• Mindfull

    Hon ville separera och skiljas

    Okej, vet inte hur jag ska börja så jag börjar någonstans och ursäktar ifall jag är för detaljerad eller skriver en bok.

    Jag och frun har varit i en relation i 10 år utan avbrott eller dylikt. Vi har ett barn på snart 4 år. Vi har inte haft några stora bråk emellan oss då vi alltid kunnat kommunicera med varandra och valt vilka strider som är värda att ta och vilka inte, så jag ser oss gärna som väldigt mogna och smarta nog att kunna se förbi onödig drama. För en månad sen släpper hon bomben och säger att vi behöver prata. 

    I den här konversationen berättar hon lite lätt att hon under ett års tid ungefär, har tänkt på om hon vill fortsätta, vad hennes mening i det hela är, om hon åstadkommit något i livet själv osv. Hon hade kommit fram till ett halvdant svar för sig själv att hon vill "Hitta sig själv". Hela konversationen var färsk och hon hade inte bestämt sig redan då för separation utan hon sa att hon hade samlat mod nog nu efter ett samtal från en opartisk vän, att nu prata om det med mig och berätta att detta funnits i tankarna. Det jag fick reda på under denna konversation var ytterst lite. Vi gick igenom vad hon kände och vad jag tyckte om det hela osv och försökte komma fram till någon lösning. 

    Lösningen var att hon skulle få lite space och tänka och ta itu med allt hon känner. Det går inte länge, kanske vecka eller 2 max, innan det dyker upp information från annat håll att hon då ska ha känslor för en kollega som tydligen valt att skilja sig under samma månad, pga min fru. Dom hade tjaffsat med varann om andra ämnen men senaste halvåret hade min fru varit det största ämnet dom tjaffsat om, och när min fru hade ringt ett samtal till denna kollega och berättat att hon känner att det är något men osäker på vad, då hade denna kollega valt att gå vidare och ta tag i skilsmässan och sagt till sin fru att min fru är anledningen. 

    Jag var ovetandes om att detta hade pågått smått i smyg bakom min rygg innan, att hon gått och fått lite känslor för hennes kollega och att det eskalerat så pass att hon blir huvudanledningen till att han kort efter också väljer att skiljas med sin partner. Enligt min fru så var det absolut ingenting allvarligt mer än att hon kände att det fanns nåt, att hon trivdes med han, att han fick henne att skratta och att han var i samma sociala nivå som henne. Att allt eskalerade först efter att vi hade tagit tag i att fylla i alla papper om skilsmässan. 

    Allt började då, alla lögner, mobilen blev fastklistrad i handen och följde med i princip överallt. Information dök upp att dom på hennes jobb i princip förstått vad som sker men inte sagt något, att dom är intima med varandra men försöker dölja det samtidigt. Bilder har skickats emellan dem från hennes sida osv. 
    Och varje gång jag konfronterat henne eller snarare frågat henne så har hon blivit aggressiv och sagt att jag frågar för mycket, samtidigt som hon säger att hon förstår och att jag har all rätt att försöka få svar. 

    Vi har haft ett antal samtal efter detta och jag har sagt åt henne att jag mår skit, jag orkar inte med det längre, att vara den som försöker pussla ihop allt och den enda som tar itu med alla känslor medan hon verkar leva i sin lilla fling bubbla och säger att "hon inte har tid för att ta itu med alla känslor just nu för hon måste kunna funktionera på jobbet utan att vara frånvarande". Har i senare hand märkt att det är mer en ursäkt för att hon är rädd för att ta itu med saker som är tunga känslomässigt. Gav henne ett ultimatum och sa att tills dess har du fått nog med tid att känna av vart du står med dina känslor för allt och inklusive den här kollegan.

    Under den här perioden sedan början av månaden har hon varit väldigt frånvarande hemma. Inte som i att hon smygit iväg till den här kollegan utan mer gömt sig bakom jobb, fyllt ut resterande tid med träning och när hon väl är hemma så är det inte länge till att hon ska lägga sig för att göra om samma rutin dagen efter. Det jag försöker påpeka här är att vårat barn har märkt av det jätte mycket att hon är borta och har börjat säga vissa kommentarer om det lite då och då som får mig nästan till tårar. Hon umgås knappt med barnet, och när hon väl är hemma så sitter mobilen fast i handen konstant. Hon gör vissa uppoffringar emellanåt då jag påpekat att hon kanske ska släppa ifrån sig den lite.

    Nu har vi situationen där vi kommit fram till att vi sover tillsammans än, med sonen emellan oss, för att inte flytta på barnet så mycket till en början. Men det går inte en natt utan att jag vaknar upp av känslan av obehag och tårar och svek och sorg och ja...listan är lång. Hon är helt stenkall och visar knappt känslor, men hon säger gärna att det är svårt och att hon ska försöka ta tag i känslorna snart, dock fyller hon hela sin tid med saker med flit så det aldrig blir av. 

