Vill separera men vill inte vara utan barnen

Men jag undrar om TS förstår vad hon önskar och vad hon har att förlora. 10 år från nu, när hon sitter i det där nya förhållandet, som inte blev bättre än det förra, så kanske hon ångrar att hon gav upp det hon har nu. Det blir slentrian i alla förhållanden och det är inte lätt att ha roligt när barnen är 2 och 4. 

Jag trivs med mitt liv för jag jämför med ett liv som var slitsamt och jobbigt. Jag trivs med mitt liv för att jag njuter av lugnet. Om TS mest har tråkigt nu, så kan det bero på att hon inte haft det särkilt illa i sitt liv. Det hon kastar bort är kanske inte så dumt om hon hade haft mer att jämföra med. Nästa man hon träffar kanske är psykopat, det vet hon inte förrän några år in i förhållandet. 

Eller så blir det lättare med tillvaron när barnen är något större och hon kan ägna sig mer åt sig själv och ha en väldigt bra tillvaro fastän hon inte är stormande kär. Går man runt och gnäller över sin tillvaro så lär barnen märka nåt så klart, men uppför man sig normalt så gör dom inte det.

Så du tycker att bara för att man har småbarn måste man acceptera ett ojämställt förhållande? 1800-talet ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka.

Ts, jag tror att om ni separerar blir det bättre för barnen än om du stannar och blir bitter. Du är trots allt en förebild för dem.

Hur bra är det för barnen att växa upp i en familj där det saknas kärlek mellan föräldrarna och mamman tvingas ta största delen av ansvaret för barn och hem mot sin vilja?

Att få behålla sin familj är bra. Att få behålla sitt hem är bra. Att slippa "stjärnfamiljer" är bra. Skilsmässor fuckar upp barn. De kan verka att ta det bra eftersom det till slut bara är att ge upp, de har ingen makt över sitt liv så vad ska de göra? Lägg sedan till det sociala arvet - en kedja av spruckna familjer. För att inte tala om hur att hålla ihop lär ut just lojalitet osv.

Och som någon annan sa, vänskap är inte kärlekslöshet.

Vilket bra argument, är man inte tidsenlig är man bara att avfärda. Har du tänkt på att det kanske är tiden som är sjuk (och extrem)? Om du skulle råka tycka något som inte passar in i normen,är det då bara att avfärda?

Man behöver inte vltra sig i bitterhet för att man stannar och tar sitt ansvar(värden som tacksamhet osv borde som sagt få ett uppsving, då är blir det inte antingen lycka eller bitterhet som gäller).

Att få behålla sin familj är bra. Att få behålla sitt hem är bra. Att slippa "stjärnfamiljer" är bra. Skilsmässor fuckar upp barn. De kan verka att ta det bra eftersom det till slut bara är att ge upp, de har ingen makt över sitt liv så vad ska de göra? Lägg sedan till det sociala arvet - en kedja av spruckna familjer. För att inte tala om hur att hålla ihop lär ut just lojalitet osv.

Och som någon annan sa, vänskap är inte kärlekslöshet.

Jag är hundra procent säker att det är bättre för barn att vara skilsmässobarn än att växa upp med en förälder med dina äckliga ideal om kvinnor som hushållsslavar som ska hålla käften och vara tacksamma.

Så bara för att ojämställdhet är normen i världen så är det bra? Att du uppmanar dem som är missnöjda med fördelningen av hemarbetet att bita ihop och nöja sig innebär kvinnoförtryck eftersom det oftare är kvinnor som drar största lasset hemma.

Sämre psykisk hälsa kan omöjligen bero på skilsmässor eftersom risken för skilsmässa inte ökat sen 1970-talet, se följande artikel:

www.svd.se/tre-myter-om-skilsmassa-forskarna-avlivar

Jag, som startade tråden, är nu separerad sen ca 10 månader tillbaka. Jag har varit på botten men är nu på väg upp igen. Har mycket kvar att bearbeta då det inte direkt var varken en smärtfri separation eller ett smärtfritt förhållande. Det är inget annat en ett evigt lidande att vara ifrån barnen 50% av tiden. Folk säger att det blir bättre med tiden, men jag vet inte. Det enda jag vet är ett det var 100% rätt beslut. Även om jag har mått skit, och fortfarande gör vissa dagar, har jag också fått känna av en lycka som jag inte känt på många många år. Jag känner mig fri. Och jag känner att jag håller på att hitta tillbaka till mig själv.