Vill inte lämna sambo som är ett svin

Jag är glad för din skull att du har så nära och god relation med er bebis.

Utifrån din berättelse verkar det inte som om din partner, bebisens andre förälder, har kunnat eller tagit plats i er gemenskap efter födseln. Han har varit otrogen och du kallar honom för ett svin. Din tanke är nu att lämna snabbt och utan några försök att rätta till familjen, råd om att lämna kommer du att få mängder av bekräftelse här på FL.

Att lämna och låta er bebis få nära tillgång till båda sina föräldrar under uppväxten är modellen för er. Samarbeta vänligt och var beredda på bonusfamiljer framöver. Se det positivt. Det är vanligt att vi som vuxna märker att vi inte passar ihop just när vi fått barn. Det blir lätt obalans mellan olika fokus i livet. Lagom avvägt är lätt att säga men svårt att genomföra.

Varmt lycka till!

Jag har all förståelse för att man inte vill lämna sitt barn. Att han har knullat behöver faktiskt inte vara hela världen. Men att han låter dig slita är fel. Se till att han städar och skurar medan du myser med bebisen.

(Om några år när du har mer ork kan du skaffa dig en älskare med gott samvete.)

Jag förstår din känsla... jag blev lämnad av min partner i slutet av graviditeten och han höll sig borta i två år med en ny kvinna, sen ville han tillbaka och ha barnet halva tiden. Det var hemskt. Jag försökte till och med förföra honom och lappa ihop relationen trots det han gjort för att jag inte ville skiljas från barnet men det funkade inte. Han var otrogen med mig en gång och valde sen fortsätta med den nya. 

Jag vet att det jag gjorde var fel på många sätt men tanken på att bara ha mitt barn varannan vecka var fruktansvärd och jag var desperat. 

Vi började vänja in barnet med honom långsamt och trappade sen upp, han ville bara ha mer och mer så fort som möjligt. Någonstans där det nådde 30% av tiden så hände något. Jag fick en sorgereaktion och blev deprimerad. Slutade känna något när jag lämnade bort barnet, fyllde tiden utan barnet med meningslöst sex för att fly känslor och jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det. Nu fungerar jag så dåligt att jag nästan känner att barnet har det bättre hos honom för att jag är så avstängd :( Har sökt hjälp hos psykolog men det tar tid. 

Säger bara att det är jättebra att du sökt hjälp redan. Vissa hanterar detta jättebra men andra, som jag, gör det inte. I början när barnet var hos honom fick jag panik varje gång och kunde inte tänka på annat. Såg bara framför mig hur jag förlorar barnets halva liv (för vi kan inte samsas och hans sambo avskyr mig så jag får inte ha någon kontakt med barnet när det är där och inte heller veta hur det haft det där). 

Du kan omöjligt veta hur framtiden ser ut, så ska du måla upp allt det dåliga så får du även ta och måla upp allt det som kan bli bra. Hjärnan är programmerad till att få dig att stanna i det kända, men det betyder inte att det okända är dålig utan bara okänt och osäkert. Ja det kommer att vara tufft att lämna bort sitt barn men ni är inte där än. Antar att hen är så pass ung att det enbart kommer bli några timmar i början att pappan hälsar på. Sen sakta ökar ni tiden och att han har barnet själv. Kommunikationen är a och o. Att ni lyssnar på bådas behov. Du behöver ta det långsamt fram medan han vill kunna träffa sitt barn.

Du väljer inte bort ditt barn för att du lämnar honom utan det är honom du väljer bort. Det är två helt skilda saker.

Om det du skriver är sant, så gör du både dig själv och barnet en enorm tjänst i att lämna! Om ert uppbrott leder till att barnet får en aktiv och närvarande far så måste det vara tusen gånger bättre än alternativet, och då gör du allt annat än att svika eller välja bort barnet, utan du agerar osjälviskt i barnets bästa intresse.

(Sedan finner jag det ytterst provocerande att du uttrycker att barnet är "ditt" och inte "ert gemensamma"...)

Håller med

... så utöver att ensam ta fullt ansvar för ett barn, acceptera att sambon prioriterat att knulla någon annan istället för att lägga den tiden på sitt barn, så ska hon också vara den som ska rätta till familjen och styra upp situationen.

Vart kommer hans ansvar in i det hela? Och har du förslag på hur TS ska kunna få den energin att också orka styra upp honom utöver hennes eget föräldraansvar och krossade hjärta?

Gud vad skönt det måste vara att vara man och familjefar, bara rättigheter, inga skyldigheter.

TS, sparka ut honom. Så får HAN jobba sig tillbaka till familjen och visa att han är lämplig att ha en plats hos er. Låt det vara HAN som styr upp parterapi eller familjerådgivning. Låter rimligt med tanke på att det var HAN som splittrade familjen.

Och varför kan inte det ansvaret ligga på den som faktiskt fuckat upp?

Nu är det han som har gjort det och faktiskt spelar rysk roulett med sin familj som insats (då TS verkar gå i tanke om att lämna). Då bör det ju rimligen vara han som också ställer det till rätta och den som lägger ner extra energi på att laga det han söndrat. Eller??

Och jo det blir ett genustänk här, för tyvärr landar det ofta på kvinnans lott att vara den som ser till att familjen håller ihop. Den finns tyvärr gamla värderingar om att kvinnan är den mogna som ska styra upp den strulige mannen. Det faller på kvinnan att allltid sätta familjen i första rum, men samma krav ställs generellt inte på mannen. Och det finns en större acceptans i samhället för mannen att göra misstag men inte kvinnan. Vi blir bedömda olika.

Så när du då kommer med råd hur TS ska hålla ihop sin familj så projekterat du samhällets snäva förväntningar på TS. När ansvaret i själva verket bör ligga på hennes karl att fixa detta. Ytterligare ett ok på TS axlar utöver det hon varit med om.

Och självklart ska moralkortet dras om otrohet här. Det är få situationer i våra liv som är så livsförändrande som att få barn. Det är få situationer en kvinna är så utlämnad som när hon väntar och föder barn. Att i den stunden i livet då vara otrogen och inte finnas till hands fullt ut vid förlossningen... det är riktigt illa.

Och tro mig, jag hade sett lila rött på detta om det hade varit en man som låg inne för cancerstrålning och hans fru istället för att hålla hans hand istället sticker till sin älskare och rullar runt i sängen. DET är ingen genusfrågan. Det handlar om ren och skär empati.

Håller med. Barnet mår bättre av en närvarande pappa varannan vecka än att bli ignorerad av sin pappa hela barndomen trots att han bor i samma hus.

Jag har själv en pappa som alltid var upptagen med allting annat - alla andras (kollegors, vänners, bekantas) behov gick före familjens. Pappas (oavsiktliga) svek under uppväxten var något jag bearbetade i terapi som vuxen, så jag känner i alla fall inte längre förakt för honom. Men vår relation har aldrig varit och kommer aldrig att bli så nära som jag skulle önska. Idag har vi en väldigt ytlig relation trots att vi ses regelbundet. Det är alltid mamma jag vänder mig till om det är något, trots att mina föräldrar fortfarande lever ihop.