Ska jag ge upp på frugan?

Om det inte finns någon ånger utan mer irritation över att ha blivit avslöjad kommer det äta upp allt inom mycket kort tid. Då kommer bitterheten segra och familjen kommer oundvikligen att må mycket dåligt.

Betänk alternativet att hon tar initiativ till skilsmässa innan du har tänkt färdigt.

Det materiella kan aldrig kompensera ett trasigt äktenskap och en familj i kris. Skyll inte på huset att du inte "kan" separera.

Att stanna kvar, tiga still och gilla läget ger henne trumfkort och spelutrymme för att fortsätta med sina romanser då hon inte får några som helst konsekvenser av sitt handlande.

Verkar som att hon har nån form av empatistörning om hon inte har någon ånger för det hon har gjort. Jag hade aldrig orkat leva med en sådan människa. Livet är för kort för att slösa bort det på idioter.

Läs om "limerence" det tror jag förklarar din frus beteende. 

Adolf - Jag har underhållit den tanken och skulle föredra det. Vi har pratat om det men hon lägger bollen i mitt hörn. På så vis är det ju liksom jag som rycker upp familjen...även om det var hennes beslut att förfölja sina känslor istället för att hedra äktenskapet och avvisa männen.

Sen har du givetvis rätt att jag inte kan skylla på huset men den mentala spärren för mig här är att jag har jobbat häcken av mig i 20 år för att i slutändan kunna sätta familjen i detta hus och vid en skilsmässa blir ekonomin så dålig att jag då kastar bort allt jag jobbat för och är tillbaks på ruta noll helt och hållet. Jag har för stunden inte riktigt samma höga inkomst så blir svårt att på egen hand skaffa hyggligt boende.

Shameless - Du kan mycket väl ha rätt. Tror kanske hon känner känslorna (inkl empati) men inte visar och uttrycker dem. Helst av allt hade jag velat att hon gjorde ett snedsprång till allt kör en regelrätt otrohetsaffär. Det skulle göra det mycket enklare att klippa. Mitt dilemma är att jag vill ha kakan och äta den. Jag vill ha kvar kärnfamiljen men jag vill bli av med henne. Lyckas inte helt väga över åt ena eller andra hållet.

Tjejkompisen - ja det var en ny term för mig. Läste på lite och framför allt sista snubben hon hållit på med så stämmer det nog rätt bra. Men även om det förklarar hur hon känt så förklarar det inte hennes agerande eftersom hon smög med det. Hon sa aldrig nåt. Ren slump att jag fick veta det för hon var även noga med att sopa igen sina spår. Hade varit bättre att hon fått löpa linan ut. Nu konfronterade jag henne mitt i det. Jag var nära att hamna på psykakuten så blev tvungen att avslöja henne. Pallade inte att vänta ut det.

Adolf - jag ska lägga till att det var varken ånger eller irritation. Det förvånade mig mest. Det var likgiltighet att bli påkommen. Sedan mild ånger men mest för att hon såg att jag var oerhört sårad, inte så mycket över sitt agerande. Det var alltså vad hon visade utåt mot mig. Vad hon egentligen känner inombords går inte att få ur henne. Tro mig jag har försök..ujuj vad jag försökt.

Det var ju mer än ett halvår sedan allt detta uppdagades så jag har försökt att ge det tid så jag kan ta nyktra beslut och inte handla i affekt, men efter nyår år det dags att antingen comitta eller lägga ner. Jäkligt jobbigt att leva i limbo.

Stackare! Du lider helt klart av situationen om du håller på att vända dig till sjukvården. Skulle rekommendera parterapi, gärna någon med anknytningsinriktning. Om inte det för er närmare så hade jag lämnat, du blir inte en bra pappa när du successivt vissnar sidan om hennes svekfulla beteende.

Känner till en familj de alla i släkten visste att mormor hade en kärleksrelation under tio års tid med en man alla kände och att de levde tillsammans i sommarstuga. Hennes äkta hälft satt och surade i lägenheten i stan och vägrar efter den andra mannens bortgång besöka den besudlade stugan men de lever fortfarande tillsammans. Alla ser honom som den sura och olyckliga mannen när han egentligen är ett kränkt offer.

Du vinner inget på att acceptera att bli kränkt.

Och hon har kastat bort alla år i ert äktenskap för sina flirtar och värdesätter det högre än både dig, hus och barn.... Det är tacken för att du har slitit för ert hus.

Du måste tänka bort huset och materiell standard. Din familj går sönder och nu måste du prioritera den. Du måste tänka om här.

Frågan är ju också varför du inte kan köpa ett nytt hus med en ny tjej som du kan träffa? Vem säger det? Varför inte flytta och få lite förändring i livet?
Bara frågar alltså.

Han är inte underlägsen dig då han får din fru intresserad.

Jag har funderat på parterapi/äktenskapsrådgivning. Hon har alltid hatat idén. Jag sa för kanske 7år sedan att antingen går du med mig och provar eller så lägger vi ned. Då följde hon med mig efter att initialt ha vägrat. Personen vi träffade var så oerhört dålig på sitt jobb att det var skrattretande och konstigt nog förde dennes inkompetens oss något närmare. Vi gick bara en gång.

När allt detta uppdagades sa jag att jag ville gå igen, men hon tvärvägrar. Jag bad henne gå själv eftersom hon har issues att reda ut. Tvärvägrar.

Jag känner att jag vissnar långsamt men säkert. Personen jag var för låt säga 10 år sedan har sakta runnit ur mig, men det har skett så gradvis att det inte varit märkbart för mig själv. Ifall man kallar mitt ?startläge? för 100% så har det gått ner till 75% nu. Det har fått både mentala och psykiska manifestationer. Hon är en evig pessimist och nej-sägare. Jag har släpat henne genom livet och hon har tyngt mig som ett ankare. En viss mån av ying och yang kan säkert vara ett bra sätt att komplettera varandra men inte på denna nivå och jag har liksom förbrukat mig själv för att komma framåt. Jag är snart 40 år och känner mig lite förbrukad, så att säga.

