Hur lyckas unna exet att det går bra mellan barnen och hans nya?

Tack för att du berättar! Jag tror världen skulle bli enklare att leva i om fler medgav dessa känslor. Som du säger, logiskt sätt förstår du men känslomässigt är du inte där. Du kanske inte behöver vara där heller? Känslomässigt. Vad skulle bli skillnaden om du låter dig ha dessa känslor och att du inte har dessa känslor? Vad är det du vill uppnå med att känna glädje för hans skull? Varför ska du? Han var ju en lort när han var ihop med dig, varför ska du bry dig att han har det bra helt plötsligt?

Att jag sa "tack" är för att jag är på andra sidan, jag är tillsammans med en man som har ett ex. Vad hon har ställt till det för oss. Saker som sonen har sagt till mig, saker som sonen och mamman har pratat om. Jag har påpekat det för mannen men han vill inte se det, men jag tror inte det har varit helt lätt för henne att se honom gå vidare och bilda ny familj, det hade varit enklare och förmodligen bättre om vi åtminstone hade kunnat nämna det vid dess rätta namn.

Jag tror att ditt ex har hittat någon som passade honom bättre, och att han har lärt sig av att vara gift med dig. Det gör säkert inte att det känns bättre för dig, du slösade en massa år med honom, ni har fortfarande barn ihop som ska bo växelvis, kärnfamiljen gick om intet. Men det är ju också så att du har inte full inblick i exakt allt som pågår i deras liv, lika lite som han har i ditt. Det kan ju vara så att även denna relation bommar. Hur skulle du känna inför det? 

Jag har aldrig varit i din situation men jag tror att jag skulle känna värst inför om barnen verkar gilla den nya. Det är också något som kände när jag gick in i relationen, att jag kände respekt för att det fanns en mamma. 

Jag och exet skilde oss efter 20 år, det var en hyfsat civiliserad skilsmässa. Mitt initiativ, jag ville ut från ett sedan många år dött förhållande.

Sedan dess har både jag och exet haft två "bommar" med varsin människa vi dejtat. Sedan hittade jag en underbar man som jag nu varit ihop med ett år, han är så djäkla bra både med mig och mina tonårssöner. Schysst och kul för mina grabbar att hänga med och de gillar honom väldigt mycket båda två.

Efter exets första "bom" har han nu hittat en kvinna som han hänger med som verkar fungera med barnen. Hans förra kvinna avskydde speciellt yngsta sonen, så logiskt fattar jag väl också att det är bra att sonen och denna kvinna fungerar. Men det känns ändå som att jag vill att han ska tycka illa om henne, jag tycker inte om att exet får den glädjen på något sätt.

Jag har inga problem att intelligensmässigt fatta att det är bra för våra barn att de går ihop med exets nya, men det är en helt annan sak att fatta det känslomässigt. Jag vet inte om det är för att jag hade det så djävla kämpigt med exet i så många år, att jag liksom inte vill unna honom att det går bra nu. Han är ganska knepig på många sätt mitt ex (han har blivit medveten om det själv) och jag var så satans leds på honom när jag lämnade honom. 

Också blir jag sotis på något sätt; att jag kanske ersätts på något sätt av hans nya - trots att jag logiskt fattar att det så klart inte blir så. Hur lyckas man "unna" honom helt osjälviskt att det ska gå bra och att barnen ska gilla att hänga med henne? Jag tycker det känns otroligt svårt faktiskt, mycket gammalt och infekterat bakom oss trots att det inte blev världskrig när vi skilde oss...

Bra skrivet. Hög igenkänningsfaktor. Fick leta efter tecken på att du inte är min sambo som skriver här..

Just denna rädsla att ens barn ska tycka om exets nya kärlek och en helt onödig och farlig skräck om att barnet ska tycka bättre om exets nya än sin egen mamma.. det finns nog som underliggande känsla hos mitt ex. Särskilt när hon märker hur enkelt och glatt en fungerande vanlig familj som min nya verkar ha det.

Hon har sannolikt vanlig personlighetsstörning inom s k kluster B, tillfällig efter skilsmässan eller kanske permanent. Kan inte bearbeta sorg, antisocialt beteende, drama queen, skyller allt på andra, ber aldrig om ursäkt och kan förstås inte försonas eller förhandla. Hon förtalar pappan inför barnen och håller dem onödigt avskild. De övertalas att aldrig träffa sin pappa mer, inte nånsin, trots gemensam vårdnad. Det är en plåga, en sorts psykiskt övergrepp. Det finns ingen hjälp att få tyvärr.

Varför tvinga dig själv att unna eller förstå det känslomässigt?

Varför inte bara acceptera att det är såhär nu? och acceptera de känslor du har? varför försöka tillrättalägga dina känslor?

Också blir jag sotis på något sätt; att jag kanske ersätts på något sätt av hans nya - trots att jag logiskt fattar att det så klart inte blir så. Hur lyckas man "unna" honom helt osjälviskt att det ska gå bra och att barnen ska gilla att hänga med henne? Jag tycker det känns otroligt svårt faktiskt, mycket gammalt och infekterat bakom oss trots att det inte blev världskrig när vi skilde oss...