Jag har varit precis där du är. Levde med en deprimerad man i 18 år. Vi har två barn tillsammans. Han var nog alltid mer eller mindre deprimerad, men jag förstod inte. Han fick en ordentlig förlossningsdepression när vi fick vårt andra barn. Jag väntade 8 år till, men sen gav jag upp. Jag insåg att jag själv höll på att gå under och bli deprimerad. Och att det troligen aldrig skulle bli bra igen. Han åt mediciner, men det hjälpte inte så han började också självmedicinera med alkohol.
Det var en stor ångest att lämna honom, med tanke på barnen. Så länge vi levde ihop så hade jag ju ändå koll på hur han mådde och vad han gjorde. Jag funderade länge på om jag skulle stanna och leva parallella liv. Det var ändå en trygghet i att leva två i huset med två inkomster. Men jag mådde inte bra själv. Han var otrevlig och krävande och gjorde ingenting för att hjälpa till eller försöka komma till rätta med det. Till slut insåg jag just det. Det fanns ingen sjukdomsinsikt och ingen vilja att göra något åt det. Jag gjorde allt jag kunde, det fanns inget mer jag kunde göra. Jag var tvungen att gå för att rädda mig själv, jag höll på att gå under.
Jag kan tipsa att läsa på om medberoende. Jag fick en bok av en vän och det var så mycket som föll på plats då. Den viktigaste insikten var att var och en är ansvarig för sig själv. Jag upplever att många som är deprimerade ofta säger att de inte får den hjälp de behöver, om de bara fick det eller det eller si eller så, så skulle de vara lyckliga. Mitt ex har ett allvarligt flyktbeteende. Han mådde dåligt av att bo där vi bodde, så vi flyttade. Han blev inte lyckligare för det. Han mådde dåligt si eller så, vi ändrade, han blev inte lyckligare för det. Det var en skön insikt när jag förstod det och slutade följa honom och hjälpa honom. Det kunde handla om att plötsligt åka hem från semestern för det var inte bra, eller köpa en motorcykel innan han ens hade körkort. Han har fått vård, mediciner och samtalsterapi (det har varit jag eller hans mamma som tagit med honom), men han är ändå inte nöjd, han tycker inte han får den hjälp han behöver.
Så det viktiga är nu. DU kan inte ta ansvar för honom! DU kan inte stanna för att han inte ska må sämre. DITT ansvar är dig själv och dina barn. INTE honom. DU har gjort vad du kunnat.
Hur det gick med barnen? Det funkade varannan vecka i 2 år. Sen kraschade det. Idag har jag enskild vårdnad, barnen vill inte träffa honom och det har ingen eller väldigt sporadisk kontakt. Detta efter att han fått för sig att han var olycklig i Sverige och behövde flytta till ett land långt borta. Så nej, han mår inte bättre idag. Men det är inte mitt ansvar.