Tvekan och känslan att jag måste få vara jag

Ok, nu kommer det något svårt... Iaf för mig. Och säkert helt osammanhängande. Men fråga om ni inte hänger med. Jag vill ha ert stöd och kanske någon som är/har varit i samma situation som finns där som man kan diskutera med.

Jag tror att jag vill skiljas från min man. Mår illa bara av tanken. Men tror att det är det rätta för min egen del. Det känns som om jag blir stoppad i min egen utveckling och mina drömmar i vårt äktenskap.

Jag mår skit just nu. Min man och jag har varit tillsammans i 7 år och varit gifta i 1 år.

Min man är världens bästa pappa, vi har inga gemensamma barn, och han är en underbar make för det mesta. Men just nu är han inte det.

Han är inte elak han slår mig inte inget sånt alls!

Men någonstans så har allt jag velat göra för oss och framförallt för mig blivit undanskuffat.

När jag har velat plugga och hittat och kommit in på en utbildning på annan ort, har han lyckats övertala mig att inte gå den för att min son skulle sakna sin mamma, familjen skulle inte klara av att jag studerade så långt bort.... Förklaringarna har varit många.

Jag är ingen ängel och har gjort mina misstag och säger inte att jag är bättre eller sämre.

Men nu är vi båda arbetslösa han har ev en utbildning som han ska gå via arbetsförmedlingen. Och jag kanske har ett jobb i Norge.

Det är precis det här jobbet jag har letat efter och som jag vet att jag skulle bli ännu bättre på ön vad jag är idag.

Så de här sakerna är jättebra för oss båda två, men jag känner inte att jag vill dela mer av min tid med honom. Eller mitt liv.

Vi vill så olika. Jag vill pressa mig själv och utmana mig själv yrkesmässigt. Jag vill uppleva mer för egen del. Han vill egentligen inte jobba, han vill göra vad han känner för för stunden. Han tog ett jobb på sitt gamla jobb som han egentligen inte ville men för att vi skulle kunna ha en någorlunda framtid så tog han det ändå. Det slutade med att han blev sjukskriven för att han var deprimerad och gått in i väggen. Jag har försökt att stötta honom på alla sätt jag kunnat, har själv varit i samma situation, men inte fått det stödet från mitt ex. Så försökte göra tvärt om för honom verkligen finnas där. Och tillslut tog han sig ur det och han mår bättre idag.

Men en av sakerna som har stört mig under alla våra år tillsammans är att min son har på något sätt alltid blivit undanskuffat han också. Hans dotter har alltid gått först. Vilket egentligen inte konstigt, det är hans barn, han prioriterar henne först. Men jag har från start alltid försökt att inte göra någon skillnad på barnen. Båda har lika mycket att säga till om. Visserligen var det en åldersskillnad på 3 år så de hade ju olika intressen under åren. Men ändocl så har det i land känts som om min son, i hans ögon, inte är lika viktig. För några år sedan så valde min son att bo mer hos sin pappa, och till slut för lite över ett år sedan så har han varit där fulltid. Jag har inte ens träffat honom. Av vilken anledning vet jag inte. Han vill inte säga. Men jag Saknar honom inte mindre för det.

Men det känns som om det kan ha att göra med min man. Att de aldrig har fått en bra relation. Känns som om han inte ens velat ta till sig honom alls.

Och jag har försökt att få min man att knyta an till honom uppmanat honom att göra något bara de två. Men nej.

Oj oj det här blev mycket. Men jag måste få det ur mig.

Och det är inte bara det här, utan det är som om jag har tagit hand om honom och den här familjen och får inget för det. Ingen uppskattning alls. Alla gånger så har vi inte haft råd eller möjlighet till något speciellt. Men jag kräver inte en dyr present utan mer uppskattningen.

Och de börjar ta mig för givet han och dottern, på så sätt att det alltid är jag som gör vissa saker (och ja det handlar om standard kvinnosaker a la 50 tal). Och missförstå mig rätt jag är en Bull amma. Älskar pyssel baka och laga mat. Men jag vill inte bli tagen förgivet för det!

Det är så mycket som jag har försökt att skylla ifrån på att det blir bättre bara vi gör det här... Eller förändrar det här... Men det blir inte bättre. Det blir samma sak hela tiden. Jag orkar inte mer...

Jag vill mer i mitt liv och måste jag göra det själv så får det bli så. Men jag kan inte vänta på att det ska bli bättre när jag inte kan förändra mer på egen hand.

Det finns tusen saker till som jag skulle vilja ta upp. Men just nu vill jag bara få skriva av mig och kanske att någon känner igen sig nånstans i allt det här och kan ge lite stöd.

Och som sagt fråga om det är snurrigt i min text. Men jag ber er snällast och ödmjukast om att inte komma med spydiga kommentarer eller liknande. En förstående utomstående som kanske kan ge klarhet i hur jag går vidare.

Skiljas eller inte?

Tack för din tid och tack för ev stöd.

Kram på er