om du bara är orolig eller om det är nåt "fel" så behöver du prata med någon!

En sak har jag lärt mig av min dotter, lös problemen som finns idag och försök att inte tänka på sånt som kanske kan bli ett problem om du ändå inte kan göra nåt åt det just nu.

Tråkigt att höra att du inte blev tagen på allvar. Ibland är det ju ngt som inte stämmer med barnet och ibland är det hos föräldrarna. Har väl lugnat mig lite nu dock. Inte lönt att vara hysterisk över det ännu, då inge gör ngt ändå innan typ 18 månader i alla fall. Hade ngn allmän svacka, men har börjat jobba nu, och pappan är leodg, vilket har varit bra för oss alla.

På BVC var de inte alls oroliga så han är väldigt uppmärksam och kontaktsökande. Angående jollret var de heller inte oroliga då han säger dä, ba och nä samt härmar puss och pruttljud.

Får jag fråga varför du var så orolig när din dotter var 8 månader. Alltså vad var det som du tyckte avvek?

[quote=79822297][quote-nick]Anonym (K) skrev 2019-08-10 19:22:31 följande:[/quote-nick]Sök hjälp för din depression innan barnet tar skada av den. Nej, ditt barn har inte autism och det är rent sorgligt att du inte kan knyta an, är arg på han och bara letar fel på honom.[/quote

Jag är inte elak mot eller skadar mitt barn, men visst tror jag att barn även kan känna det jag känner inombords. Har sökt hjälp och har fått samtalskontakt. Har även börjat jobba lite, vilket är bra för alla tankar. Barnet trivs jättebra hemma med pappan.

Sen kan du faktiskt inte veta och påstå att han inte har autism, utan ditt påstående blir mer ett förlöjligande av min oro.

Oavsett så har jag lugnat ner mig då en eventuell diagnos ändå inte ställs förrän absolut tidigast 1,5 år. Och ja, det är sorgligt, vilket jag insett, men det känns bättre nu.

Se det jag skrivit ovan till dig

Vad skönt att du har kunnat släppa på din oro.

Det jag oroade mig för vid 8 nån var dels den motoriska utvecklingen, hon kunde inte sitta då, inte åla och fick panik av att ligga på mage. Hon var också för lugn och för nöjd, hon var i princip alltid nöjd och hade liksom inget driv. och så dalade huvudomfånget, vid 8 månader var det nog på nedersta exempel sträcket, vid 1 år under den streckade linjen.

Då såg jag inte det men hon hade inget joller och dålig ögonkontakt, hon jollrar fortfarande inte.

Ts, hur har det gått???  har liknande funderingar..