Vår Dante är nu över 3 veckor, den första veckan hemma gick otroligt bra men sedan blev jag sjuk vilket resulterade tyvärr att Dante blev smittad. Han kunde inte sova, skrek hela tiden och åt knappt, slutade med att bvc skickade oss till akuten i fredags. Efter alvedon och ett "ihopkokat recept" på nezeril som spädbarn kan använda så har jag fått tillbaka min lugna bebis igen.
Men tillbaka till förlossningen. En natt utan förvarning började jag blöda en del ca 00.30, ringde in till förlossningen, de bad mig att ta panodil (vilket jag inte förstod varför eftersom jag inte hade ont) och försöka sova. Efter ca. 30 min började värkarna och det gick väldigt fort tills jag hade 3 värkar under 10 min. 03.30 var vi inne på förlossningen, jag var beredd på att bli hemskickad och lämnade nästan förlossningsväskan hemma men jag var öppen 4 cm och skulle inte åka hem utan vår son. De gav mig en sovdos som tyvärr bara höll i 2h sedan kunde jag inte längre "sova bort" värkarna. Runt 09.00 var jag öppen 7 cm och personalen tyckte att det gick väldigt fort för att vara förstföderska och att jag hanterade värkarna riktigt bra utan smärtstillande. Detta gav mig hopp om att jag skulle få en snabb förlossning, tji fick jag.
Timmarna gick, värkarna blev inte starkare. Jag tog de fortfarande utan smärtstillande (jag fick inte lustgasen att fungera för mig, fick bara panik och kände mig instängd) runt 15.00 var jag helt plötsligt bara öppen 5 cm, hur nu detta är möjligt. (????) Men personalen verkade inte förvånade utan förklarade bara att värkarna slutat göra någon nytta och att vi behövde ta hål på hinnorna. Jag önskar bara att de hade förberedde mig på att värkarna skulle gå från 0 till 100 på några sekunder efter vattnet gick, det kom som en chock. Men jag fortsatte i timmar att ta värkarna utan smärtstillande, nu i efterhand skrattar jag åt mig själv för jag skulle envist ta värkarna utan smärtstillande trots att smärtan var något jag aldrig känt förut och aldrig vill känna igen. Runt 20.00 så var jag öppen 9 cm och skulle jag ha epidural så var det sista chansen NU och det var inte ens säkert de skulle hinna. Tack och lov var narkosläkaren där inom 10 min. Någon timme senare var trycket ner så otroligt stort, det gjorde ondare än värkarna utan smärtstillande och han var ändå fortfarande inte helt nere, de fick tvinga mig upp i olika positioner för jag kunde omöjligt röra mig själv.. De gav mig tillåtelse att börja krysta om jag ville, sålänge jag följde med kroppens signaler. Jag krystade i olika positioner i 3h innan han var helt nere och redo att komma ut, och först då började de "riktiga" krystvärkarna. Problemet var att jag inte kände några värkar alls, jag kunde inte ens känna när magen spände sig för smärtan av trycket ner var så stort, de testade att lägga in smärtstimulerande dropp men inte ens det fungerade. Jag hade redan krystat så många timmar så jag hade inte ens förstått att det gått 3h samtidigt som det kändes som jag legat där 3 dygn, efter ytterligare 1h så kommer mer personal inrusandes i rummet och jag hör bara "detta barnet måste ut NU" varken jag eller sambon förstår någonting men hans puls hade ökat kraftigt på kort tid. Och här var det inget "huvudet först sedan kroppen" han sköts ut på en och samma krystning och ut kom en blond kalufs på 4155kg och 53 cm lång. Under dessa 4h jag var tvungen att krysta så har jag så otroligt mycket minnesluckor att jag nästan undrar om jag verkligen var där eller om jag ens varit vid medvetandet, dessa minnesluckor kom DIREKT han var ute. Jag tror nog att det som var jobbigast for mig med förlossningen var inte den fysiska smärtan, det var hela den psykiska delen både under och efter förlossningen. Alla pratar om kärlek vid första ögonkastet när de ser deras barn, där ligger jag med mitt barn på bröstet, håller knappt om honom och tänker bara "äntligen är det över, äntligen är det över". Tittar på min sambo som tittar på vårt barn med så mycket kärlek och lycka jag aldrig trott kunde komma ut från hans ögon och jag känner inte samma sak.
Sedan blir vi skickade till BB, de skickar hem vår sambo fast vi önskat att han skulle få stanna (Det fanns lediga singelrum, som dessutom var tomma under hela vår vistelse). Där sitter jag med ett skrikande barn i famnen, har sovit 2h på 2,5 dygn, tillsammans med annan mamma. Utan hjälp med amning. Jag satt själv och försökte och försökte amma honom, och när jag bad om hjälp fick jag bara "gör så, gör så" och sedan gick de iväg (hade otrevlig personal på vårt rum). Jag mådde så psykiskt dåligt vid denna punkt att jag ville bara åka hem, jag ville inget annat än hem. Bad om att få åka och får till svar att de ska kolla med sin läkare först, timmarna gick och det blev personalbyte och jag fick inget besked. Bägaren rann över även för min sambo som gick ut och bad igen om eget rum till oss annars ville vi få åka hem och han försökte förklara hur dåligt jag mådde. Svaret han fick var "Jaha, men så fungerar inte det här" och denna tanten satt starkt emot att vi varken skulle få eget rum eller åka hem. Eftersom det var personalbyte just då så löste den nya personalen sen ett rum till oss på nolltid. Mycket trevligare personal men tyvärr inte mycket bättre hjälp med amningen, nästa dag kom en ny personal som tog sig lite mer tid att hjälpa till med amningen men eftersom Dante bara låg och skrek och slogs vid bröstet gick det inte. Eftersom jag redan mådde dåligt så orkade jag inte ta ytterligare en belastning så jag bestämde mig för att pumpa och ge flaska istället.
Nu har jag kämpat med pumpning och amning sedan jag kom hem. Jag får inte ut tillräckligt med mjölk till honom när jag pumpar vilket resulterar att jag fått ge ersättning också. Han lärde sig tillsist att ta bröstet och suga ordentligt, men efter 5-10 min är han missnöjd igen och skriker & slåss trots där kommer mycket mjölk. Nu har jag bestämt mig för att ge upp både amning och pumpning helt och bara ge ersättning trots att det ger mig så mycket ångest (jag ville verkligen amma honom och jag tror att det hade fungerat idag om jag fått hjälp direkt på BB, men tyvärr fick vi ju inte det) jag mår sämre när han skriker, slåss och är missnöjd än av ångesten för jag inte får amma honom. Anledningen till att jag valt att även sluta pumpa är bland annat för det att svårt att pumpa när jag är själv med honom, han lyckas alltid vakna och ska ha uppmärksamhet när jag ska pumpa, samt för att jag vet att har jag ingen mjölk så kommer jag sluta försöka få honom amma vilket sedan resluterar att jag slutar ha sådan ångest över att det inte går.
Jag hoppas att det går bättre med amningen för er som valt att göra det, och jag tar gärna emot alla tankar och tips på hur jag ska sluta ha ångest över att inte amma min son.
Grattis till alla som fått sina bebisar!
