han vill inte presentera mig för familjen trots att vi varit tillsammans i 3 år
Hej!
Jag håller på att bli tokig av alla tankar & känslor kring min relation så jag vänder mig till er nu för att kanske få lite kloka råd & tips... Jag har spenderat mina 3 senaste år med en kille som jag i början var djupt förälskad i men idag känns det inte riktigt samma sak...
Problemet är då alltså att:
1. Jag upplever att vår relation inte leder någonstans, den är väldigt tråkig och enformig
2. Efter 3 är har vi inte tagit några steg vidare alls, han vill fortfarande inte presentera familjen.. jag har knappt nånsin umgåtts med hans vänner, han vill heller inte flytta ihop eller prata om förlovning etc.
3. På senare tid har jag även börjat oroa mig om hans religion kan komma oss emellan då han är muslim och jag inte alls är bunden till någon religion. Vi har till viss del liknande kultur men han kommer från ett religöst hem och det gör absolut inte jag.
4. Jag stör mig på att han fortfarande bor hemma hos sin mamma trots att han har goda möjligheter att flytta ut och ta ett steg i vuxenlivet. Att tillägga är att hans pappa gick bort i somras i en svår sjukdom, så han har under en längre period varit deprimerad utifrån vad jag kunnat konstatera. Jag är dock orolig att han alltid kommer fastna i denna bubbla hemma och känna sig ansvarig att bo i samma hus som mamman för att inte lämna henne ensam.
5. Jag har börjat tröttna väldigt mycket då vi är ett sjukt tråkigt par....jag upplever att han under dessa år aldrig varit genuint glad utan bara gjort saker för ?andras skull?. Vi hittar nästan aldrig på något roligt och om vi gör det är det 9/10 gånger på mitt intiativ, de bästa vi kan göra är att gå ut och käka någon dag eller gå på bio, resten av tiden vill han endast ha hemmakvällar (när tillfälle finns) eftersom jag bor med syrran och han med sin mamma. Jag har inga problem att ta steget vidare att presentera varandra för familjen, flytta ihop och förlova oss tex, men han är inte riktigt där än... jag börjar tröttna otroligt mycket på detta. Jag älskar honom men känslorna börjar svalna när jag känner att vi stått på samma plats i mer än 3 år!!. Det känns lite som jag slösar min tid i väntan på att få det där lyckliga livet med min framtida man, men att det liksom inte riktigt kommer ske i slutändan...
Bra egenskaper:
Väldigt lojal och snäll man, brutalt ärlig och håller alltid sitt ord. Han får mig att känna mig som den enda kvinnan i hela världen. Jag älskar honom som människa. Han är min största trygghet och min bästa vän.
För övrigt kan jag inte påstå att jag varit superlycklig i denna relation, utan mer att jag varit trygg & bekväm.
Vad är er spontana tanke och hur hade ni resonerat i denna situation?