Hur hanterar man att bli lämnad av den man älskar?

Jag har sedan nyligen haft en förhållande på nästan 11 år med min sambo. Vi blev tillsammans 2008 medan vi studerade. Vi var så förälskade i varandra att man inte kan sätta ord på det. Vi gjorde allt tillsammans. Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv. Detta var kvinnan för resten av mitt liv.
Fast forward blir hon gravid och vi får en fantastisk pojke 2013. Det var här någonstans det hände något. Något jag fortfarande inte fått svar på.
Jag gick på pappaledighet 2014 i 8 månader; då jag av min sambo fick kommentarer om att hon missunnade mig att jag var hemma med vår son. Alltså, att det inte var hon som var hemma. Det var jag. Ungefär som någon typ av avund.
I samband med detta hade vi börjat tala om att bygga hus. Vi hade en fantastisk möjlighet p.g.a. en släkting till henne att köpa och stycka av en tomt och bygga ett hus. Vårt drömhus som vi själva ritade och planerade in i detalj.
Ju närmre vi kom till leverans; ju mer "stressad" säger hon att hon blir.
Huset levereras nyckelfärdigt bottenplan, med oinredd vind. Vinden ska jag bygga har vi kommit överens om.
Vi får en son till 2015. Det känns som om kärleken vid tillfället.. saknas..? Vi ville ha två barn. Men den andra gjordes inte av kärlek... mer utav en del av planen. Jag undrar redan här vad fan jag håller på med.
Jag fortsätter bygga huset. Det går långsamt. Det går inte enligt plan. Jag kan inte jobba på ordinarie och sedan fortsätta jobba hemma när barnen har gått och lagt sig. Vad tänkte jag?
Jag har under denna tid märkt att jag har svårt att sitta med barnen och leka. Får kraftiga stresskänningar. Jag har svårt att sitta still och bygga med klossar, eller leka pussel, eller åka med bilar på golvet. Är jag en kass pappa?
Tiden går och vårt sexliv förvandlas till något obefintligt.
Året blir 2019 och jag har mer eller mindre jobbat på huset i 5 år. Nu blev det klart. I samband med detta umgås knappt jag och min sambo. Vi båda är lite datanördar brevid allt det här. Så när barnen har somnat så går vi skilda vägar. Jag erkänner villigt att jag spelat för mycket även på helger då jag borde umgåtts med barnen.Separation har förmodligen gått i varandras huvuden i flera år.

för fyra veckor sedan; ertappar jag henne med att sexchatta med någon. Jag blir helt ifrån mig. Arg, förtvivlad, svartsjuk, besviken, ledsen.
Detta förklarar hon senare att hon ville bli ertappad. Så att jag skulle göra slut. Så jävla sjukt.
Hon vill ha tid. Tid för att hitta sig själv i allt det här. Jag ger henne inte tid. Jag vill ha svar. Hon säger då att hon vill separera.

Jag har under alla dessa år trott att jag velat göra detsamma. Att detta inte skulle beröra mig. Men jag inser här att jag fortfarande älskar henne. Jag kan inte svara på varför, men jag gör det.
Samtidigt blir jag av med vårt drömhus. Min fantastiska relation till mina svärföräldrar och hennes bror och brorsöner.
Jag försöker på något sätt hålla ihop det. Om det inte vore för mig, för barnen. Det blir ganska snabbt uppenbart att jag har totalt missat att hon slutat älska mig för flera år sedan. Jag har trott att det varit stress över situationen. Vilken idiot jag är. Men det har handlat om att hon inte velat bli separerad från barnen och ha dem varannan vecka.
När jag inser detta bryter jag ihop totalt. Jag kastas mellan vredesmod, sorg, ilska, hat och kärlek.
Jag ville ha henne, jag ville inte ha henne, jag ville ha barnen, jag ville inte ha barnen. Jag ville inte vara vid liv. Jag fick någon sjuk panikångestattack där jag var nära på att ta livet av mig. Jag har aldrig i hela mitt liv känt något liknande.

Jag har sedan det inträffade bara gråtit fram och tillbaka i veckor. Jag har rasat i vikt och jag känner mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Jag vill inget annat än att hon tar kontakt med mig och vill reparera mitt sargade hjärta. Men jag vet innerst inne att det aldrig kommer hända. Jag kan bara inte acceptera det.
Det värsta i det hela är att jag någonstans måste acceptera att hon kommer träffa någon annan. Jag har börjat bli svartsjuk. Jag verkligen innerligt hatar känslan. Tiden läker alla sår heter det; men just nu ser jag bara mörker... Vad fan ska man göra? Hur tar man sig vidare?