Hur mycket berättar ni för er partner.

Fast ärligt talat så kan jag tycka att hans oro är befogat medan hennes inte är det. Om man har missbrukat sin partners förtroende så kan man inte förvänta sig att den bara ska laga sig själv, det borde varit HON som gjort allt för att återställa den. Man kan inte förvänta sig att man kan göra så och sen är allt bara precis som vanligt.

Min gissning är att de gjort samma misstag som så många gör, hon var otrogen och TS förlät för tidigt och för lätt utan motprestation. Hon behövde aldrig kämpa för att återfå hans förtroende och trodde därför att de bara kunde gå tillbaka till hur det var innan. Båda går omkring och låtsas som att allt är som förr när inget är förr eftersom förtroendet inte längre finns

Man ska ALDRIG förlåta utan motprestation, förlåtelse är något som måste förtjänas för att förtroendet ska kunna återställas.

Jäklar, där slog du verkligen huvudet på spiken, just så är det.

Vi pratar om allt, frågar någon svarar den andre. Oftast kommer det ändå.

Men ointressanta detaljer skippar vi.

Typ, hade det hänt nått kul, absurt, tragisk eller komisk på mässan så hade vi båda berättat.

Har det varit dött och tråkigt hade samtalet kring det varit välldigt kort

Oj. vad du vet mycket om vad han och hon gjort eller inte gjort. För det är väl inte så att du sitter och fyller i från din fantasi så här på nätet för att få det till att passa dina åsikter Och förlåtelse är inte alls något som måste förtjänas, förlåtelse sker alltid för att den som förlåter känner inom sig att ja, jag förlåter, jag går vidare, jag lämnar det här som gjordes fel mot mig. 

Jag visste ungefär lika mycket som du när jag skrev inlägget, det var därför jag skrev att det var min GISSNING. Så din fantasi verkar vara minst lika livlig för du vet ju heller inte ett skit om TS eller hur?

Visst kan man förlåta om man vill, precis som man kan svälja en handgranat bara man ger sig fan på det. Men en bättre fråga om det är så smart att förlåta någon som inte gör ett skit för att göra sig förtjänt av det.Det verkar ju inte funkat så bra för TS eller hur?

Och jag har inte heller gissat något om TS. Jag har beskrivet hur vi gör hemma eftersom det var det TS frågade efter. Sedan har jag gjort en kort analys av att det inte är samma förutsättningar för oss och TS då det i TS fall finns en otrohet historiskt vilket gör att TS kanske inte ska se vårt sätt som rätt sätt för TS och hens partner. 

Du vet fortfarande inte vad TS eller TS partner har gjort eller inte gjort.

Jag har all förståelse för att man inte vill, kan eller bör förlåta. Eller att man ändå känner att man måste bryta upp från ett förhållande efter otrohet. 

Men om man förlåter, själva grunden i förlåtelse, riktig förlåtelse är att den är utan krav på motprestation.

Och det baserar du på vad?

Det är väl klart att det ALLTID finns krav på motprestation, du förlåter väl inte någon som fortsätter behandla dig illa? Det är väl den absolut första motprestationen som krävs.

Att personen ångrar det hen gjort borde rimligtvis vara en ganska rimlig motprestation man borde kunna kräva? Det är ju ganska korkat att förlåta någon som är stolt över att ha gjort dig illa?

Har lärt mig att t o m fråga "är det okej om jag gör x i helgen?" Och gillar att han gör likadant. T ex "är det okej om jag går och tränar?" Sedan ringer man och meddelar var man är om man inte berättat och när man kommer hem. Tycker det är fint att göra så i alla fall när man bor ihop.

Förlåtelse handlar inte om den andra personen. Det handlar alltid om dig själv.

svenska.yle.fi/artikel/2018/01/21/terapeuter-darfor-ar-det-viktigt-att-du-forlater-den-som-krankt-dig

www.svd.se/manga-vet-inte-vad-forlatelse-ar

Det gör det absolut inte, ett förhållande handlar aldrig om dig själv.

Du pratar om acceptans och hur man själv hanterar motgångar som inte har ett dugg att göra med hur man ska kunna få ett förhållande att fungera.

