Fars dag blir jobbigt (inkludera bonusdottern)

Dottern låter deprimerad på din beskrivning. Som att hon har mycket känslor hon inte får hjälp att handskas med och som att ingen riktigt anstränger sig för att hjälpa henne med det. Vad hjälper det om nån vill ha med en och pyssla när man mår dåligt? Det är ju inte för att du är dum som hon är som hon är, kanske bara väldigt mycket som hänt och fortfarande händer i henne, saker hon inte förstår, nya syskon, rädslor, osäkerheter, är hon fortfarande sin pappas ädelsten osv. eller bara en i mängden som kommer glömmas bort och inte riktigt räknas längre?

Ös kärlek på henne. Inte "nu ska vi ha det trevligt" utan riktig villkorslös kärlek. Säger ni att ni älskar henne? Är hon involverad i sin lillebror? Får de någon egentid?

Fast jag vet ingenting, jag talar bara ur erfarenhet. Lycka till. Hoppas det blir bättre.

Att inkludera någon innebär ju en valfrihet. Den verkar dottern här inte ha eftersom att ts blir besviken över att hon inte är glad och engagerad nog. Ts borde bjuda in dottern men låta henne välja på riktigt hur mycket hon vill engagera sig och framförallt visa att hon är lika uppskattad och betydelsefull oavsett om hon vill pyssla paket till sin pappa eller inte.

Fast när jag var 11-12 så klagade jag på allt som mamma planerade in för mig o mina yngre syskon och då fick jag vara hemma istället, slapp också gå på vissa firanden. Det är ingen som skulle tycka att det var nåt konstigt men varför ska det resoneras annorlunda med styvbarn för?

Jo jag tycker det är konstigt. Så gör vi inte med mitt bonusbarn här hemma. Har vi planerat något ska hon med även om hon visar sura miner och hellre vill stanna hemma och leka med kompisar (vilket hon redan gör hela tiden). Humöret luckras alltid upp sen då vi knappast tar med henne på tråkigheter.

Det här kan vara det mest konstruktiva och saknade rådet jag har fått som bonusmamma. Jag ska genast googla omvänd anknytning!

Jo jag tycker det är konstigt. Så gör vi inte med mitt bonusbarn här hemma. Har vi planerat något ska hon med även om hon visar sura miner och hellre vill stanna hemma och leka med kompisar (vilket hon redan gör hela tiden). Humöret luckras alltid upp sen då vi knappast tar med henne på tråkigheter.

Låt henne slippa vara med på dom sakerna som är så viktiga att vara med på.

Min 12åring här hemma kan också vara en riktig surpuppa. Jag drar med henne på sådana saker som är viktiga eller som jag Vet att hon kommer gilla när hon väl är på plats. Annars slipper hon.. Är inte roligt heller för dom andra med en som står och surar och bara vill hem.

Nu vet jag inte hur gammal hon är och det finns tillfällen då givetvis barnen ska med men jag tycker inte att det hela tiden behöver vara obligatorisk närvaro på precis alla aktiviteter.

Låter inte heller så taktiskt smart om jag ska vara ärlig. Ska dessa unga tonåringar växa upp till vuxna personer som omgivningen hela tiden behöver truga och slicka röv på för att få med sig?

Vem menar du skickar röv?

Efter 4 år tillsammans är relationen med bonusdottern 11 år svajjigare än någonsin. Hon visar väldigt mycket missnöje över hennes pappas val av partner i mig och att skaffa fler barn med mig.

Det blir inte roligt för mig att varje gång jag vill göra något med mina barn för mig själv, min sambo eller oss, behöva inkludera bonusdottern som bara blir nedstämd över allt som antyder att pappa ser oss andra som en familj.

Nu blir det fars dag till exempel och jag har köpt ett tv-spel jag vet att han vill ha och tänkte göra en hälsning från sonen men försökte som vanligt inkludera bonusdottern och frågade om hon ville pynta paketet och hjälpa till med ett kort från både henne och den gemensamma sonen.. jag fick mest bara ett sorgset ?okej..? som att jag försökte tvinga henne till något jobbigt.. med mungiporna ner mot golvet..

Att ha med henne att göra suger glädjen ur allt. Jag är väldigt pysslig av mig och firar stort som litet.. så även om det är för pappans skull jag vill fira fars dag känns det som att det förstår upplevelsen för min son. Och familjekänslan för mig och min son. Det var ju inte så här det skulle bli.. en familj ska väl vara fylld med kärlek, inte bitterhet..?

Ser framför mig ett liv där jag måste släpa med ett motvilligt barn på varje familjefotografering, osv. Fastän hon alltid står och demonstrativt surar så hon förstör bilderna. Sonens dop-bilder är t.ex helt förstörda. Jag inkluderar henne alltid.. mest för sambons skull. Men det blir aldrig bra.

Jag vill att min son ska känna min entusiasm och kärlek och en stark familjekänsla med traditioner han minns genom hela livet. Bonusdottern gör aktivt motstånd mot allt som inte inkluderar hennes biologiska mamma och det dom gjorde tillsammans med pappan innan mig.

Hade jag vetat det här i förväg hade jag aldrig gått in i relationen. Slut på gnäll.