    Ska sluta skriva nu för jag såg att det har blivit på tok för mycket, och då har jag utelämnat en hel del för att försöka vara kort. Men min fråga är, vad ska jag ta mig till. Hon har liksom hittat en att falla tillbaka på även om det bara är en flört, hon har sin bubbla att gömma sig i när det blir jobbigt och utifall jag skulle få nog och säga att det är helt över och vi ska flytta isär redan nu. Där står jag sen, tvingad att bara ta itu med allt som sker runtom (och det är inte lite) medan hon vägrar ta itu med känslor och det har tydligt skadat henne och hennes personlighet. 

  • Svar på tråden Hon ville separera och skiljas
  • Mindfull
    Anonym (Andrea) skrev 2019-12-07 19:02:54 följande:

    Vilken sits du hamnat i, hur har det gått?? Får oxå i separationstankar men det gör ont att ta beslut ..


    Ja det är i sin tur att jag uppdaterar här lite..

    Jag har gett henne regler så som att hon inte får prata med den kollegan hon har känslor för när hon är hemma, för att det bara känns super konstigt och gör ont när jag ser att hon plockar upp luren och skriver och snapar med honom. Och hon har gått med på det och förstår.

    Utöver det har jag gett ett ultimatum att till slutet av månaden så ska hon lägga alla korten på bordet och berätta både vad hon planerat med honom och känslor osv, men också berätta alla lögner hon dragit för mig fram tills dess, som hon erkänt finns men inte haft mod att berätta än. 

    Utöver det så har man haft bra dagar och sämre dagar, mindre bråk pga att jag inte pallat dra upp skit för att sen må dåligt i efterhand. Snart, efter årsskiftet så flyttar jag ut och vi ska försöka bo ifrån varandra en period och köra varannan vecka med sonen.

    Vet inte riktigt hur jag ska förklara att det är mellan oss, det är stelt men vi försöker spela glada och umgås och prata för sonens skull, men jag kan iaf känna av hur falskt det är emellanåt, att hon bara låter det rulla på som det kommer istället för att engagera sig. 

    Det som känns mest är ovetandet om hur mycket information som kommer när det väl är dags. Vad hon väljer, vad hon ljugit om osv, allt. Att bara gå runt i ovisshet på en bomb som är oundvikligt men behövande för att jag ska veta precis hur allt ligger till och vart jag står så att jag kan gå vidare därifrån med vetskapen om att nu finns det inget hemligt mellan oss och vi tar allt med start på ett nytt kapitel där vi bor isär och hinna sakna varandra med tiden osv. 

    Går du runt och tänker på att du vill separera eller hur menar du? Eller gör din partner det?
  • Anonym (lycka till)
    Mindfull skrev 2019-12-12 14:47:54 följande:
    Ja det är i sin tur att jag uppdaterar här lite..

    Jag har gett henne regler så som att hon inte får prata med den kollegan hon har känslor för när hon är hemma, för att det bara känns super konstigt och gör ont när jag ser att hon plockar upp luren och skriver och snapar med honom. Och hon har gått med på det och förstår.

    Utöver det har jag gett ett ultimatum att till slutet av månaden så ska hon lägga alla korten på bordet och berätta både vad hon planerat med honom och känslor osv, men också berätta alla lögner hon dragit för mig fram tills dess, som hon erkänt finns men inte haft mod att berätta än. 

    Utöver det så har man haft bra dagar och sämre dagar, mindre bråk pga att jag inte pallat dra upp skit för att sen må dåligt i efterhand. Snart, efter årsskiftet så flyttar jag ut och vi ska försöka bo ifrån varandra en period och köra varannan vecka med sonen.

    Vet inte riktigt hur jag ska förklara att det är mellan oss, det är stelt men vi försöker spela glada och umgås och prata för sonens skull, men jag kan iaf känna av hur falskt det är emellanåt, att hon bara låter det rulla på som det kommer istället för att engagera sig. 

    Det som känns mest är ovetandet om hur mycket information som kommer när det väl är dags. Vad hon väljer, vad hon ljugit om osv, allt. Att bara gå runt i ovisshet på en bomb som är oundvikligt men behövande för att jag ska veta precis hur allt ligger till och vart jag står så att jag kan gå vidare därifrån med vetskapen om att nu finns det inget hemligt mellan oss och vi tar allt med start på ett nytt kapitel där vi bor isär och hinna sakna varandra med tiden osv. 

    Går du runt och tänker på att du vill separera eller hur menar du? Eller gör din partner det?
    Hej TS! Nu har jag läst tråden. Fy fan vad grymma människor kan vara. 

    Du behöver hjälp och stöd. Jag skulle rekommendera att du går och pratar med en psykolog.

    Jag har några enkla tips:

    1. Ring din vårdcentral en morgon när de öppnar och boka akuttid. På så vis får du tid samma dag, annars kan det ta flera veckor.

    2. Prata med en läkare och förklara hela situationen med din fru och ditt barn. Du mår riktigt dåligt och behöver en psykolog att prata med om hur du ska ta dig igenom det här. Dels kan det vara bra att prata med en psykolog som har kunskap kring relationer och affektioner (känslor), men även någon som är bra på trauma och kriser. 

    3. Betona att det är otroligt viktigt att du får hjälp. Läkaren skickar då en remiss och du bör få gå och prata med en psykolog inom någon vecka. Om du gör det nu bör du få komma strax efter jul och nyår. Läkaren kan inte neka dig vård.

