Lyckliga separationer
Jag befinner mig i en ålder (40+) där många i par med barn runt i bekantskapskretsen går skilda vägar. De senaste 4 åren har tre av mina vänner skilt sig/inlett skilsmässa. Utöver det känner jag till 3 andra par som bara är bekanta, som också skiljer sig/separerar. Av dessa 6 par är samtliga mer eller mindre osams med exet och normal kommunikation när det gäller barnen funkar inte utan det är ständiga konflikter om än det ena än det andra.
Detta har fått mig att fundera på om jag och pappan till mitt äldsta barn är helt unika. Vi separerade för cirka 9 år sedan när barnet var 2 år och för oss har det alltid varit självklart att vi måste samarbeta och göra det som är bäst för vårt gemensamma barn, oavsett om vi är tillsammans eller inte.
Det är självklart för oss båda att ställa upp för varandra med byte av dag vid behov om man kan och det är självklart att gemensamt besluta om allt viktigt som rör barnet. Vi stämmer alltid av med varandra angående semestrar (vem som tar när) och eftersom båda i första hand tänker på barnet blir det aldrig något tjafs.
Vi har båda för längesedan gått vidare och är i nya förhållanden sen åtta år tillbaka. Det har således tillkommit både styvsyskon och halvsyskon till vårt barn. Jag är väldigt glad att mitt barn fått en vettig bonusmamma och har även bra kontakt med henne. Likaså respekterar mitt ex min partner och tycker väldigt mycket om sitt barns halvsyskon.
Nog finns det andra par där ute som också har solskenhistorier att komma med? Eller är det som man läser på Familjeliv att exet alltid är dum i huvudet och bonusföräldrar lika så?