Sårad och besviken
I helgen rann min bägare över. Jag är så arg, besviken och sårad med hur min man betedde sig.
Han har haft svårt med sitt humör, redan från när vårt första barn började trotsa så ?kastade? han ut mig från dåvarande lägenheten för att jag tog barnets parti. Jag ringde då gråtandes till min svärmor som hade resesängen jag behövde men hon kom istället hem till oss och tog ett ordentligt snack med maken.
Nu sisådär 12 år senare har det lugnat sig till viss del. Han skärpte till sig rejält men har haft små utbrott här och där.
Men för ca 3 år sen har de börjat bli fler och ibland ganska stora utbrott. Som en gång när våra två äldsta inte hade skött sig när vi besökt en vän till oss. Han skällde ut barnen så mycket i bilen, skrek så bilen skakade typ. Barnen sa emot och att de ångrade sig och skrek tillbaka. Tillslut stannade han bilen mitt ute i ingenstans och skrek åt barnet att gå ur bilen, han ville inte ha barnet längre utan kunde lika gärna låta barnet ta sig hem därifrån. Jag bad honom låta bli (försökte ta ton i deras ?diskussion? innan också) men sa att jag också går ut ur bilen sångspel han höll på. Slutade med att jag och de två äldsta barnen gick ur bilen i ösregn för att leta busshållsplats på en smal landsväg... maken kom tillbaka en halvtimme efter och hämtade upp oss, dyngsura, ena barnet hade inte ens jacka på sig (fick ta min). Där och då ville jag lämna, var otroligt nära men var gravid (såklart... jäkla dumt) men pratade ordentlig efter det där och han lovade att bättra sig.
Sen vid varje småbråk och tjafs har han stuckit och lämnar mig med allt. Ett av barnen har troligen en diagnos och är väldigt krävande emellanåt. Jag försöker läsa på om hur man ska förhålla sig till det medan han bara struntar i det. Känns så tråkigt! Speciellt eftersom han brusar upp sig och kan bli så arg.
Vissa gånger vid smågräl har han sagt att det bästa vore att skiljas.
Nu, som sagt, i helgen var det ännu en grej som gjorde mig så förbannad. Vi skulle iväg med de yngsta som jag klätt på, det blev nåt tjafs kring de äldre barnen som vi försöker lösa samtidigt. Ena barnet blir arg och kastar en sak som kommer i ansiktet på mig. Då blir maken arg på barnet och skrek, barnet rusade in i sitt rum och låg och grät på sängen. Maken kommer då och trycker ner barnet i sängen och ryter ?nu får du lägga av!? Jag skyndar in och skriker att han ska gå därifrån för att det han gjorde var enormt fel. Jag är så arg. Han säger då att han vill skiljas, skriver ut papprena och ber mig skriva på. Säger då att jag skriver på efter jag kommit hem för jag ville då inte bara kvar hemma plus att jag och barnen var påklädda för att gå ut.
Maken sätter sig i soffan och surar, skäms också antar jag.
När vi kommer hem beter han sig som inget hänt, är glad och frågar hur i haft det ute....
Men jag är så arg, ledsen och besviken. Jag kan verkligen inte släppa händelsen. Och mina känslor är i princip borta... Han har så mycket att jobba på om han vill att jag ska stanna!
Vi pratade på kvällen om det och jag bad honom söka hjälp, om han vill ha mig kvar. Men just nu vet jag inte om jag vill stanna... är det ens värt det?
Men hur ska jag klara av att vara ensamstående med fyra barn? Utan körkort? Är det nån som lämnat så? Hur har ni klarat er?
Ber om ursäkt för rörig text. Är fortfarande sårad och arg.
!