    Värt att notera är att om du går genom din vårdcentral blir det MYCKET billigare. Olika landsting har olika avtal, men i mitt landsting kostar ett samtal 100 kr och man har rätt till 10 samtal per remiss. Privat kan ett samtal kosta 1000 kr om inte mer.

    Stort lycka till! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Punkt)
    Anonym (lycka till) skrev 2019-12-12 15:33:51 följande:

    Hej TS! Nu har jag läst tråden. Fy fan vad grymma människor kan vara. 

    Du behöver hjälp och stöd. Jag skulle rekommendera att du går och pratar med en psykolog.

    Jag har några enkla tips:

    1. Ring din vårdcentral en morgon när de öppnar och boka akuttid. På så vis får du tid samma dag, annars kan det ta flera veckor.

    2. Prata med en läkare och förklara hela situationen med din fru och ditt barn. Du mår riktigt dåligt och behöver en psykolog att prata med om hur du ska ta dig igenom det här. Dels kan det vara bra att prata med en psykolog som har kunskap kring relationer och affektioner (känslor), men även någon som är bra på trauma och kriser. 

    3. Betona att det är otroligt viktigt att du får hjälp. Läkaren skickar då en remiss och du bör få gå och prata med en psykolog inom någon vecka. Om du gör det nu bör du få komma strax efter jul och nyår. Läkaren kan inte neka dig vård.

    Värt att notera är att om du går genom din vårdcentral blir det MYCKET billigare. Olika landsting har olika avtal, men i mitt landsting kostar ett samtal 100 kr och man har rätt till 10 samtal per remiss. Privat kan ett samtal kosta 1000 kr om inte mer.

    Stort lycka till! 


    Jag håller med om att Ts bör få perspektiv och prata med någon, för jag ser fortfarande att han tror att det ska lösa sig och att de har en framtid som par. Hade vi fått hennes version också så hade det troligtvis sett helt annorlunda ut, det är jag övertygad om. Man känner när känslorna är borta. Då blir man som Ts fru. Man slutar bry sig, blir egoist.

    För övrigt finns det flera appar som tar emot par eller enskilt utan vårdcentralen. Mindler, KRY, Doktor.nu, pratamera, bara att googla parterapi. Man kan chatta, videosamtal eller träffas live. De som arbetar på vårdcentralerna är ofta kuratorer. De har inte den inriktningen som Ts behöver. En kurator är bra på myndighetskontakter och att lyssna, men de har svårt att komma med några konkreta lösningar. Det ingår inte i deras jobb. Visst kan man komma till någon som är engagerad i sitt yrke och ger det lilla extra, men de är få. Tyvärr.
  • Anonym (lycka till)
    Anonym (Punkt) skrev 2019-12-12 16:47:00 följande:
    Jag håller med om att Ts bör få perspektiv och prata med någon, för jag ser fortfarande att han tror att det ska lösa sig och att de har en framtid som par. Hade vi fått hennes version också så hade det troligtvis sett helt annorlunda ut, det är jag övertygad om. Man känner när känslorna är borta. Då blir man som Ts fru. Man slutar bry sig, blir egoist.

    För övrigt finns det flera appar som tar emot par eller enskilt utan vårdcentralen. Mindler, KRY, Doktor.nu, pratamera, bara att googla parterapi. Man kan chatta, videosamtal eller träffas live. De som arbetar på vårdcentralerna är ofta kuratorer. De har inte den inriktningen som Ts behöver. En kurator är bra på myndighetskontakter och att lyssna, men de har svårt att komma med några konkreta lösningar. Det ingår inte i deras jobb. Visst kan man komma till någon som är engagerad i sitt yrke och ger det lilla extra, men de är få. Tyvärr.
    Jag menar inte att ts ska gå till en kurator, utan en utbildad psykolog. Alltså inte gå på själva vårdcentralen (ytterst få vc har psykologer), men remissen skickas vidare, ofta till en privat mottagning som landstinget har avtal med (det är landstinget som betalar större delen av kostnaden).

    Jag har själv när jag mått dåligt gjort detta och det har verkligen hjälpt. Jag har ingen erfarenhet av att få samtalsterapi via en app, det beror helt på hur man är men jag föredrar att gå och prata med någon utan en skräm emellan.
  • Anonym (Sad)

    Hur går det  för dej T.S ?

  • Anonym (Långt)

    Har hon kommit så långt i tankarna att funderar på att lämna dig för kollegan har hon ju redan också varit otrogen. Den risken skulle hon inte ta annars. Kan du tänka dig leva med henne trots otroheten? Ifall hon då ?väljer? dig?

  • Mindfull
    Anonym (Sad) skrev 2020-02-12 09:41:40 följande:

    Hur går det  för dej T.S ?


    Lever V.V nu. Hon fick behålla lägenheten pga avstånd till förskola för barnet. Hon blev dumpad stenhårt av kollegan hon börja hela det här med, hittade en annan som rebound men även där föll det och nu söker hon vilt för att fylla ett tomrum. Hon har inte gått igenom alla känslor som denna resa har skapat och hon är inne i en fas där hon tror att om hon skjuter på det så mycket det går så försvinner det med tiden. Det rasar för henne sakta men säkert med andra ord, men hon drar på ett spel för att verka orörd.