Frågan kvarstår... är det en bra ide att förlåta någon som skadar dig? Eller krävs det att personen slutar med det för att det öht ska vara aktuellt? Och är inte det då en motprestation?

Jag ljuger så det står härliga till! Min partner vill veta allt. Har jag pratat i telefon så vill hon mer eller mindre få det återberättat kronologiskt. Hon har kikat min telefon flera gånger osv. Givetvis har hon blivit påkommen varje gång också.

Såhär enkelt är det. När jag säger att jag jobbar över, ja då gör jag det. När jag säger att jag ätit en sallad, ja då ljuger jag. På sin höjd var det köpt ur salladsdisken, men då bara massa kolhydrater och grillad kyckling. Frågar hon vad jag tittar på i telefonen så svarar jag något ointressant, när jag kanske egentligen spelar på hästar. Vill hon ha ett telefonsamtal återskapat, ja då kortar jag ner innehållet.

Givetvis ljuger vi män. Men allt handlar inte om att vi drar runt och är otrogna. Man vill bara ha lite space.

Men snälla, läs vad jag skriver. Förlåtelse handlar om den som förlåter.
Förhållande handlar naturligtvis om de som är i förhållandet. Det är två olika saker.

Jag har aldrig skrivit att man inte ska kräva/se till att en människa inte kan fortsätta att göra en illa, bara att det inte har med förlåtelse att göra.

Jag har tex förlåtit den man som våldtog mig. Jag vet inte vem han är så jag har förlåtit honom i mitt hjärta och gått vidare med mitt liv. Det betyder inte att om jag visste vem han var så skulle jag inte dra honom inför rätta tex eftersom han har begått ett brott, det betyder att jag har försonats med vad som hände.

Och att du fyller i saker som TS inte skrivit, tex att hens partner inte "Gjort allt".
Vänd på scenariot. TS kanske är notoriskt svartsjuk, det TS beskriver som otrohet var ett par fikor med en gammal vän. Nu frågar TS varje dag sin partner om var hen är, varför hen har på sig det hen har, om och om igen detaljer. 

Eller en annan ifyllnad. TS har själv varit otrogen i 10 år men blir galen när hen upptäcker att även hens partner har en fling brevid. 

Det finns massor av varianter. Oavsett så måste man antingen förlåta och gå vidare. Gå vidare kan vara att lämna, det kan vara att stanna, men om du inte förlåter så sitter du fast i det som hände och det kommer påverka ditt liv.

Men snälla, ta inte saker ur dess sammanhang och fokusera på rätt saker.
Det handlar inte om vad var och en känner och hur man hanterar saker personligen, det handlar om hur de ska kunna få deras FÖRHÅLLANDE att fungera efter att hennes svek förstört deras förtroende för varandra.

Det spelar ingen roll hur mycket TS förlåter eller hur mycket han älskar henne eller inte, kan han inte lita på henne så kommer det ändå inte fungera, förtroende är trotts allt grunden till alla slags förhållanden. Och anledningen till att han inte litar på henne är just för att hon inte visat något engagemang i att försöka återställa hans förtroende (motprestation) och bara låtsas som att inget hänt.

Det säger sig självt att TS kommer ha mycket lättare att förlåta och lita på någon som efter att ha skadat honom sen gör allt för att kompensera honom för det hon gjort än en person som totalt skiter i det och låtsas som att inget hänt. Hur man agerar efter ett "misstag" säger många ggr mycket mer än själva misstaget i sig.

Så skönt att du vet så mycket om vad TS känner och att "det säger sig självt".
Jag sitter inte på den kunskapen då jag inte känner TS och att hen inte heller skrivit om det.

Förlåtelse är en sak, att släppa att gå vidare när man inte kommer längre är en annan. Jag väljer den här då jag ser att du inte är öppen för diskussion utan endast att hävda din egen åsikt med argument baserat på sådan du skälv fyllt i mellan raderna. 

Vacker så, lev väl. 

Jag är absolut öppen för diskussion, det är vad jag har gjort med dig här, jag är däremot inte öppen för att ge dig rätt för det har du inte

Om jag har rätt eller fel kan ju bara TS avgöra, så vi kan väl kanske låta honom avgöra det.....

