Separera eller kämpa?

följer

Så blir det för de flesta småbarnsföräldrarna. Vänta ett år eller två så kanske ni hittar tillbaka. Ge inte upp för lätt bara.

Jag känner ungefär som dig TS. Hela livet ägnas plötsligt åt barnen, göra aktiviteter så de aktiveras och sällan vi gör saker själva eller utan barn. Plötsligt sitter jag och undrar vad som har hänt, känner inte igen mig själv och vet bara att så här vill jag inte ha det. Längtar efter tid för mig själv! Vi har pratat om att ge varandra mer tid själva, både hemma i vardagen och att hitta på saker själva, och att ha barnvakt så vi kan göra saker själva ibland. Hoppas att det hjälper....

Vi hade också en sådan period i livet när barnen var små. Många säger "ta er tid för varandra" men just då visset jag inte om det var det jag ville. Vi körde några dejtkvällar etc men det gav mig mer att få tid för mig själv och gå ut med mina vänner istället. Men vi höll ihop och nu när båda barnen är skolbarn så känner vi oss nykära igen. Nu kan vi ta en fika på stan och shoppa, handla och göra saker själva igen som förr. I onsdags köpte vi pizza till barnen och tog taxi till stan och åt middag på en nyöppnad restaurang med ett glas vin mitt i veckan, det är vardagslyx! Vi pratar om äventyr vi ska göra sen när barnen är stora, och har även beställt en helg till Island nästa månad för bara oss. Så mitt råd är att inte ge upp bara för att kärleken inte brinner just exakt nu, den kan komma tillbaka.

Det här är ett bra råd.

När ni skaffade barn måste ni ju ha vetat att det kom med hela paketet "familjeliv". Verkar vara så många som både vill ha kakan och äta den, men det är barnen som blir lidande.

Tricket med ett långt förhållande är inte att vara kära jämt, det är att bli kär i samma person om och om igen.

Ta lite egen tid och gör roliga saker som du kan berätta om för sambon. Snart blir ni säkert kära igen.

Exakt så känner jag med. Har ingen sex med min man. Har inte sett honom ens runka på flera år.

Alltid tid går åt till vårat enda barn.

Han avskyr att resa mer än tull sin bo gård på somrarna.

Jag ruttnar bort. Andra män visar intresse. Men jag är ju gift...Så bekräftelsetröstande då jag inte vet om kärlek finns längre.

Olika sorters kärlek till en person kommer ofta samtidigt. Romantiskt intresse, djup vänskap, sexuell attraktion...som ett paket.

Men bara för att de där tre kom samtidigt så betyder inte de att de försvinner samtidigt. När två av tre finns kvar är det jäkligt svårt. Man vill inte skilja sig, men man vill inte stanna heller för det är något som saknas.

Jag tycker att man skall försöka jobba på det. Det leder ofta till åtminstone tillfälliga förbättringar (Vilket inte är fy skam att bli lite nykära och kåta i varandra igen trots att det går tillbaks till vardag sedan. Det är ju åtminstone något bättre än inget) men har man tur så kan man reparera.

  Jag tror det är kört för de flesta när de hamnar där, men man är skyldig sig själv och den andre att åtminstone försöka ändå. Efter att man försökt, då får man fundera på skilsmässa. 

Men VEM har det inte såhär?

Det hade väl varit väldigt märkligt om livet varit äventyrligt och sprakande när man springer i ekorrhjulet med familj, jobb och relation?

Men kan det inte få vara så här då under småbarnsperioden? Kan livet inte få gå på tomgång och paus?

Tror att den stora boven i vårt samhälle är förväntan att livet ska vara så härligt och utvecklande. Vi blir helt ställda när det lunkar på och dåliga på att hantera tristess. Vi är inte skapta att gå runt och vara tillfreds hela tiden. Livet är ganska brutalt och kämpigt.

Acceptera livet som det är med sina höjdpunkter och dalar och hitta de små glimtarna i vardagen istället. En kyss i förbifarten. Ett glas vin och fnissiga samtal. Mysiga sms. Unna varandra lite egentid och var fysiska.