Har kärleken upphört?

Hej, för att dra en väldigt lång historia kort. Jag vädjar om hjälp över min situation för jag har verkligen ingenstans jag kan vända mig till just nu (läs i texten) 

För 2,5 år sedan blev jag tillsammans med min kille, jag var 15 och han 7,5 år äldre är mig, Detta var såklart inte populärt hos min familj och jag ljög i 2 års tid om honom, men de kom på oss flera gånger och det var mycket drama. Jag har mått extremt dåligt hela förhållande just på grund av att jag ljugit för min familj så mycket om vart jag var etc. Jag pratade inte om mina problem med min kille mer än med mina vänner IBLAND, men för det mesta var jag tyst. Han betedde sig som skit många gånger, det var ständiga hot om att vi inte passar ihop, att han ska göra slut, att jag aldrig försöker, att jag inte gör något för förhållandet trots att jag älskade honom mer än något i hela världen, hur mycket jag ljög för att bara få se honom, slutade umgås med vänner nästan och att han då var en av de ända trygga punkterna i mitt liv då. Runt omkring allt så pratade jag och min familj sällan, det var en rätt tyst stämning och jag delade inte med mig av något. Jag hade också grova ätstörningar mellan 12-16 års ålder och tillslut kom det fram då min syster läst min dagbok och avslöjat för min familj vad som pågick, detta ledde till en jobbig period och samtidigt gjorde jag och min kille slut och det var mycket bråk. Min kille sa hemska ord till mig när vi bråkade om något innan vi gjorde slut, det var allt från att han hatade mig mer och mer, att jag borde gå och knulla andra och att han inte älskade mig helt enkelt. Han behandlade mig som skit och när det var dags för gymnasium så valde jag ett gymnasium som ligger 30 mil hemifrån, och flyttade. Han flyttade till samma stad, dock var denna flytt inte på grund av honom utom det var ett val jag gjorde för mig själv för att satsa på något jag är duktig på. Under 1:an blev stämning mellan oss sämre hela tiden på grund av en rad olika orsaker, han stängde totalt ut mig emotionellt och jag bröt ihop varje kväll hela första terminen för jag kände mig så ensam. Jag hade inte hunnit få vänner än och ingen annan fanns där att prata med. Tillslut gjorde jag slut efter att jag insett hur mycket dumma saker som han gjort mot mig och efter att jag vaknade en natt och mindes hur han hade tjatat till sig sex och tryckt in sig i mig bakifrån även fast jag sagt nej, och efteråt var han sur för att jag hade ju redan startat något tyckte han. 

Vi gjorde slut och efter 5 månader sågs vi i våran hemstad, och jag kunde inte hålla det inne längre när vi råkade ses. Vi blev tveksamt tillsammans igen och nu har vi varit tillsammans sen Juli i år, igen. Men, inget har varit sig likt. Efter att jag vaknade den natten och kom ihåg känslan den natten som jag sa nej, så blev sex ännu mer läskigt än vad jag innan tyckt. Jag hade haft mardrömmar om att jag blev våldtagen av min familj, vänner, bekanta i säkert över 1 år tills natten jag kom ihåg, och innan visste jag inte vart et någonsin kunnat komma ifrån för jag har ju inte blivit våldtagen. Idag vet ingen om vårat förhållande, tydligen så hatar hans familj mig, och min tål honom inte efter allt jag berättat (förståeligt). Jag älskar honom så otroligt mycket, men det är ingen bra attityd i vårat förhållande längre. Särskilt inte när jag fick veta nyligen om att hans familj ogillar mig (varför vet jag inte, jag var mycket trevlig mot dem och jag tog väl hand om min partner.) Jag har sällan någon lust till att ha sex heller, jag tycker sex är obehagligt till viss del men sen är jag ingen som är särskilt mycket sexuellt driven överlag. Det känns som att jag varit så naiv att gå tillbaks, men jag var så förstörd utan honom i 5 månader isär, och jag känner mig också dum som inte kan ge honom mycket sex (intercourse) t.ex då vi ses sällan (1-2 dagar i veckan) och jag kanske inte känner för att ha sex. Samtidigt som allt detta så kan jag inte tänka mig att varar utan honom igen, och se honom träffa någon annan och försvinna ur mitt liv igen. Och samtidigt älskade jag att vara singel, jag har inte känt mig så fri sen jag var 12 och fick anorexi. 

Jag tror att vi kan reparera vårat förhållande, men jag vet inte hur jag ska någonsin kunna introducera honom hem till min familj någonsin igen, och inte till hans familj heller. Allt känns extremt konstigt just nu, för jag vill inte lämna honom men det känns som att vi har ett utgångsdatum liksom. 

Jag vet inte heller vad jag söker för svar här eller vad jag ens får ut av att skriva detta, kanske bara få höra några ord om allt. Jag känner mig så naiv och dum, samtidigt som jag älskar honom så hemskt mycket. Han är min första kärlek och jag ser ingen värld utan honom, och jag orkar inte gå igenom en sån hemsk period som jag gjorde när vi gjorde slut för snart 1 år sedan...
Jag känner mig dum.