Ta med 7-åring på begravning?

Vi får komma ihåg också att detta är en gammal människa som dött. Då brukar människor sällan vara "okontrollerat" ledsna.

Tragiken när det är en ung människa som har dött är ju väldigt väldigt tung, även för vuxna, men när det är en gammal människa tycker jag begravningar är ljusa och fina och en bra upplevelse för ett barn.

Jättebra aspekt där, att det faktiskt handlar om en människa där döden får sägas vara "väntad" eller "naturlig"! Tror också det är en enorm skillnad.

Ett förslag är att han får komma med men att du har en Plan B om han inte klarar av att vara kvar där? 

Jag vet några syskon i min närhet, och en äldre släkting dog. Deras mamma var väldigt ledsen och ville att alla barn skulle med på begravningen, tror inte direkt att hon frågade dem. Den yngsta var ca 6-7, syskonen ett par år äldre. Föräldrarna var skilda och ca 1,5 timme innan de skulle åka till begravningen ringde mamman till pappan och berättade att yngsta barnet vägrade åka till begravningen, hade blivit helt uppriven, grät som bara den (vilket hen kanske inte brukade göra så ofta), upplevde så uppenbart ett obehag över att åka på begravningen. Mamman undrade då om barnet kunde komma till sin pappa istället, bara det att pappan var på grannorten ca en timme därifrån! 
Det slutade med att hon fick ta med alla barnen till kyrkan och pappan fick lämna det han hade för handen på grannorten, möta dem vid kyrkan och plocka upp barnet, så att hen inte behövde gå in i kyrkan. Det löste sig men alla inblandade blev ju rätt stressade. Barnet var uppenbart nöjd med lösningen i alla fall, så kanske kan du hitta på något om det behövs? 

Ja klart att han ska med. Vi pratar alldeles för sällan om döden idag både bland vuxna men framförallt med barnen. Det blir mer skrämmande ju mindre man får bearbeta allt kring döden.

Jag minns när vi hade med vår 2,5 åring på svärfars begravning. Barn är ju barn och någon gång fick vi säga åt honom att försöka sitta still. Det blev lite tokigt för han var först framme av alla för att lägga sin ros och den höll på att trilla ner ett par gånger. Det blev något litet skratt i kyrkan till och med och det var såå befriande för då fick man en kort sekunds insikt om att livet går vidare och för de som finns kvar och att allt har sin tid <3

Mina barn har varit med på flera begravningar sen de var små. En begravning är inte farlig utan ett fint tillfälle att ta farväl. Att folk gråter och är ledsna är inte farligt utan en naturlig del av livet. Jag tror inte det är bra att försöka skydda barnen mot döden och jobbiga känslor. När en äldre anhörig nyligen avled var alla barnen ( yngsta 2 år) med vid dödsbädden och fick på barns vis klappa, titta och säga hejdå. I början tyckte de att det var lite läskigt och fick välja själva om de ville följa med, gå in i rummet eller sitta bredvid. Alla var i rummet och även om alla var ledsna var det en fin stund.

En begravning är slutgiltig. Det går inte att göra om. Jag har aldrig hört talas om någon som ångrat att de gått på en begravning, tvärtom. Min man är fortfarande besviken att han blev ?skyddad? av sina föräldrar när en anhörig dog.

Låt barnet följa med om han själv vill.

Min svärmor gick bort i juli månad . Vår son som nästan 7 år gammal var inte med på begravningen pga han är väldig känslig pojke. Men pojken har bearbetat sin sorg på ett annat sätt, t e till begravningen har han skrivit ett hej då brev till farmor och rittat fina blommor. Men efter begravningen har vi besökt med honom kyrkogården och sagt hej då till farmor ( vi kom överens om det innan).

Det är ni som vet sitt barn bäst och kan avgöra om barnet kan hantera den situationen utan trauma.

Min dotter var med min farfars begravning. Det var inte ens en fråga om.
Det var jordfästning och hon kastade ner kinderägg istället för en ros för det tyckte de båda två om.

Självklart ta med tycker jag. Min son var med som femåring på min morfars begravning. Han är också en känslig pojke. Som andra har skrivit, begravningar för gamla människor är inte lika upprörda som för yngre människor som dött ?i förtid?. Det brukar vara vackert. Såklart sorgliga, men det är en naturlig del av livet. Jag tror det är bra att barn får en så naturlig kontakt med döden som är möjligt.

Så fint! Det är jag säker på att din farfar tyckte om.

Så fint! Det är jag säker på att din farfar tyckte om.

Tack Mary M, jag tyckte själv att det var lite fint.

När min moror dog var både mina och min brors barn med, de var då 3.4,6,6 och 8 år gamla, det var ingen varken vi vuxna eller de själva som ens hade en fundering på att de inte skulle vara med. Döden är ju en naturlig del av livet.

Mina barnbarn har varit med om mer begravningar än barn borde behöva men har därför också fått en rätt okomplicerat förhållande till döden, det är något som händer. Den äldsta av dem är idag 12 år och har varit med om begravning av sin farfar och farmor, av sin gammelmorfar och gammelfarmor, av sin extrafarfar och av sin andra gammelfarmor, 6 begravningar mellan hon var 4 och 10 år gammal. Hennes ända oro på den andra av dem (5 år gammal) var att inte hennes farfar och gammelmorfar inte skulle hitta varandra i himlen så de inte skulle ha någon att leka med. 

Du känner ditt barn bäst, men generellt tror jag inte en sjuåring är för liten.