Men mao, det kommer inte bli någon parterapi för oss.

Det var ett bra och målande exempel du gav. Jag förstår situationen och det vore ju pricken över i om det blev så tillslut.

Nog blev jag kränkt alltid. Kanske blir det fortfarande, svårt att se när man är så insyltad. Är nog lättare att se utifrån. Dock tar jag precis exakt ingen skit alls numera. Är det minsta tecken på shit test eller dylikt så navigerar jag strikt därefter. Jag har i ärlighetens namn sett hela tiden sen allt detta kom fram som ett experiment. Typ provat olika sätt att hantera situationen för att se hur hon reagerar, uppfattar och behandlar mig.

Jag har ingen panik eller vilja att träffa någon annan så har heller inte bråttom att nå ett beslut om framtiden. En sak är väldigt klar dock. Jag kan inte spendera 40-50 år till såhär. Det är därför jag parallellt med mina fundering ser om mitt agerande kan skapa en attraktion igen för annars finns det verkligen inget att rädda...eller vilja att göra det heller.

Jag ska lägga till att jag även är dedikerad pappa för har varit egen företagare och alltid haft inställningen att jag jobbar för att leva och inte tvärtom. Dvs, har lagt mitt löneuttag och arbetsinsats så att jag haft en balans av fritid med barnen och inkomst. Det har visserligen inneburit att jag ofta jobbar 4h till på kvällarna efter barnen lagt sig men då drabbar det ju alltså i dem.

Ang materiel standard har du såklart rätt. Jag var nog lite väl kortfattad i det jag skrev. Jag menar mest att allt jag äger till stor del är knutet till huset. Vid en bodelning kommer mycket av pengarna att helt enkelt gå åt och försvinna ut i tomma intet. Det som blir kvar kommer göra att jag måste bl a välja ett boende som blir rejält sunkigt samtid som min månadskostnad kommer gå upp avsevärt.

Det hänger alltså, i mitt huvud, ihop med att rädda familjen med. Kanske måste jag bo långt ifrån var deras skola och kompisar är etc. Det kommer även tillbaks till min ursprungliga fråga. Ska jag rädda familjen (ha kvar frugan) eller inte. Det är väl avgörande frågan, sedan får man ta resten efter det?

Jag har även underhållit tanken om att göra skilsmässan men bo kvar under samma tak. Det borde bli absurt rätt snabbt och kanske typ tvinga ut henne?

Korrekt. Så kan man göra. Men jag vill inte träffa någon annan. Inte för att huvudstupa kanska mig in i en sambosituation framför allt. Skulle jag hamna i annat boende efter separation och därför varannan-vecka-liv så kommer jag äntligen kunna fokusera mycket på mig själv och hårt arbete en vecka och barnen nästa vilket skulle vara mycket uppskattat. Skulle en kvinna som kan komplettera mitt liv dyka upp så är det väl så men skulle inte leta efter henne.

När du säger flytta, menar du byta stad då?

Just precis, det är det som är en komplett mind-f*ck. Det äter mig något fruktansvärt. Här har vi alltså en riktig looser som blir placerad över vårt liv, barn och mig i hierarkin.

Hade det varit så att Brad Pitt dök in på frugans jobb och börjat toklimma på henne för att han var på konferens i stan i en vecka så skulle jag iaf kunna Linda min hjärna runt det. Men den här liraren? Det betyder ju att hon inte har någon som helst attraktion till mig, inte värderar mig för fem öre och är villig att riskera sitt easy life och fina familj. Jag kan inte greppa det. Hur är det möjligt? Förstår du varför jag inte vet om det är värt att rädda? Hon ser ju uppenbarligen ner på mig med hela sitt väsen oavsett vad hon säger?

Det verkar ändå som om du vill försöka. Tycker inte du ska ge upp. Försök skapa attraktion igen. Försök skapa en "vi"-känsla mellan dig och frun, att ni blir ett vi igen. Istället för att som nu har kontakten mellan er brutits av en främmande person. Varför så många parterapier misslyckas är för att det inte skapas en vi-känsla, en lagkänsla, sammarbete mellan de gifta. Det plus attraktion och ni har löst detta. Det är inte säkert att du blir lyckligare ensam så jobba på detta tycker jag.

Tack för input. Hur ska jag kunna lita på henne igen? Plus att jag inte gillar henne även om jag är attraherad av henne. Förvirrande.

Nej, det menar jag inte alls. Bara flytta så du får lugn och ro.

Det svårt att gå vidare som par och få tillbaka tilliten igen om hon inte ens verkar bry sig? Nästan som du inte har nåt val. Leva som ni gör nu eller gå vidare.

Jag tror att anledningen till att mannen på jobbet är intressant för henne är att han ger henne bekräftelse. Får man inte det är man väldigt "svag" och mottaglig. Om känslolivet vart stendött i ett antal år och man helt plötsligt blir sedd - mycket farligt. Det hade kunnat va vem som helst nästan. Det är bara en indikation på att ert förhållande inte ger henne det grundläggande man behöver i en relation.

Hur var er relation innan hon började med detta? Hade du tankar på att du inte ville leva med henne? Du säger att du inte gillar henne.. Vad föll du för när ni träffades då?

Det känns som ett rätt högt pris att betala för en "kärnfamilj" om man inte ens tycker om den man lever med. Vanligt att gnistan slocknar men att inte ens tycka om varandra... Barn behöver ett kärleksfullt klimat och det är viktigare än materiell standard.