    För min del, jag har kommit förbi sörjandet, illamåendet, tankarna, hatet, tja allt det som tillkommer. Jag har startat eget och även investerar mycket tid i mig själv och även sonen. När det gäller sonen så märks det att han inte får samma uppmärksamhet som han får när han är med mig. Jag tar en dag i taget helt enkelt och försöker skapa en mening själv, i hopp om att lite längre fram på vägen dyker upp en likasinnad person som tar mig för den jag är och har ärlighet som grund.

    Summa sumarum: Ska väl säga att hon är i ett stadie där hon får känna av sitt val från alla håll och det märks på henne med försämrad sömn, okontrollerad lust efter uppmärksamhet osv. Men det är inte mitt huvudvärk längre. Och för min del så mår jag bra idag. Saknar henne, eller rättare sagt saknar det vi hade innan allt det här dök upp, men om det bara är en bild jag saknar, så finns det nog någon som gärna gör den verklig med mig framöver.

    :)
  • Mindfull
    Anonym (Långt) skrev 2020-02-12 10:57:39 följande:

    Har hon kommit så långt i tankarna att funderar på att lämna dig för kollegan har hon ju redan också varit otrogen. Den risken skulle hon inte ta annars. Kan du tänka dig leva med henne trots otroheten? Ifall hon då ?väljer? dig?


    Hon var inte otrogen med han innan eller under tiden, men spelar ingen roll längre för han dumpade henne och även bytte jobb. Så hon stod där som en idiot efter allt, och jag kunde inte hjälpa att känna en gnutta skadeglädje iaf för allt skit hon fått mig må genom månader. 

    Hade det blivit så att hon velat komma tillbaks till mig så hade jag kanske gett det ett försök om det är otrohet som i att hon max hånglat osv, men mer intimt än det hade nog absolut inte funkat för mig. Att vilja dra iväg och knulla någon sen komma tillbaks och säga "Förlåt älskling, men jag är här nu, vi låg bara inget mer"...nää, är inte så desperat på långa vägar att jag skulle tillåta mig själv ta sån skit :)
  • Anonym (lycka till)
    Mindfull skrev 2019-12-12 14:47:54 följande:
    Ja det är i sin tur att jag uppdaterar här lite..

    Jag har gett henne regler så som att hon inte får prata med den kollegan hon har känslor för när hon är hemma, för att det bara känns super konstigt och gör ont när jag ser att hon plockar upp luren och skriver och snapar med honom. Och hon har gått med på det och förstår.

    Utöver det har jag gett ett ultimatum att till slutet av månaden så ska hon lägga alla korten på bordet och berätta både vad hon planerat med honom och känslor osv, men också berätta alla lögner hon dragit för mig fram tills dess, som hon erkänt finns men inte haft mod att berätta än. 

    Utöver det så har man haft bra dagar och sämre dagar, mindre bråk pga att jag inte pallat dra upp skit för att sen må dåligt i efterhand. Snart, efter årsskiftet så flyttar jag ut och vi ska försöka bo ifrån varandra en period och köra varannan vecka med sonen.

    Vet inte riktigt hur jag ska förklara att det är mellan oss, det är stelt men vi försöker spela glada och umgås och prata för sonens skull, men jag kan iaf känna av hur falskt det är emellanåt, att hon bara låter det rulla på som det kommer istället för att engagera sig. 

    Det som känns mest är ovetandet om hur mycket information som kommer när det väl är dags. Vad hon väljer, vad hon ljugit om osv, allt. Att bara gå runt i ovisshet på en bomb som är oundvikligt men behövande för att jag ska veta precis hur allt ligger till och vart jag står så att jag kan gå vidare därifrån med vetskapen om att nu finns det inget hemligt mellan oss och vi tar allt med start på ett nytt kapitel där vi bor isär och hinna sakna varandra med tiden osv. 

    Går du runt och tänker på att du vill separera eller hur menar du? Eller gör din partner det?
    Bra jobbat. Det märks att du är på en helt annan plats mentalt :)

    Nu är det värsta över och om du fortsätter ska du se att du kommer må riktigt bra snart.
  • Anonym (Hasse)
    Mindfull skrev 2020-02-14 13:52:37 följande:

    Hon var inte otrogen med han innan eller under tiden, men spelar ingen roll längre för han dumpade henne och även bytte jobb. Så hon stod där som en idiot efter allt, och jag kunde inte hjälpa att känna en gnutta skadeglädje iaf för allt skit hon fått mig må genom månader. 

    Hade det blivit så att hon velat komma tillbaks till mig så hade jag kanske gett det ett försök om det är otrohet som i att hon max hånglat osv, men mer intimt än det hade nog absolut inte funkat för mig. Att vilja dra iväg och knulla någon sen komma tillbaks och säga "Förlåt älskling, men jag är här nu, vi låg bara inget mer"...nää, är inte så desperat på långa vägar att jag skulle tillåta mig själv ta sån skit :)


    Vad tror du ligger bakom att hon sökt sig till en annan man?
  • Anonym (lkjhg)
    Mindfull skrev 2019-11-24 16:15:37 följande:
    1: Ja det stämmer
    2: Ja processen har påbörjat och 6 månader ska ticka nu

    Tur att du hängde med trots mitt sätt att skriva på samt att det blev en hel del text.
    Jag känner bara hur jävla svag jag är just nu för att acceptera att detta händer och att hon redan har en att falla tillbaka till medans jag står och tampas med alla känslor från alla håll och tvekar på mig själv och tja...allt det som tydligen alla går igenom i en separation. 

