Nyskild och misslyckad

Jag och barnens pappa separerade för fyra månader sedan. Det var rätt, vi gjorde inte varandra lyckliga längre, levde bredvid varandra och önskade oss olika liv som inte var kompatibla. Han är en fin människa och en fantastisk pappa, jag är helt trygg med att lämna barnen hos honom varannan vecka. Vi har en mycket bra dialog och våra gemensamma vänner förundras över hur bra vi hanterar skilsmässan.

Men i hemlighet känner jag mig otroligt misslyckad. Misslyckad och ensam. Jag känner mig självisk som berövat mina barn en kärnfamilj. Jag slits mellan att sakna mina barn när jag inte har dem och att känna mig som en värdelös förälder när jag har dem. Jag har två söner på 2 och 4 år och det är ganska krävande att få ihop vardagen när man är ensam och trött efter jobb. ibland tänker jag att nästa gång jag har dem så ska jag vara sådär påhittig och rolig och fantastisk mamma men sen slutar det ändå oftast med att jag blir arg för något eller med att de sitter framför tv:n för mycket. Allt kretsar kring dåligt samvete och försök att kompensera för det. Jag har okej ekonomi men kan må dåligt över att jag inte kan ge dem det boendet jag skulle önska eller alla resor jag skulle vilja göra med dem.

Jag har ganska många vänner och hittar på massa grejer när jag inte har barnen, sådant jag inte gjorde och saknade när jag levde i relationen. Och då får jag dåligt samvete för att jag är för glad när jag är ifrån barnen.

Inga av mina vänner är skilda och jag känner mig ibland ensam i min situation. Det hade varit skönt att bara höra att man inte var knäpp eller någon annans historia. Också skönt att skriva allt det där man tänker men inte vågar säga till någon.

Det är inget fel att känna det du känner men det finns ingen anledning att ge dig själv dåligt samvete. Det är tråkigt när relationer tar slut även om de slutar på ett bra sätt. Man har ändå misslyckats med den första planen man hade, att spendera livet ihop. Acceptera att det blev som det blev och att ni inte längre är rätt för varandra. Sörj det som kunde ha blivit men släpp det sedan.

Jag anser att en kärnfamilj är inte det viktigaste för barnen utan det viktiga är att har föräldrar som bryr sig och älskar dem. En skilsmässa är inte dåligt för barnen dock hur man väljer att hantera den kan orsaka skada. Du och ditt ex verkar ha hanterat det bra, va stolt över det.

Sluta ge dig skuldkänslor över barnen. Det är inte alltid lätt och energin räcker inte alltid till. Du måste inte vara med och leka med dem eller hitta på aktiviteter varje dag. Försök med en aktivitet i veckan på helgen, den behöver inte vara stor. Det kan vara allt ifrån att åka iväg på något, träffa släkting eller vän med barn eller vara hemma och pyssla kanske bara gå en promenad och plocka löv.

När det kommer till ekonomin så handlar det om saker DU vill ge inte vad dem behöver. De behöver inte en finare lägenhet eller utlandsresa. De är fortfarande så pass unga att de förmodligen inte kommer minnas resan. Ibland är det bästa det enkla.

Att ge saker för att lätta sitt samvete lär inte barnen något vettigt. Snarare tvärt om att de kan få som du vill genom att spela på ditt dåliga samvete och saker tappar du värdet.

Jämför inte vad dem gör hos dig med vad der gör hos sin pappa. Bara för att de pratar om allt roligt de gjort där då betyder det inte att dem trivs bättre där. Ni är även två olika personer och ni kommer ha olika relationer till era barn. Jämför inte för det kommer inte medföra något gott.

Att separera är ett misslyckande, men det gör inte DIG misslyckad för det. Ni gjorde det som var bäst för er och även era barn. Barn mår aldrig bra i en familj där mamma och pappa egentligen inte vill vara med varandra. Er lösning var den bästa för alla inblandade, även fast det inte känns så i början. Kämpa på, njut när barnen är hos dig och tillåt sig sakna dem när de är hos pappa.