När min farmor begravdes var det många barnbarnsbarn. Mina barn som var 6 och 8 år och barn som var 5, 6, 7, 9, 11, 12... kanske någon mer jag inte minns här och nu. Vi pratade mycket med barnen innan och de fick gå fram och lägga en blomma på kistan som vi andra. Vi övade lite innan på psalmerna som skulle sjungas (mest för att jag själv tänkt öva och då ville de med) så de kunde sjunga med. 6-åringen grät mycket och båda satt tysta och stilla under ceremonin. Efteråt var det begravningskaffe, träffa släktingar, lyssna på tal och efter en stund gick flera av barnen till kyrkans barntimmars lokaler precis bredvid och lekte.

Efteråt har det dykt upp ibland, vi kan prata om när vi varit i kyrkor (på dens dop, på dens bröllop, på gammelfarmors begravning) och ibland kan vi prata om gammelfarmor och säga att det är synd att hon inte kan vara med på jul eller liknande, men jag tror inte att det blev mer jobbigt än vad själva förlusten hade varit utan begravningen.

Det har inte genererat något negativt för barnen, snarare tvärtom skulle jag säga. 6-åringen sa strax efter att "när gammelmorfar dör vill jag gå på hans begravning", vilket ju även om det låter lite konstigt är ganska kärleksfullt sagt. 

Hej!
Jag jobbar med barn i kyrkan, och får då och då sånna här frågor.

Jag tänker såhär, att att barn känner sorg, och att de likväl som vuxna behöver sammanhang och ritualer för att hantera och förstå sina känslor och tankar.
Att ditt barns gammelmormor  är död är något din son förmodligen har tankar och känslor kring. Barn i den åldern brukar generellt ha tankar och funderingar kring döden.
Att låta honom vara med på begravningen är ett sätt att hjälpa honom hantera något av detta. Men tänk på att prata och förbereda honom.
Berätta vad det är som händer och hur det kommer gå till, och varför. Låt honom fråga saker.
Det finns en liten bok/häfte (påminner om en pixi-bok) som heter Sanna och Farmor är på Begravning, som är väldigt bra och förklarar före-under och efter en begravning. Kolla i din närmaste kyrka om de har en sådan som du kan få låna, den är väldigt vanlig. Det är möjligt att de har något annat liknande om inte annat. Det är en hjälp framtagen just för barn. 

Om du väljer att inte ha med ditt barn, kan du ha någon form av minnesstund med ditt barn hemma.

Min farbror dog i en olycka när jag var sex. Våra föräldrar ville "skona" oss från begravningen. Det gjorde bara att jag kände att min sorg inte räknades. Jag var inte en av dem som förväntades vara ledsna och behövde säga farväl.

På samma sätt skulle våra kusiner "skonas" från sin fars begravning. En av dem sa vid min farfars död långt senare: "Det här har jag väntat på i 25 år. Nu begraver jag både min far och min farfar."

Min morfar dog 11 dagar efter att jag fyllde 9 och begravdes en månad senare. Jag var med på begravningen, även min 5 år yngre bror. Det gick bra och jag hade i efterhand inte tyckt om att inte få gå och att inte få säga hejdå. Min bror hade massor av frågor och frågade tex prästen om han kunde få se morfars döda kropp etc. De andra vuxna fick då försöka svara så gott de kunde. Jag minns att mamma och pappa hade med iPads som de gav till oss barn att spela (ljudlöst) på under i väntrummet medans de vuxna gick runt och sa hej och hälsade alla välkomna. Kanske ett bra tips om han är rastlös? 

Min kusin som var 2 år fick inte följa med och idag tycker hon det är jobbigt att inte fått vara med och säga hejdå, och att inte ha fått chansen till det. 

I våras dog min mormor och då var mina kusiner med. Den yngsta var 3 år och hennes föräldrar hade noga förklarat vad som hände och att hon var död. När prästen sa "vila i frid" så började hon skrikgråta, men det hade folk överseende med och då kom en familjekompis fram och frågade om hen ville gå ut, vilket hen ville så då gick de ut en stund. 

Jag tycker absolut att du kan ta med en 7-åring på begravningen men förbered honom så gott det går på vad som ska hända, för att underlätta för er båda. Var också noga med att säga att det är okej att gråta, på min morfars begravning vågade jag inte gråta för att jag trodde att det var "fel" eftersom att ingen hade sagt att det var okej. Det slutade med att jag sa att det var kallt ute och började gråta "för det" istället. 

Eh självklart ska han gå begravningen.

Jag tycker absolut att man kan ta med barn till begravning.
Jag tycker att en begravning av en äldre människa som dött naturligt är en bra första begravning för ett barn att gå på.
När min morfar dog i början av sommaren så fick mina barn följa med. Min dotter är 8 år och jag förklarade innan vad som kommer att hända.hur det kommer att gå till.att vi är där för att säga hejdå till gammelmorfar.
Och att det är helt ok att gråta.
När vi planerade begravningen så fick hon också en bok om döden som hon fick läsa innan.
Hon fick även följa med prästen och tända ljusen kring kistan innan begravningen.
Hon ritade även en teckning som hon la på kistan vid defileringen.
Så hon fick vara delaktig i allt. Och allt fick bra.
Min son,som är 12 år, har varit på ett par begravningar tidigare. Båda med äldre personer som dött naturligt.
Han är lite känsligare i sin natur men det har gått bra även för honom.
Jag tror att det viktiga är att man förbereder sina barn på ett bra sätt.

När pappa dog fick inte systerdottern på då 13år följa med, dels för att vi inte tyckte att hon hade på en begravning att göra sen var det allt runt som vi tog samtidigt.

När jag var runt 7-8 dog min farmor o jag minns än idag den begravningen som ett av mina värsta barndomsminnen. Jag fattade nog inte vad vi egentligen gjorde men jag grät mest o högst av alla i hela kyrkan.