    Nej hon verkar inte vara mottaglig till att försöka lappa ihop det just nu utan helst flyr undan allt ansvar och känslor och fyller all tomrum med jobb. Jag känner att det bara är jag som gång på gång försöker göra förändringar, till hennes fördel, saker hon nämnt som jag hade lagt på latsidan så att säga, allt sånt har jag tagit tag i och mer därtill för att åtminstone känna att det finns någon chans till att jag kan rättfärdiga något, och åtminstone försöka ge oss en chans till. Ifall att det inte skulle funka då har jag åtminstone fått min chans och vet själv att det inte gick, men är inte 10 år samt ett barn värt att åtminstone ge sin partner en chans känner jag?

    Sovrutiner försöker vi med, hon har sovit hos sin mamma eller pappa (Även de är skillda) någon natt och jag har sovit hos mina föräldrar, för att få lite hum om hur det kommer kännas efteråt, samt ge varandra andrum. Planen är att flytta isär så småningom såklart för att hon vill försöka se hur det är att stå på egna ben och vara själv, och det kan jag inte säga emot, samt att det är just space hon vill ha emellan oss för att få ordning på allt, så det går hand i hand.

    Ja du har tolkat det rätt i stort sätt. Hon är redan någon annanstans mentalt. Gör bara så ont att veta att hon efter såhär lång tid redan kan känna något för en annan och inte visa någon skam eller ångest eller någon känsla alls mer än att repetera orden "Jag hör vad du säger"....som ekar i hela kroppen varje natt =/

    Du påbörjar din sorgeperiod över det som inte höll mellan er. Hon påbörjade sin redan för ett år sen. Hon är klar alltså är det inte konstigt att hon är 'kall'. Jag vet med mig att jag hade blivit likadan, jag vill inte riskera att trilla tillbaka om jag har bestämt mig bara för att jag tycker synd om den andre. Rätt eller fel, det är ett sätt att handskas med det.


    Personligen tycker jag själv det är bättre att bli behandlad så om den andre vill skiljas men inte jag. Det gör att jag kan komma över denne fortare. Om mannen är snäll och rar då tänds alltid hoppet att kanske, kanske kan det gå att reparera och för varje gång jag upptäcker att så inte är fallet så gör det ont igen. Om mitt ex istället är kallt artig eller helt frånvarande så inser jag fortare att det är kört och jag kan då gå vidare med mitt liv. 

    Mitt råd till dig TS är att börja planera för ett liv utan henne. Vem ska flytta? Ska båda flytta? Äger ni bostaden och hur ska ni isf dela upp det hela? Hur ska ni ha ert barn? Ska ni ha strikt varannan vecka direkt, eller ha 3 dagar var i stöten till en början så det inte blir så lång tid för barnet. Ska ni rent av flytta ni vuxna, varannan v eller hur ni väljer, och låta barnet bo kvar i er bostad jämt? 


    Hur ska loven se ut? Semestrarna? Jul och andra högtider? Allt bör finnas skriftligt och undertecknat, tom överlämningarna är bra om man har skriftligt. Vem hämtar och lämnar? Vart hämtar och lämnar man? Hemma hos varandra eller förskolan/skolan? Hur delar ni upp inköp till barnet? Jag föreslår ett konto ni båda har tillgång till där barnbidraget sätts in och ev en slant till från er vardera, hur stor får ni bestämma själva. Antingen lika mycket var eller så i % utefter vad ni tjänar var och en. (Eller har kvar efter att allt nödvändigt är betalt) Det kontot betalar barnets kläder, cykel osv medan var och en står för mat etc på sin tid. 

    Det är jobbigt och mycket att ta in, men ju förr du börjar, desto fortare kan du börja ditt nya liv tillsammans med sonen. Ang sovarrangemangen, försök lära sonen sova i eget rum, ev tillsammans med en av er, ni kan byta med samma intervall som ni sen tänker ha när ni inte bor ihop längre. 


     

  • Mindfull
    Anonym (lycka till) skrev 2020-02-14 15:44:14 följande:
    Bra jobbat. Det märks att du är på en helt annan plats mentalt :)

    Nu är det värsta över och om du fortsätter ska du se att du kommer må riktigt bra snart.
    Tack,
    Jo jag känner mig mentalt och snart även helt fysiskt på en annan plats än där jag var innan. Med allt som hänt senaste tiden nu från hennes sida så är hon mer destruktiv än i början när jag skrev mitt inlägg, och det är liksom jätte tydligt men jag orkar inte vara den som behöver påpeka saker längre för att hon är för blind, hon får lösa det själv :)