 

"...det betyder att jag har försonats med vad som hände"
man måste acceptera för att kunna försonas med sig själv men att förlåta kan vara som att våldföra sig på sig själv.

"TS har själv varit otrogen i 10 år men blir galen när hen upptäcker att även hens partner har en fling brevid"
Har du skrivit i fel tråd?

"Det är ofta också inte så mycket fråga om den som sårat utan mera om att möta sig själv i det som hänt."

Det är väldig mycket BS i den meningen.
Ett av stegen i "kunna förlåta" är att acceptera att man blev sårad och att personen gjorde som den gjorde så i slutänden helt på hur den som sårat beter sig. Är man ärlig mot sig själv går det inte att förlåta någon som inte visar ånger/slätar över det/inte vill prata om det och jobbar på att få tillbaka förtroendet eftersom det blir väldigt svårt att acceptera det. Ljuger man för sig själv hamnar man i situationen: "försöker trycka ner sina känslor kan det leda till martyrskap och att känslorna ändå kommer fram på ett destruktivt eller självdestruktivt sätt." Att kunna förlåta kräver en motprestation av den som sårat.

En av anledningarna till att det är svårt att förlåta saker som t.e.x otrohet eller när någon gjort bort sig fullständigt är att den som sårat/missbrukat förtroendet ofta har svårt att sätta sig i den sårades skor och se det ur h*s perspektiv, har en tendens att bortförklara sig med en massa lögner och rationaliserar för att rädda sitt eget skinn och har svårt att äga sitt misstag/fel. Man vill att den sårade ska acceptera det man gjort medan man själv inte riktigt kan acceptera och erkänna för sig själv att man betett sig som ett rövhål och måste rationalisera det. Det blir alltså raka motsatsen till hur man egentligen ber om förlåtelse och det har en tendens att leda till martyrskap och trång offerkofta hos den som inte blir förlåten/inte lyckas återvinna förtroendet.

Att förlåta någon som inte äger sina egna misstag/fel och inte får h*n att göra en motprestation möjliggör att personen slipper rannsaka sig själv och odla ett konsekvenstänk.

Man är tvungen att acceptera för att kunna gå vidare men är det svårt att förlåta går det alldeles utmärkt att utesluta personen ur sitt liv så slipper man göra det, vilket har en tendens att leda till martyrskap och trång offerkofta hos den som inte blir förlåten och får den andra chansen h*n kanske inte förtjänat, speciellt om personen inte har lust att äga sina fel och inte tycker att förlåtelse är något som måste förtjänas."Förlåtelse är inte att inte utkräva ansvar". jo då, det går inte att förlåta någon som inte tar ansvar för sina handlingar och att man måste förlåta såna handlingar är patetiskt trams som får folk att ljuga för sig själva. Man kan acceptera att det har hänt utan att acceptera att personen utfört ett terrordåd.

Men motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.
Lika mycket BS i den meningen, att inte förlåta innebär inte att man hämnas på personen eller oskyldiga. I ett civiliserat samhälle har man ett rättssystem som  straffar (hämnas) så man får upprättelse istället för att vi ska utdela straffen själva och skapa en våldsspiral..

Många vet inte vad förlåtelse är skriver den som inte förstår skillnaden mellan acceptans och förlåtelse...Någon som gjort bort sig men som inte vill inte äga sina egna misstag/fel och ge en motprestation skulle kunna uttrycka sig så.

Ett av stegen i "kunna förlåta" är att acceptera att man blev sårad och att acceptera personen gjorde som den gjorde så i slutänden beror helt på hur den som sårat beter sig.

Eller någon som inte klarat av att hantera situationen och "förlåtit" allt för att hen varit mer rädd för att mista sin trygga tillvaro än att stå upp för sig själv men skäms över sin egen svaghet och behöver därför med alla medel rättfärdiga sitt val, mest för sig själv.... finns såna med 

Japp, oftast är hur en person hanterar sina misstag mer avgörande än misstaget i sig. Det är slutligen det som avgör vilken bild man slutligen får av personen.