Barn vill inte till pappa

Föräldrarna har växelvist boende
Barnet vill varken bo eller träffa sin pappa
Föräldern som barnet bor hos gör väldigt lite för att barnet ska ändra sig.

Och vad gör pappan för att barnet ska ändra sig?

Och vad anser ni att mamman ska göra? Har ni framför önskemål om detta till mamman?

1 Försöker få till att de träffas ändå utanför hemmet, utflykter mm mm
2 Barnet kan vara i hemmet några timmar bara
3 kontakt på telefon

Okej, har läst tråden mer noggrant nu och förstår att barnet egentligen ska bo växelvis men att barnet i verkligheten inte gör det.

Vad tror ni är anledningen till att barnet vägrar bo hos er. Tror ni att mamman pratar skit om pappan? Tror ni att det är de olika kraven i hemmen som är anledningen? Tror ni att det är något fel på relationen mellan barnet och pappan? Det är ju rätt stor skillnad.

Det är vanligt att barn känner lojalitet med den förälder som de upplever som mest hjälpbehövande (t ex sjuk, ledsen, socialt isolerad osv) och tar lite för mycket ansvar och ställer upp för den föräldern. 

Båda föräldrarna behöver avlasta barnet så att det i möjligaste mån kan få leva bekymmersfritt. 

Föräldern som upplevs vänlig men slapp, hur hade den föräldern sett på saken om barnet inte ville gå i skolan mer av någon anledning? Skulle den föräldern inte ta vuxenansvar då och med alla medel hjälpa sitt barn att förstå vikten av att faktiskt gå i skolan?

Umgängesabotage sker ofta dolt och försåtligt, just med tanken att det inte ska märkas att den ena föräldern egentligen vill förstöra den andre förälderns relation med barnet, som en sorts hämnd. Dett kan ske i olika omfattning och hastighet men omfattar just den här sorten beteende (triangulering, parentifiering och splittring).

1) Barnet förmås att inte ha umgänge med den andre föräldern, på olika ofta listiga sätt och förklaringar.
2) Det skitsnackas om den andre föräldern och hens familj, på många olika sätt, ofta subtilt. Det mesta som har med den andre föräldern är inte bra... för sträng t ex. Det slutar i att barnet föraktar och dissar den andre föräldern. 
3) När barnet och den andre föräldern allt mer sällan faktiskt träffas så är relationen allt mer spänd och konstig. Det blir inte så kul och mysigt, snarare lite obehagligt. Man blir besiken och drar sig för fler möten. Man har allt mindre gemensamt och man delar inte vardagen..
4) Föräldern som skapar den här sortens situation ingjuter någon sorts skuld/rädsla hos barnet som gör att det vill hålla sig väl med den första föräldern. Att inte vara med den andre föräldern är en en sak som belönas. Den här rädslan/skulden är svårast att förstå, den förnekas av barnet och föräldern (de är bästa vänner). Den här rädslan är själva motorn i det psykiska övergrepp som onödig avskildhet är. Barnet berövas halva sin släkt och får relationsproblem och identitetsproblem i livet. Beteendet går i arv...

Jag hoppas självklart att det inte är så illa i er situation. Agera vuxet och snabbt. Ta stöd av de proffs som finns. 

avskildabarn.se/2019/12/12/nar-barnet-sager-jag-vill-inte-traffa-mamma-pappa/

Relationen är fel pga. den andra förälderns medvetna och omedvetna beteende.
så både och, de har försämrad relation men det beror på osunda strategier från "andra sidan".
Extremt curlande, symbiotiskt och tydlig misstro kan man nog koka ner det till.
Det är därför som jag tror att juridik är ända sättet, dels för att enas om medelvägar men även få såväl umgänge och boende på papper. Dvs skapa ramar och förutsägbarhet men såklart anpassa efter barnets önskan och bygga på relationen än mer.
Men det här extrema fallet som är nu är absurt och inte förenligt med hens bästa.

tack för jättebra input!
ja det är just detta som vi allt mer misstänker tyvärr. (det du listar upp)

Föräldern som upplevs vänlig men slapp, hur hade den föräldern sett på saken om barnet inte ville gå i skolan mer av någon anledning? Skulle den föräldern inte ta vuxenansvar då och med alla medel hjälpa sitt barn att förstå vikten av att faktiskt gå i skolan?
svaret på det är att barnet har 20 procents frånvaro den här terminen och skolan överväger orosanmälan på grund av detta. barnet vill sällan gå i skolan och frånvarotillfällena har i hög grad varit under den slappa förälderns tillfällen.
Hen hämtar hem barnet ifrån skolan när barnet är det minsta ledset tex. 

Har föräldrarna avtal på boendet/umgänget? Det kan de lösa hos familjerätten gratis så länge de är överens. Finns det ett avtal så blir det mer tydligt för båda föräldrarna vad som gäller.

Du beskriver ett rätt typiskt fall av omfattande psykiskt övergrepp. I Sverige har vi inte kommit så långt i förståelsen av detta och myndigheterna bryr sig inte om det särskilt. Feministrörelserna säger att det inte finns ens.

Skadorna på barnets utveckling är omfattande och blir ofta livslånga, tyvärr. Agera så starkt ni kan, men bete er som lugna bepansrade helgon. Omgivningen ser bara en stackars förälder som inte har något med detta att göra och ett barn som inte vill träffa sin andre förälder pga dennes ofta vaga och skiftande fel (om man bara var snällare, gjorde roligare saker osv). Ibland är det rent falska anklagelser och sådana gillar myndigheterna att kolla upp rejält. På så sätt vinner förövaren tid att ytterligare hjärntvätta barnet och t o m ändra barnets minnen av den tidigare barndomen och relationen med den andre föräldern.

Vanligt varningstecken är att barnet säger som i ert fall att det inte vill till den andre föräldern och att det före skilsmässan var en normal bra relation barn-förälder...

Den förälder som gör så här kapar gränsen mellan vuxen och barn och tar sitt barn till förtrogen - gemensamt tar de avstånd från den andre föräldern (som blir en sorts föraktat liten unge). Det liknar vanlig mobbning och utrysning men sker över generationsgränsen. Sunda föräldrar håller ihop även efter skilsmässan när det gäller barnens uppfostran och utveckling.

Jag är ledsen om jag skrämmer upp er, men det verkar vara allvarligt. Intressant att läsa alla kommentarer om att den andre föräldern måste ändra sig osv. Förövaren står gömd i skuggan liksom. Psykiska övergrepp är inte alls så lätta att upptäcka.. jag hoppas att svenska myndigheter vaknar nån gång och ingriper. För barnens bästa.

Här är en länk om hur förövaren tänker. WHO listade detta som en sorts sjukdom i våras. 

www.psychologytoday.com/us/blog/inside-the-criminal-mind/201905/parental-alienation-five-errors-in-thinking

Ring familjeenheten (eller vad de heter) och be om hjälp?