    Uppskattar din stöttning
  • Mindfull
    Anonym (Hasse) skrev 2020-02-14 21:03:34 följande:
    Vad tror du ligger bakom att hon sökt sig till en annan man?
    Hon är en relations tjej rakt av. När det gäller en relation så är hon trogen och gör så gott hon kan och det är dessvärre allt hon kan. Att hon sökte sig vidare var osäkerhet, hon är inte en sådan person som kan se en process och acceptera att den måste gås igenom för att nå målet utan hon vill helst se processen och bli klar med den på en gång. Men som ALLA människor bör veta, så är livet aldrig så enkelt och själva resan till ett långsiktigt mål är inget man tar genvägar på. Där någonstans hamna hon på villospår, och med lite drama från jobb och snack om skilsmässor från kollegor som också skulle skilja sig så matades hon med att det är det enda sättet för att nå ett mål snabbt, genom att avsluta allt man påbörjat eller har och blint förkorta sin resa och förlita sig på orden "Det löser sig".

    Hon stängde av allt och bara körde på att hitta genvägar, så som att bli kär på nytt, skaffa starka känslor fort, ändra prioriteringar radikalt och även personlighet så som att hon aldrig rökt eller snusat innan, eller druckit kaffe eller lyssnat på hårdrock osv, allt det börjades på en och samma gång i samband med det jag nämnde innan. Och i allt det här så förlora hon det allra viktigaste förutom sig själv på vägen, och det är vårat gemensamma barns uppmärksamhet. 

    Hon är fast besluten i att "det kommer lösa sig" och upprepar dessa ord mellan varje mening i princip för att intala sig själv en lögn tillräckligt att hon till slut tror på den själv. 

    Men det finns en anledning till varför frasen "sanningen varar längst" har sin existens, och det är något hon redan börjat känna av att det kommer ifatt henne. 
    Hon lär kollapsa snart och veta varken ut eller in och utan tvekan kontakta mig i hopp om....tja...vad som helst? så länge hon får en reaktion av mig, men idag har jag investerat så mycket tid i mig själv sen allt detta börja att när väl den dagen kommer att hon fallit helt, så är jag osäker på vad jag svarar med.
  • Mindfull
    Anonym (lkjhg) skrev 2020-02-14 21:22:09 följande:

    Du påbörjar din sorgeperiod över det som inte höll mellan er. Hon påbörjade sin redan för ett år sen. Hon är klar alltså är det inte konstigt att hon är 'kall'. Jag vet med mig att jag hade blivit likadan, jag vill inte riskera att trilla tillbaka om jag har bestämt mig bara för att jag tycker synd om den andre. Rätt eller fel, det är ett sätt att handskas med det.


    Personligen tycker jag själv det är bättre att bli behandlad så om den andre vill skiljas men inte jag. Det gör att jag kan komma över denne fortare. Om mannen är snäll och rar då tänds alltid hoppet att kanske, kanske kan det gå att reparera och för varje gång jag upptäcker att så inte är fallet så gör det ont igen. Om mitt ex istället är kallt artig eller helt frånvarande så inser jag fortare att det är kört och jag kan då gå vidare med mitt liv. 

    Mitt råd till dig TS är att börja planera för ett liv utan henne. Vem ska flytta? Ska båda flytta? Äger ni bostaden och hur ska ni isf dela upp det hela? Hur ska ni ha ert barn? Ska ni ha strikt varannan vecka direkt, eller ha 3 dagar var i stöten till en början så det inte blir så lång tid för barnet. Ska ni rent av flytta ni vuxna, varannan v eller hur ni väljer, och låta barnet bo kvar i er bostad jämt? 


    Hur ska loven se ut? Semestrarna? Jul och andra högtider? Allt bör finnas skriftligt och undertecknat, tom överlämningarna är bra om man har skriftligt. Vem hämtar och lämnar? Vart hämtar och lämnar man? Hemma hos varandra eller förskolan/skolan? Hur delar ni upp inköp till barnet? Jag föreslår ett konto ni båda har tillgång till där barnbidraget sätts in och ev en slant till från er vardera, hur stor får ni bestämma själva. Antingen lika mycket var eller så i % utefter vad ni tjänar var och en. (Eller har kvar efter att allt nödvändigt är betalt) Det kontot betalar barnets kläder, cykel osv medan var och en står för mat etc på sin tid. 

    Det är jobbigt och mycket att ta in, men ju förr du börjar, desto fortare kan du börja ditt nya liv tillsammans med sonen. Ang sovarrangemangen, försök lära sonen sova i eget rum, ev tillsammans med en av er, ni kan byta med samma intervall som ni sen tänker ha när ni inte bor ihop längre. 


     


    Du har citerat ett lite äldre inlägg av mig, men det du skrev är inte tokigt alls och förstår dig helt och hållet. Idag lever vi varannan vecka med barnet, allt annat runt omkring är planerat och påskrivet för enkelhetens skull och jag har även varit den som tagit steget att säga att vi inte ska ha någon utomstående kontakt med varandra förutom när det gäller barnet. Jag bor hos föräldrarna för tillfället och hon fick ha kvar lägenheten för att förenkla med förskola då den ligger 2 min ifrån. Sonen har redan vant sig ovanligt snabbt nog med att få delad tid med varannan förälder och han har inte tagit någon skada i någon form än som man sett. Enda som vi märkt är att han inte trivs hos henne lika mycket som när han är med mig under min vecka, mycket pga att hon inte har sin fokus prioriterad eller får samma stöd från hennes familj för den delen. 