Min situation är väldigt lik din. Separerade för två månader sedan. Till och med barnen är i exakt samma ålder. Försök inte att tänk de där negativa tankarna.... Men jag förstår att det är inte så lätt.. Jag känner mig mest tom emellan åt. Har också många vänner men alla nära nära vänner är mitt uppe i småbarnsår och familjeliv. Det är få som vill åka ut och resa tex. Så nu har jag bokat in egna weekends att åka på själv. Pallar inte att sitta hemma själv varannan helg hela vintern. Jag blir för rastlös.. Kör ni varannan vecka redan nu? Vi kör 2-2-3 och funderar på för och nackdelar med hur man delar upp dagarna.

Det är så tidigt ännu, ni har precis separerat och du sörjer fortfarande. Det kommer att kännas bättre snart när du vant dig vid det här nya livet. När jag separerade från pappan föll jag in i en depression och ångrade mig efter några månader, fast det var jag som var drivande och ville skiljas. Av samma anledning som ni, vi levde separata liv och hade olika drömmar om framtiden och kärleken var borta, men vi var fortfarande goda vänner.

Men när jag sakta började mitt nya liv och såg vilken frihet jag hade att nu kunna göra mina egna planer, började det kännas bättre. Det är tungt att ha barnen varannan vecka men man vänjer sig vid det också. Och den stora fördelen är just att du får både ha egentid de veckor du har barnen, och får ha familjelivet under dina barnveckor. Och ni är fortfarande bara en vanlig familj när du har barnen, du behöver inte springa på lekland och göra roliga saker jämt utan det är helt ok att sitta framför tv:n och vara trött efter jobbet då med. Dina barn har vardagsliv med dig och det är vad de behöver. Men försök planera din tid och få gjort så mycket du kan dina barnlediga veckor, jobba mer då om du kan styra det, städa och göra andra måsten, så du har mer tid och energi när du har barnen.

Tack för ditt svar. Du har såklart rätt i det du säger. Det är väl svårt att koppla ihop hjärtat med förnuftet ibland bara. Det är den där känslan av att man gjort något för sig själv (att separera) och låter det gå ut över barnen.

Jag är tacksam för att jag och deras pappa har en fin relation. Funderar på att föreslå för honom att han ska ta med dem på resa tillsammans med hans föräldrar som reser ganska mycket till rätt barnvänliga ställen. Det viktiga är inte att jag gör saker med barnen utan att de får vad jag önskar att jag kunde ge dem (märklig och lite självisk inställning det också kanske). Pappan bor i stort hus på landet (han behövde inte flytta vilket glädjer mig) och det gör mig också otroligt glad att barnen får ha kvar det härliga livet (som tyvärr inte passade mig alls). Det gör att det känns lite mer okej att de bor i lägenhet varannan vecka och får dela rum. De verkar faktiskt trivas hos mig också och blir oftast glada när de ska komma hit.

Starkt att boka in en resa själv. Det gjorde du rätt i! Jag har ett par singelvänner som jag kan umgås med på helgerna ibland och så dejtar jag lite (inte något seriöst direkt) och det får ju också tiden att gå :)

Vi har haft 2-2-3 fram till nyligen när vi bytte till varannan vecka. Tyckte att bytena slet mest och det här passar nog vår familj bättre.

Skönt, singelvänner är väl behövligt faktiskt. Håller med om att det känns ryckigt med 2-2-3... Samtidigt som man kommer sakna dem mkt när man kör hela veckor. Tror vi kommer skifta till varannan vecka efter jul. Då är minstingen 2 år och 8 månader.

När började du dejta? Vad säger ditt ex om det? Jag bor i en liten/mellanstor stad och känns känsligt att gå ut på dejtingmarknaden. Känner inte något sug efter seriös relation men sällskap är ju trevligt...

Vi hade 2-2-3 just eftersom att minsta precis fyllt två men han är den som tar alltihop bäst så nu testar vi varannan vecka och det funkar väldigt bra än så länge. Visst saknar man barnen men då kan man slå en signal och nån dag har jag vabbat på pappans vecka när han hade svårt att komma loss. Vågar inte utvärdera helt än, alla är fortfarande i anpassningsfasen och vill väl bara få in lite rutiner att hänga upp vardagen på.

Jag började dejta efter någon månad bara. Med inställningen ?träffa en man för samtal, matlagning och sex?. Jag var lite svältfödd på attraktion och en vuxen relation men inget mer seriöst. Jag och mitt ex har kommit överens om att berätta om vi ska presentera någon ny för barnen men i övrigt är vårt dejtande vår privata ensak och inget vi diskuterar. Vi bor kanske i en lite större stad än du också :)