    Jag har redan kommit långt i hela läkningsprocessen och det måste jag erkänna är mycket pga att det var sjukt mycket som hände under en och samma gång i början och jag tvingades att ta itu med allt samtidigt utan stöd från hennes håll alls. Men för varje hinder jag kom över så kände jag hur jag växte och insåg mer klart vad mitt nästa steg måste bli för att kunna fortsätta ställa mig upp tills jag står upp helt och rakryggad och kunna säga "Aj, det där gjorde ont, aja då kör vi vidare med MITT liv då".

    Har investerat så mycket tid och tankar, tårar och sömlösa nätter i mig själv för att nå dit jag är idag och stolt kunna säga att jag inte ser tillbaka längre. Jag har inte tid helt enkelt för livet tickar framåt och jag har min första prioritet fortfarande aktiv och det är sonen. Ingenting som händer omkring får hindra hans framtid på något sätt, och det är motivation nog för mig att längta efter nästa dag, och dagen efter det och smått och sakta börja bygga upp ett hopp igen om att någonstans där ute finns det en kvinna som ser mig, min väg och väljer att med ärlighet som grund, följa med och skapa en mening tillsammans.

    Men fokus tills dess är självklart på mig och sonen, släpper inte in första eller andra bästa pga saknaden av närhet och dylikt. Personen behöver klicka med mig och sonen på en naturlig plan och ta det därefter :)

    Uppskattar att du tog dig tid att skriva dina tips ändå och hela ditt inlägg för den delen. Att än idag se folk kommentera och visa stöttning betyder mycket för mig trots att jag känner mig starkare redan sen början av allt detta ^^
  • Mindfull
    Anonym (lkjhg) skrev 2020-02-14 21:22:09 följande:

    Du påbörjar din sorgeperiod över det som inte höll mellan er. Hon påbörjade sin redan för ett år sen. Hon är klar alltså är det inte konstigt att hon är 'kall'. Jag vet med mig att jag hade blivit likadan, jag vill inte riskera att trilla tillbaka om jag har bestämt mig bara för att jag tycker synd om den andre. Rätt eller fel, det är ett sätt att handskas med det.


    Personligen tycker jag själv det är bättre att bli behandlad så om den andre vill skiljas men inte jag. Det gör att jag kan komma över denne fortare. Om mannen är snäll och rar då tänds alltid hoppet att kanske, kanske kan det gå att reparera och för varje gång jag upptäcker att så inte är fallet så gör det ont igen. Om mitt ex istället är kallt artig eller helt frånvarande så inser jag fortare att det är kört och jag kan då gå vidare med mitt liv. 

    Mitt råd till dig TS är att börja planera för ett liv utan henne. Vem ska flytta? Ska båda flytta? Äger ni bostaden och hur ska ni isf dela upp det hela? Hur ska ni ha ert barn? Ska ni ha strikt varannan vecka direkt, eller ha 3 dagar var i stöten till en början så det inte blir så lång tid för barnet. Ska ni rent av flytta ni vuxna, varannan v eller hur ni väljer, och låta barnet bo kvar i er bostad jämt? 


    Hur ska loven se ut? Semestrarna? Jul och andra högtider? Allt bör finnas skriftligt och undertecknat, tom överlämningarna är bra om man har skriftligt. Vem hämtar och lämnar? Vart hämtar och lämnar man? Hemma hos varandra eller förskolan/skolan? Hur delar ni upp inköp till barnet? Jag föreslår ett konto ni båda har tillgång till där barnbidraget sätts in och ev en slant till från er vardera, hur stor får ni bestämma själva. Antingen lika mycket var eller så i % utefter vad ni tjänar var och en. (Eller har kvar efter att allt nödvändigt är betalt) Det kontot betalar barnets kläder, cykel osv medan var och en står för mat etc på sin tid. 

    Det är jobbigt och mycket att ta in, men ju förr du börjar, desto fortare kan du börja ditt nya liv tillsammans med sonen. Ang sovarrangemangen, försök lära sonen sova i eget rum, ev tillsammans med en av er, ni kan byta med samma intervall som ni sen tänker ha när ni inte bor ihop längre. 


     


    Du har citerat ett lite äldre inlägg av mig, men det du skrev är inte tokigt alls och förstår dig helt och hållet. Idag lever vi varannan vecka med barnet, allt annat runt omkring är planerat och påskrivet för enkelhetens skull och jag har även varit den som tagit steget att säga att vi inte ska ha någon utomstående kontakt med varandra förutom när det gäller barnet. Jag bor hos föräldrarna för tillfället och hon fick ha kvar lägenheten för att förenkla med förskola då den ligger 2 min ifrån. Sonen har redan vant sig ovanligt snabbt nog med att få delad tid med varannan förälder och han har inte tagit någon skada i någon form än som man sett. Enda som vi märkt är att han inte trivs hos henne lika mycket som när han är med mig under min vecka, mycket pga att hon inte har sin fokus prioriterad eller får samma stöd från hennes familj för den delen. 

    Jag har redan kommit långt i hela läkningsprocessen och det måste jag erkänna är mycket pga att det var sjukt mycket som hände under en och samma gång i början och jag tvingades att ta itu med allt samtidigt utan stöd från hennes håll alls. Men för varje hinder jag kom över så kände jag hur jag växte och insåg mer klart vad mitt nästa steg måste bli för att kunna fortsätta ställa mig upp tills jag står upp helt och rakryggad och kunna säga "Aj, det där gjorde ont, aja då kör vi vidare med MITT liv då".

    Har investerat så mycket tid och tankar, tårar och sömlösa nätter i mig själv för att nå dit jag är idag och stolt kunna säga att jag inte ser tillbaka längre. Jag har inte tid helt enkelt för livet tickar framåt och jag har min första prioritet fortfarande aktiv och det är sonen. Ingenting som händer omkring får hindra hans framtid på något sätt, och det är motivation nog för mig att längta efter nästa dag, och dagen efter det och smått och sakta börja bygga upp ett hopp igen om att någonstans där ute finns det en kvinna som ser mig, min väg och väljer att med ärlighet som grund, följa med och skapa en mening tillsammans.

    Men fokus tills dess är självklart på mig och sonen, släpper inte in första eller andra bästa pga saknaden av närhet och dylikt. Personen behöver klicka med mig och sonen på en naturlig plan och ta det därefter :)

    Uppskattar att du tog dig tid att skriva dina tips ändå och hela ditt inlägg för den delen. Att än idag se folk kommentera och visa stöttning betyder mycket för mig trots att jag känner mig starkare redan sen början av allt detta ^^
  • Anonym (lkjhg)
    Mindfull skrev 2020-02-16 16:51:57 följande:
    Du har citerat ett lite äldre inlägg av mig, men det du skrev är inte tokigt alls och förstår dig helt och hållet. Idag lever vi varannan vecka med barnet, allt annat runt omkring är planerat och påskrivet för enkelhetens skull och jag har även varit den som tagit steget att säga att vi inte ska ha någon utomstående kontakt med varandra förutom när det gäller barnet. Jag bor hos föräldrarna för tillfället och hon fick ha kvar lägenheten för att förenkla med förskola då den ligger 2 min ifrån. Sonen har redan vant sig ovanligt snabbt nog med att få delad tid med varannan förälder och han har inte tagit någon skada i någon form än som man sett. Enda som vi märkt är att han inte trivs hos henne lika mycket som när han är med mig under min vecka, mycket pga att hon inte har sin fokus prioriterad eller får samma stöd från hennes familj för den delen. 

    Jag har redan kommit långt i hela läkningsprocessen och det måste jag erkänna är mycket pga att det var sjukt mycket som hände under en och samma gång i början och jag tvingades att ta itu med allt samtidigt utan stöd från hennes håll alls. Men för varje hinder jag kom över så kände jag hur jag växte och insåg mer klart vad mitt nästa steg måste bli för att kunna fortsätta ställa mig upp tills jag står upp helt och rakryggad och kunna säga "Aj, det där gjorde ont, aja då kör vi vidare med MITT liv då".

    Har investerat så mycket tid och tankar, tårar och sömlösa nätter i mig själv för att nå dit jag är idag och stolt kunna säga att jag inte ser tillbaka längre. Jag har inte tid helt enkelt för livet tickar framåt och jag har min första prioritet fortfarande aktiv och det är sonen. Ingenting som händer omkring får hindra hans framtid på något sätt, och det är motivation nog för mig att längta efter nästa dag, och dagen efter det och smått och sakta börja bygga upp ett hopp igen om att någonstans där ute finns det en kvinna som ser mig, min väg och väljer att med ärlighet som grund, följa med och skapa en mening tillsammans.

    Men fokus tills dess är självklart på mig och sonen, släpper inte in första eller andra bästa pga saknaden av närhet och dylikt. Personen behöver klicka med mig och sonen på en naturlig plan och ta det därefter :)

    Uppskattar att du tog dig tid att skriva dina tips ändå och hela ditt inlägg för den delen. Att än idag se folk kommentera och visa stöttning betyder mycket för mig trots att jag känner mig starkare redan sen början av allt detta ^^

    Hoppsan, jag hade lite för bråttom alltså  


     


    Vad härligt att det ändå har löst sig för dig och sonen så pass bra Jag hoppas ni hittar rätt vad gäller bostad också.  

  • Mindfull
    Anonym (lkjhg) skrev 2020-02-16 19:51:51 följande:

    Hoppsan, jag hade lite för bråttom alltså  


     


    Vad härligt att det ändå har löst sig för dig och sonen så pass bra Jag hoppas ni hittar rätt vad gäller bostad också.  


    Hehe tackar :)!
    Ja bostad ska nog lösa sig vartefter, jag har inte bråttom men samtidigt stressar jag mig själv med flit lite för att jag klarar inte av att inte bo i eget hem, även om man finns hos föräldrar som välkomnar mig med öppna armar så är jag för egen av mig att jag känner att jag tränger mig på. Men det ska nog lösa sig så småningom, och förhoppningsvis är det rätt med avstånd till förskola och själva känslan av ett hem på 2 och inte 3.
Svar på tråden Hon ville separera och skiljas